Den stora inhägnaden

Caspar David Friedrichs konst upphör aldrig att fascinera. Jag återvänder ständigt till den, och inte sällan blir det som att hälsa på gamla bekanta, de där som aldrig åldras utan snarare speglar både känt och okänt hos mig själv.

Eftersom tavlorna är många och stämningsläget i dem ganska likartad är det inte alltid man observerar det som plötsligt framstår som styrkan i det man redan förut slagits av.

Till Friedrichs senare produktion hör "Das grosse Gehege" (1832), en målning i medelstort format (73,5 x 102,5 cm) som visar ett parti av ett flodlandskap vid lågvatten i solnedgång. Solnedgångar med himlar i guldgult och rosa borde varje konstnär med självaktning närma sig med stor försiktighet. Friedrich kommer trots sin djärva kolorit alltid undan med respekten i behåll, förutsatt man erkänner romantikens och det symbolmättade landskapsmåleriets berättigande.

När jag för ett par år sedan betraktade denna målning i Dresden, där den hänger i Galerie Neue Gemälde, var jag imponerad och berörd men inte mer än jag brukar bli av hans landskap i skymningsljus. Men, som sagt, vissa av hans bilder återkommer med förnyad kraft. Nu är jag övertygad om att denna målning måste räknas till hans allra yppersta.

Vidvinkeln (ungefär som genom en modern fisheye lens) gör att man dras in i landskapet, så att man som betraktare nästan får känslan av att åtminstone till hälften omges av det. Och det är den delvis torrlagda flodbäddens speglingar av himlen som gör bilden märkvärdig, som gör att man stannar upp och försjunker i de fläckbildningar som komparerar himlens moln och jordens vatten. Och så förstås den mörka, uppbrutna muren av lövträd som i kontrast till den ännu ljusblå himlen fördunklar bildens förgrund i utsökt jordfärgskala.

Flodbädden närmast betraktaren välver sig svagt som randen av en en väldig glob. Samtidigt som den kan inge illusionen av en kartbild är den tryggt förankrad i det slamfyllt eller sandigt jordiska, inte minst genom den strandade segelbåt som man först så småningom får syn på. Titeln anses peka mot en konkret plats i anslutning till floden Elbe i omedelbar närhet av Dresden. Mer än en inhägnad (ty: Gehege) ger dock bilden intryck av öppet landskap under vidsträckt himmel.

Så vad är det då som griper mig i den här bilden? Finns det en enkel symbolik att hämta, någonting som Friedrich ville ha sagt utöver att än en gång påpeka världens överväldigande skönhet en vindstilla afton innan mörkret faller.

Vet ej - och jag har en känsla av att jag redan sagt mer än som behöver sägas.

Obs! Klicka på bilden för förstoring.

Musik i höst

Det ser ut att än en gång bli en fin höst för älskare av klassisk musik. Efter en genomsökning av programmen har jag plockat fram några av russinen ur den som helhet mycket frestande kakan. 

Berwaldhallen: 
- Harding och SRSO med Veronika Eberle som solist ger Schumanns violinkonsert och Bruckners femma (8/9). 
- Harding, SRSO och Radiokören uppför det vackraste requiem som finns - Brahms "Ein deutsches Requiem" - med Mathias Goerne och Sophie Karthäuser som solister (20/10).
- Harding och SRSO ger Sibelius violinkonsert, Berlioz´ Svit ur Romeo och Julia samt Beethovens trea, "Eroica". Snacka om maxat program! (10/11).
- SRSO under ledning av Alain Altinglu med Piotr Anderszewski som pianosolist spelar Mozarts 13:e pianokonsert, Debussys Svit ur Pelleas et Melisande och Roussells Svit nr 2 ur Bacchus och Ariadne.

Konserthuset:
- Gästspel av Gewandhausorchestern från Leipzig (en av världens allra främsta) med dirigenten Andris Nelson och solisten Håkan Hardenberger, trumpet. Zimmermanns trumpetkonsert och Mahlers första symfoni står på programmet. Biljetterna hade en strykande åtgång när de släpptes igår kl. 11.00. (12/10). Skynda, skynda...
- Pianisten Grigory Sokolov, the one and only, återkommer som vanligt (28/10). Program meddelas också som vanligt "senare". Det ryktas dock om Schuberts posthuma Impromptus, bland annat.
- Filharmonikerna under ledning av Jaime Martin och solisten Joshua Bell spelar Brahms violinkonsert och William Waltons första symfoni. Ska bli spännande att få höra den underskattade Waltons musik live (1/11). Både rytmisk bråkighet och melankoli bjuds i denna symfoni.
- Filharmonikerna under Simone Young och cellisten Kian Soltano ger Schumanns cellokonsert och Franz Schmitts stora underbara fjärde symfoni. (10/1-2019).
- Nina Stemme och Katarina Karneus tar sig an Bartoks Riddar Blåskäggs borg respektive Schönbergs Erwartung. Konsertant, och Blåskäggs roll sjungs av J Martin Kränzle. (19/1-2019). Nästan slut på biljetter redan, trots den modernistiska musiken!

Peter Mattei sjunger musikhistoriens främsta sångcykel, Schuberts Winterreise på en turné i höst. Jag kommer att lyssna i Uppsala, UKK den 29/9.

Opera:
- Kungliga Operan ger stora doser Verdi, både Rigoletto och Aida. Biljetter till Rigoletto har jag säkrat. Men det gäller verkligen att vara ute i tid. Den oemotståndlige Verdi lockar alla...
- Folkoperan ger Jules Massenets Don Quijotte. Jag såg denna opera i en uppsättning på operan i Palermo för några år sedan, och det är inget drama a la Verdi men innehåller vacker musik, inte minst i huvudrollen (bas).

Nej, allt kan man kanske inte gå på, och svårt är att välja...

Bilden: Gewandhausorchestern i Leipzig. Foto: EJ.

PS: En del av dessa konserter ges vid mer än ett tillfälle.

I den bästa av världar

Jag har aldrig vunnit stort på något lotteri. Ibland tänker jag att jag ändå tillhör dem som haft den största tur man kan ha i den här världen, nämligen i det lotteri som handlar om var, när och hur man föddes till den.

Av de världar vi historiskt hjälpligt överblickar, eller åtminstone gör oss föreställningar om, är vår egen civilisation den tekniskt mest avancerade och samtidigt utsatt för allvarliga framtidshot. Trots allt kommer jag, en fyrtiotalist född och bosatt i ett nordeuropeiskt land, troligtvis att slippa de stora vedermödor som tidigare generationer upplevt (och efterkommande kanske inte undgår) av världskrig, farsoter, hungersnöd och omfattande naturkatastrofer. 

Om världen består kommer andra säkert att uppleva fortsatta teknologiska framsteg, även om jag tvivlar på att den artificiella intelligensen (AI), trots sin överlägsna snabbhet, kommer att bli så mycket klokare än den mer trögtänkta som genererar den. Kommer någonsin en framtida superintelligens, smartare än vad som kan sorteras under normalfördelningens klockformade kjol, att uppleva världens skönhet så som jag gör? Kommer den att uppskatta änglamarken och nymånens skära, artrikedomen och Bachs musik? Kommer den att bygga Noas ark? 

Teknikutvecklingen har både hoppingivande och skrämmande sidor och frågan är om vi bemästrar de sidoeffekter som långsiktigt följer i dess spår. I själva verket har de vildaste forskarna inom AI sina egna riskscenarier och rent av undergångsvisioner för mänskligheten så som vi känner den. 

Först som någorlunda mogen man insåg jag hur nära min egen livstid det andra världskriget egentligen ligger, hur nyss det var som hitlerismen och det nazistiska vansinnet krigade om världsherraväldet. Som tonåring hade jag det bara två decennier bakåt. Det kändes avlägset då, mindre så nu.

Visst har jag upplevt atomvapenkapprustning och dramatiskt tillspetsade världshändelser, men likväl fått leva och utvecklas i välstånd under demokratiska betingelser med stigande standard och utrymme för tankar på annat än bara den. Också fått bevittna hur den så kallade "tredje världen" eller "u-länderna" (ingen använder de orden längre, väl?) tagit sig ur den värsta fattigdomen och, trots klyftorna, fått det oändligt mycket bättre. Även hur diktaturer fallit, Berlinmuren rasat och det globala perspektivet blivit självklart. 

Nej bilden blir inte rättvisande om jag inte också nämner sådant som fläckar den, som kriget på Balkan och den felslagna revolten i arabvärlden med det förfärliga kriget i Syrien som värsta inslag. Den amerikanska imperialismen? Jag får tillstå att jag inte avundas dem som i framtiden får se den ersatt av den kinesiska.

Kanske har jag trots allt fått uppleva den bästa av möjliga världar? Den hade och har på många andra håll än där jag vistats sina mörka sidor, och i eftertankens blekhet kan onekligen den relativa kortsiktigheten te sig som en ödesdiger mänsklig begränsning. Människan är uppenbarligen sig själv och sin egen tid närmast. Hushållning och hållbarhet är begripliga och tillämpliga begrepp på mikronivå, men blir genast mycket otydligare på politisk nivå, allra mest på global nivå. Kvartalsrapporter? Årsbasis? Mandatperioder? Avtalsperioder?

Naturen har inget medvetande, dess likgiltighet inför döden är monumental. Människan inser däremot sin dödlighet men förstår den bara som ett objektivt faktum skjutet på framtiden. Naturen reglerar sitt osentimentala slöseri med individer med hjälp av kontinuerlig reproduktion, Så kan arten överföra ett arv, i människans fall också ett kulturellt arv, till kommande generationer. Om - ja det finns ett om - betingelserna fortfarande är tillräckligt gynnsamma. 

Naturen skänker i övrigt ingenting av mål och mening, mer än åt människan detta självmedvetande och förutseende som medför ansvar. Men hur långt in i en okänd framtid sträcker sig ansvarskänslan? När blir science science fiction? 

Jag finner att nästan allt jag läser om framtiden denna sommar talar för att den bästa av världar redan är förbi, att den kanhända är den som sammanfaller på ett ungefär med min livstid. Då gäller mer än någonsin att fortsatt kunna handla i det lilla utan någon som helst förvissning om utfallet i det stora. 

Får man vara tacksam för högvinsten, trots uttaget på framtidens bekostnad?

PS. Dessa lösa reflexioner ska läsas mot bakgrund av att skribenten aldrig varit trakterad av utopier.

Foto: EJ.

Det livgivande vattnet.

Alla talar om hettan, torkan och bränderna. Nyheterna har de senaste veckorna handlat mest om det. Om inte elden så de solbrända markerna har bekräftande lagt allt i öppen dag, åtminstone för den som rört sig i miljöer utan asfalt. Påtagligt även för den som sluppit röken från eldsvådorna.  

Bönders oro för missväxt och nödslakt, experters bekymmer för grundvattennivåer. Allmän oro för att något är galet, inte bara med vädret för dagen och en överdrivet solig sommar, utan med klimatet i stort och på lite längre sikt. 

Ingen sätter tro till regnmakare längre; vår tids schamaner ägnar sig åt annat. Men nog har jag tänkt på gamla tiders desperation inför motsvarande och ännu värre akuta hot. Vår tids vise kalkylerar utifrån de vetenskapliga metoder som står till buds, med mer eller mindre förskräckande scenarier på längre sikt. Men framkalla regn förmår de inte, knappt ens förutspå vädret fjorton dagar framåt. 

Så kommer då äntligen regn som faller i dånande skurar. En rejäl rotblöta, och dessutom flera gånger om. Och efter bara några dagar ser jag vattnets välgörande verkan. Gräsmattorna får färg igen, betesmarkerna likaså. Krullade syrenblad återfår sin form - men visst, för björken som redan gått i alltför tidig höst finns ingen återvändo. 

Jag lämnar då för stunden domedagsprofessorer-nas ödesmättade utsagor om klotets framtid. Inte för att obekymrat gå över daggstänkta berg, tro inte det. Nej, jag förnekar ingenting och är som de flesta andra påverkad av rapporterna. Men jag värjer mig likafullt för apokalypsens ryttare och den oundviklighet som underförstås och samtidigt förnekas, och väljer att begrunda gräset och vattnet. Minns skolundervisningen om de fyra elementen och grunden för liv och överlevnad. Minns min ungdoms profetior om den snara undergången i form av atomkrig, befolkningsexplosion och förgiftad tyst vår. 

Hur ser världen ut vid nästa sekelskifte? Är ödet obevekligt eller inte? Vem sitter inne med hela knippet av prognostiskt valida faktorer, gynnsamma och ogynnsamma, letala och reparativa? Hur ser den radikala omvändelsen under galgen ut? Var gömmer sig den obefintlige riddaren, världens hushållsminister? Vartåt för oss apokalypsens ryttare?

Liv finns där vatten finns, och själva består vi till största delen av just vatten. Regn faller till sist, ibland i för liten mängd och ibland i för stor. Kebnekajse krymper, havet stiger och folkvandringarna till världens rikaste oaser förväntas tillta. Endast ett är säkert: om det går så illa som befaras står likafullt hoppet endast till människan själv, hennes insikt och omsorg, anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom.

Vattnet - rent, porlande vatten, oundgängligt och även metaforiskt det kanske starkaste bland elementen. Jag tänker på kalla, klara källsprång, fjällbäckar, Mose stav och ett strömmande flöde ur klippan. Jag tänker på de svarta abborrtjärnarna i skogen. Vandrarens bältesflaska. Sykars brunn och Lokas. Det välsignade regnet som sakta fyller tunnan. Det smattrande ljudet mot tak och fönsterbleck. Hundens sörplande vid vattenskålen. Stänk över rosenrabatten. 

Vad göra? Jag lämnar frågorna för stunden åt de lika anständigt klimatsmarta som i grunden rådlösa DN-skribenterna, för att - ett med kreaturen - kortsiktigt glädja mig åt markerna, åter häftade i grönska.  


Bilden: Albrecht Dürer: Apokalypsens fyra ryttare.
"Häftat i grönska" är titeln på en av den store franske poeten Philippe Jaccottets diktsamlingar.