Gudar och människor.

Lördagkväll. Fyrisbiografen annonserar ett program som bland annat innehåller den enligt många recensenter mycket sevärda filmen Gudar och människor (regi: Xavier Beauvois). Så varför inte ersätta tv-fåtöljen med biofåtöljen?

Ett katolskt kloster i de algeriska Atlasbergen i en fattig muslimsk omgivning. Några medelålders och äldre trappistmunkar som inget högre önskar än att leva i frid med Gud och omvärlden blir indragna i konflikterna kring terroristisk aktivitet. Ska de fly och rädda sig undan eller stanna i förtröstan på Herren men med uppenbar risk för att bli martyrer? Historien har verklighetsbakgrund i en händelse från 1990-talets mitt med en falang ur GIA (Groupe Islamistic Armé) som huvudaktör.

Det är ett onekligen lika lockande som aktuellt ämne där både religiösa och politiska övertygelser, både ett yttre och ett inre drama ingår i handlingen. På mig utövar dessutom både ökentrakter och den ritualiserade klostertillvaron en viss dragningskraft. Dock utan att medföra planer på någon radikalt förändrad livsstil, bör jag kanske tillägga. Hur som helst, att övervinna lättjan och trotsa kylan visade sig fullt möjligt.

Filmen är gjord med all den inlevelse i klosterlivets stilla och långsamma liv som man kan kräva av en sådan skildring. Det är så långt från Hollywood-action man kan komma, vilket inte ska missförstås som brist på dramatisk laddning. Filmen utspelar sig huvudsakligen i klostermiljön, ofta i ljusdunkel och, med ett sublimt undantag, utan musikbakgrund, bortsett från den sång som munkarna själva står för. När munkkåporna tas på hörs tydligt frasandet från tyget, och det är först i en slags peripetisk höjdpunkt vid en gemensam måltid, när hoten utifrån trappats upp till ett maximum, som en av munkarna slår på en kasettradio med ett ljudband. Under tystnad spisar de ost och vin medan ett mäktigt avsnitt ur balettmusiken från Svansjön (!) tonar ut i matsalen. Det är en formidabel scen också därför att kameran här närgånget fokuserar den ena efter den andra av de närvarandes ansikten. Vi ser alla skiftningar av den inre spänning som förlösts i det unisona beslutet att stanna. Leenden, vemod, tillkämpad glädje, sorgsna tårar - men i all stillhet, utan ord, och till Tjajkovskijs musik.

För var och en blir situationen en prövning, inte bara av mod och beslutsamhet utan även av de existentiella val man gjort i livet i ljuset av det dödliga hot man ställts inför. Dessa munkar hinner under de två timmar som filmen varar visa sina individuella karaktärer. Vi får följa vacklandet hos en del, orubbligheten hos andra, men framför allt uppleva den oerhört sympatiska öppenheten och toleransen, beredskapen att lyssna och kanske ändra sig. Ödmjukhet parad med en reflekterad och samtidigt naiv tillförsikt.

Särskilt den av munkarna som förestår den enkla vårdcentralen, den gamle astmasjuke läkaren Luc (underbart spelad av Michael Lonsdale), vars jordnära realism och orubbliga läkaretik (medicinsk hjälp till såväl fattiga bybor som skadade terrorister) skapar ett välgörande komplement till den teologiska diskussionen. Han är över de åttio och vet att han under alla omständigheter står vid livets slut; han är som han själv säger "fri" och därför oåtkomlig för hot från yttre våldsmakt, och han tvekar följaktligen inte ett ögonblick att protestera mot terroristernas plundring av det lilla förrådet av medikamenter.

Jo, nog var denna film värd sitt Grand Prix förra året. Och ja, nog var biofåtöljen denna gång den överlägset bästa.

PS. Tjajkovskijs balettmusik kan tyckas vara ett märkligt val av musik i ovan nämnda scen. Men vid närmare eftertanke är det nog mycket väl övervägt; baletten handlar ju i sagans form om striden mellan kärlek och ondska. Denna ytterst välgjorda film är således även i musikaliskt avseende sparsmakad in i minsta detalj.

Att denna film kunnat kritiseras för att ge uttryck åt ett "nykolonialistiskt arv" är horribelt, men kanske ändå inte så förvånande med tanke på den alltid lika mekaniska och ansträngda "självkritik" som vissa pseudoradikala debattörer tagit på entreprenad. Erik Helmerssons välformulerade vrede över detta i Expressen häromsistens delar jag helt och fullt.