Dagens morgontidning av igår

Jag fick nyligen ett brev från Dagens Nyheter angående min prenumeration. De ville meddela en avgiftshöjning som gör att den med papperstidningen konmer att kosta snudd på tusenlappen i månaden. Någon dag därefter kom ytterligare ett meddelande om en förändring i distributionen av tidningen som jag strax ska återkomma till.

Jag har läst DN regelbundent sedan tonåren - vi talar nu om 60-talet - i det utmärkta biblioteket i Malmberget. Som vuxen har jag varit prenumerant under alla år jag haft en egen postadress.

Jag är som de flesta andra i vissa stycken vanebunden, inte minst vad gäller morgonbestyren och frukosten, vars dukning alltid inkluderat minst en morgontidning i pappersform. På senare tid har jag kunnat notera en allt sämre service beträffande distributionen av tidningen; alltför ofta har jag tvingats anmäla utebliven tidning för attt på så vis åminstone bli ekonomiskt kompenserad. 

Tills för bara ett par år sedan damp morgontidningen ner på hallgolvet vid fyratiden på morgonen. Numera måste jag hämta den i trapphusets bottenplan, en försämring för åtminstone dem som inte längre är så fysiskt raska och för dem som kanhända ibland vaknar i vargtimmen. Men det var tidningsbudens ansträngande förflyttningar som skulle lindras, enligt angivet (svep)skäl. 

Lägg därtill planerat "tidningsfria dagar", inalles redan fem stycken under nyss passerade storhelger. (Att en tidningskoncern skamlöst håller sig med ett sådant begrepp är i sig anmärkningsvärt). Det ger onekligen intryck av att DN är på väg att avveckla papperstidningen, det vill säga tålamodsprövar sina trogna helbetalande prenumeranter och gradvis tvingar samtliga läsare till skärmläsning av e-DN. Detta på tvärs mot den aktuella debatten om en alltför stor och osund bundenhet till skärmaktiviteter.

Och nu då det senaste meddelandet: DN Söndag kommer i och med årsskiftet inte att utdelas på söndag utan på måndag (!)

Är måttet rågat? Man hänvisar till distributionsförändringar i mitt distrikt. Men vad är problemet? Jag är inte bosatt i Tjotahejti utan centralt i Sveriges till storleken fjärde stad några få mil från huvudstaden där DN trycks. 

Hur länge dröjer det innan vi nås av meddelandet om att DN fortsättningsvis kommer att vara en tidningsfri "tidning" hela veckan lång?

En enormbulletisdag

På min promenad in mot stadskärnan i tisdags såg jag många som bar på ett litet nätt paket som hölls i ett försiktigt balanserande grepp. Det fanns, insåg jag, inga skäl att inte följa deras exempel, att inte en dag som denna slinka in på närmsta konditori och återvända med dagens godsak i handen: en fettisdagsbulle till fikat.

Fettisdagen bör ju enligt en kristet inspirerad sedvänja firas genom att man äter sig fet inför den stundande fastan. Vilket bland annat låter sig göras med hjälp av semlan, allas vår gräddgarnerade vetebulle med krämig mandelmassa inuti. Ingen fastar väl längre, i varje fall inte i 40 dagar, men många med mig älskar att frossa på detta speciella bakverk.

Osökt kom jag att tänka på att man inte obetänksamt kan använda adjektivet fet längre, i varje fall inte i sällskap med barn eller i barnböcker. Frågan är om f-orden "fet" och "ful" rent av bör utrangeras ur det korrekta språkbruket, en fråga om vilken det som bekant rasat en kulturdebatt helt nyligen. 

I just det här fallet finns ju för bullen ett alternativ, för den speciella tisdagen dock inte. Och för människor?

Det är författaren Roald Dahl, död sedan länge, som genom sina populära barnböcker aktualiserat frågan. Han brännmärks för sitt odygdiga och drastiska språk. I hans böcker förekommer nämligen feta och fula individer, och sådana vet vi ju kan känna sig kränkta om de beskrivs som sådana. Ja även de som läser om dem kan drabbas. Dahls språk bör alltså tvättas och f-orden ersättas med andra, mindre laddade och nedvärderande begrepp.  

Det är när ersättningsordet för fet föreslås som hela debatten framstår i den löjeväckande dager som den här sortens debatter alltid hamnar i. Tjock? - nej det går ju inte heller. "Enorm" ska det nu heta, åtminstone i Dahls barnböcker. Men gör det verkligen mindre ont i de feta om de hädanefter blir beskrivna som enorma? 

Mina ärenden på stan gällde besök på ett par ställen som benämns med relativt oskyldiga b-ord: "bolaget" och "bokhandeln". I den senares bokrea beslöt jag mig för återhållsamhet med tanke på mina välfyllda hyllor här hemma. Det blev ett par verk av Olga Tokarzcuk och ett av Annie Ernaux. Jag tyckte så mycket om Tokarczuks "Styr min plog över de dödas ben" och hoppas kunna ta mig igenom den voluminösa, ja rent av jättetjocka "Jakobsböckerna", som av recensionerna att döma är ett verk i min smak.  

Livet har lärt mig att pejorativt språkbruk inte utrotas bara genom utbytet av specifika ord. Dagens "funktionsvarierade" må med den nya beteckningen för någon tid framöver kunna betraktas som mer än bara sina begränsningar, men hur länge? Verklighetens oönskade avvikelser och funktionsnedsättningar finns fortfarande kvar, liksom även de som avsiktligen vill såra och förlöjliga.

Jag gick till Centralbageriet som i UNT brukar vinna semlans bäst i test i Uppsala. Där stod jag i kö en kvart för ett litet fettisdagspakets skull, som jag sedan jämte de övriga inköpen förväntansfullt bar hem till fikastunden. 

Den var fet god, som jag hör ungdomarna säga nuförtiden - och mena det positivt.

Nyttårshändelser - med och utan broddar

Redan går januari mot sitt slut. Vintermörker råder, trots sakta ökande dagsljus. Den vita julen försvann hastigt och marken låg bar till nyår. Det nya året startade vid nollstrecket och steg sedan någon grad eller två när solen bröt fram och tog frosten. Det var onekligen vackert. Sedan har det växlat mellan några grader över och under noll, med mestadels gråväder och det slags nederbörd som följer av plus eller minus. 

Med hund i familjen blir väderleken även praktiskt av intresse. Doro, vår nya familjemedlem sedan september, drar ena dagen iväg med mig på gropig is, nästa dag i vattensjuk snösörja, den som här och var bildar förrädiska vattensamlingar över blankis både i parkernas halvfrusna gräsmattor och på trottoarer i skugga. 

Vissa dagar är broddar av nöden för att hindra en upprepning av förra nyårets incident, då jag halkade omkull och vrickade mig och länge fick gå med en ond och svullen högerfot. Det faktum att varje rastning kräver bylsiga ytterkläder, ibland även på Doro, gör att vi båda kan gripas av motsträvighet. Som trippande spöken rör vi oss där i det duggiga mörkret - Doro med lysande halsband och husse i mössa med inbyggd pannlampa. Ack, våren och solen - eja vore vi där!

Vad 2023 kommer att föra med sig vet ingen, fast många fruktar det värsta. Världshändelserna de senaste åren har klargjort att krig i vårt närområde och världsvida farsoter inte hör till det förgångna. Vi kan också kallt räkna med fortsatt skräckinjagande profeterande om klimatet och mer eller mindre realistiska krav på omställningar. Jag är ingen profet men befarar eskalerande djävulskap från dåren i Kreml, som måste bort för att inte den kommande ukrainska offensiven ska mötas av en massförstörelse utan like sedan Hiroshima. I Putins krigföring ryms inga begrepp som "collateral damage", det är rätt och slätt förödelse han opererar med, krigsbrott satt i system. Så varför inte kärnvapen i desperat läge? Tror man sig ha en historisk mission att fylla i återupprättandet av ett imperium i sönderfall ter sig inga offer för stora.

"Framtiden ter sig dyster", sjöng en gång Hasse&Tage, med slutklämmen: "Men man hoppas att barna ändå får ett glas öl". Och så länge den lilla världen hemmavid består, fylls den nyinköpta fickkalendern med planer för åtminstone närmast kommande veckor och månader. Som om en framtid funnes, och det i någon mån även för oss som redan nått "aktningsvärd ålder" och har vänner i den nyspråkliga kategorin "äldre äldre". 

Nyligen fyllde jag själv ett år till, och häromdagen dök det orange kuvertet på nytt upp i postfacket (var det verkligen ett helt år sen sist?) med löften om fortsatta utbetalningar. I mångt och mycket fortlöper livet som vanligt med en del sorger, en del glädjeämnen och för all del också en del ämnen till förargelse. I min ålder måste man trots allt inse att de aktiva år som återstår inte kan räknas i decennier - och samtidigt leva som om fortfarande en morgondag randas. 

Jag intalar mig därför att det finns större anledning nu än någonsin att ta vara på det av livets goda som finns inom räckhåll. Det behöver inte vara något nytt och annorlunda, inget som överstiger mina ekonomiska och fysiska resurser. Snarare en fråga om att ta vara på den tid man har och ägna sig åt sina intressen. En vardag i lugn och ro med ett eller annat intressant avbrott, och förhoppningsvis med en eller annan upptäckt.

Musiken finns, ett elixir nu mer än någonsin. Nog för att min gamla Bechstein som regel står mörk och tyst med nedfällt lock av skäl som har med Mr P, min förtegne, ständigt skuggande följeslagare att göra. Det är ledsamt men är som det är. Med levodopa lever jag än så länge bättre än de flesta som har samme skuggfigur i släptåg, det vill säga med begränsad finmotorik, en del stelhet och en del sömnbesvär. Men jag är glad att jag hör bra, ser att läsa och kan beundra utsikter, både här hemma och på fjärran ort. Och jag har - post Covid19 - gom och smaklökar i behåll och kan bära välfyllda kassar med vin och mat från stambutikerna utan att bli onyttigt andfådd.

Jag besökte förresten en konsert i förra veckan, den första för i år. Lyssnade till Anton Bruckners åttonde symfoni med Kungliga Filharmonikerna under Christoph Eschenbach. Adagiot i den symfonin hör till det bästa jag vet av denne märklige tonsättare som komponerade så mycken överväldigande musik till Guds och Wagners ära. De stora blocken stiger och sjunker, stannar upp och gör omtag, sammanfogas och bildar den musikaliska arkitektur som den här musiken ofta liknas vid. Det är som att vistas i det inre av en katedral där strävbågar stiger mot ljuset, båge för båge, och fullbordas i ett extatiskt genombrott med ett intensivt ljusflöde från stråkar och harpor. Nej, det kan inte rätt beskrivas.

Det var en fullt godkänd tolkning, även om jag i det nyss beskrivna momentet helst vill ha det som Bernhard Haitink ville ha det i en inspelning med Concertgebouworkestern, på en Philips-LP från 80-talet. Jag tror att det har mer med de olika editionerna av symfonin än med tolkningen att göra. Eschenbach använde den omarbetade versionen (edition Nowak), medan Haitink litade till den ursprungliga (edition Haas). Bruckner lät sig ju påverkas av kritiken, var uppenbarligen varken i egna eller kritikernas ögon det oantastliga geni han var.

 

Litteraturen finns också. Jag har i hyllorna gott om sådant som ännu är oläst eller bör läsas om. Det gäller bara att sovra och sovra ännu mer utifrån läsvärde, det vill säga välja det som har någon sorts konstnärlig bärighet och existentiell relevans. Inte så att jag helt utesluter impulsköp och chansningar; att låta sig förföras av något nytt och okänt kan leda en till intressanta upptäckter, i fiktionens världar såväl som in real life.

 

Jag passerade i lördags Uppsala Bokhandel som i ett av sina fönster skyltade med poesi (tänka sig!), och där låg ännu en diktsamling av Kjell Espmark, som ju gick bort i höstas. Han skrev allt vackrare och mera angeläget ju äldre han blev, och inte minst de där så kallade rolldikterna som utgör ett så väsentligt inslag i hans senare diktning stimulerade honom uppenbarligen till att dela med sig något av den stora lärdom han bar på. 

Bland de postuma dikterna i "Hemfärd till glömskan" (Norstedts, 2023) finner jag en som inkännande återger något av den socialt valhänte Anton Bruckners liv under arbetet med den nionde och ofullbordade symfonin. Här följer det inledande avsnittet:

Sitter krökt vid mitt skrivbord

iförd en åldrad symfonikers kropp

för att känna det alltför stora avvecklas.

Kring mig hånfulla skuggor, 

än dirigenter som fnyst åt mitt tonspråk,

än gatpojkar skränande Bruck-ner, Bruck-ner

åt mitt snaggade hår och min vadmalsrock.

Jag viftar snyftande bort dem - flugor!

Mitt partitur är i krig med verkligheten

och vältrar sig i sen pubertet.

Men adagiot är ett samlat avsked

Poeten förmedlar till sist tonsättarens insikt "att tid är en illusion /och att det är först som ofullbordad som /min sista symfoni är färdig".

Och jag kommer än en gång att tänka på titeln på en mästerlig novell om en "idiot" av Lars Gustafsson (i "Berättelser om lyckliga människor",  Bonniers, 1981):

Det stora drabbar var det vill.

Foto: EJ.

Dan före dan i nysnön

 

Den här fredagen bjuder i alla händelser på skönhet, konstaterade jag efter en blick ut genom köksfönstret. Gårdagens slaskvädersgrått hade under natten bytts mot ljuset från ett nylagt, kritvitt snötäcke. En isblå himmel syntes på väg att skingra molnen som redan gjort sitt till förändringen. Tre minusgrader ute, nitton plus inne. 

Efter frukosten begav jag mig ut i ärenden. Passerade kyrkogården, vinterskrudad och vackrare än någonsin. Jag är först att sätta spår i nysnön på vissa gångar. Det är tyst, snötyst, och jag stegar framåt nästan i andakt, tänder ett lyktjus på Evas grav och går vidare ner mot stan för att köpa Forsas vörtbröd, det som igår var slutsålt för dagen.

Sneddade genom universitetsparken och såg vintersolen från sitt vintriga lågläge belysa domkyrkans torn. Jag är ingen flitig kyrkobesökare så här på hemmaplan. Men varje gång jag besöker Uppsala domkyrka blir jag lite lycklig över att få leva i närheten av en så mäktig katedral som den ju faktiskt är. 

I ett av sidokapellen finns en julkrubba med gängse figurer och kreatur, skapad för många år sen av Eva Spångberg. Ingen tomte vad jag kunde se, men väl herdar och vise män som närmar sig stallet. 

Noterade att krubban ännu var tom. Josef och Maria visserligen på plats, men Maria har ännu inte klivit av åsnan.

Innan jag lämnade kyrkan tände jag ett ljus i ljusträdet vid utgången. Ett av tusen och åter tusen juleljus som tändes i samma nu. Anfäktades av tanken på den svenska ängslighet som på nytt visat sig i diskussionerna om barn, skola och kyrkans sånger. "Nu tändas tusen juleljus" har tydligen av någon nitisk rättänkare avkristnats med en fiffig korrigering av texten; i stället för Jesus Kristus tomten. Ja,  man får försöka värja sig mot all duktig dumhet här i världen. Valde att i stället skänka en tanke åt de modiga män och kvinnor som aktivt bekämpar den våldsverkande galenskap som härjar i den stora världen, i Ukraina och annorstädes.

Jag fick min vörtlimpa, och dessutom en påse saffranskorpor. På hemvägen slank jag in i Saluhallen också, men där var så mycket folk att jag nöjde mig med ett par hekto prinskorv gjord på vildsvin. Förväntar mig att dessa godsaker jämte en del annat både hemburet och hemlagat ska borga för ett lugnt och fridfullt firande, den stora världens händelser till trots.

Med dessa rader om denna vackra decemberdag tillönskas alla läsare av Rapsodi en God Jul och förhoppningen om ett Gott Nytt År.

Foto: EJ (Klicka för förstoring)

Dagarna går. Varia om hösten.

Dagarna går utan att något blir skrivet. Det måste det ju inte heller. Sommarens omläsning av Pär Lagerkvist tänkte jag i alla fall ägna ännu några rader. Dock inte här och nu.

Inåtvänd upptas jag alltmer av tidens flykt - timmarnas, dagarnas, veckornas. Även årstidernas, som nu när lövfällningens och vissnandets månad allt snabbare löper in mot novembermörkret och vinterns lamp- och stearinljus. Varje solig dag värd en notering.

Vad annat än välsignelser i det lilla finns att glädjas åt när det som sker i det stora i så hög grad präglas av krig och katastrofer, av idel lögner, sabotage och värsta sortens förbrytelser. Inte ens gamla kusliga begrepp som terrorbalans tycks längre gångbara; medvetandet om kärnvapenkrigets immanenta självdestruktivitet ter sig bortträngd. Kvar står ännu hoppet till de tappra ukrainska försvararna. Och kanske kan de modiga unga kvinnorna i Iran välta de förbannade mullorna över ända?

Om Ukrainas terroriserade civilbefolkning läser jag reportage på reportage, och jag undrar hur länge en människa står ut omgiven av söndersprängd bebyggelse, utan kranvatten och elektricitet och under ständigt hot om ännu värre bomber. Ukrainas försvar, som också är vårt, borde genast förstärkas med effektivast möjliga luftvärn och de konventionella vapen som krävs för att krossa Putin och hans allt smutsigare överväganden. Helst innan megalomanin punkteras och övergår i förödmjukelsens otyglade raseri. 

Bland glädjeämnena finns ändå alltid musiken. Efter filharmonikernas konsert - med dirigenten Alan Gilbert och pianisten Inon Barnatan - i Mozarts 25:e pianokonsert har jag ånyo hamnat i en Mozartperiod. Tjugofemman hör inte till dem jag känner bäst, den blev något av en nyupptäckt. 

Visst är det Mozart, omisskännlig Mozart. Ingen annan kan med en så förledande tillgänglighet så ofta överträffa sig själv med sin egen sinnrika och virtuosa klassicism. Och för ovanlighetens skull är det inte ett Andante som fångar mig allra mest, utan snarare de båda omgivande satsernas dramatiska liv och rörelse. 

Det är solen och skuggorna i det mozartska lynnet man behöver i tider som dessa. Första satsens uppfordrande tema - da-ta-ta-ta´ - är sannerligen ingen banalitet i den behandling som det vartefter ges. Jag vill gärna rekommendera Piotr Anderszewskis inspelning med Chamber Orchestra of Europe (som finns på Spotify).

Bland glädjeämnena även en och annan dokumentärfilm. Teven bjuder inte på mycket som lockar mig längre och därför missar jag ibland dokumentärer som verkligen kan vara av stort intresse, även när de som nyligen skildrar ett stycke färsk amerikansk samtidshistoria. Jag blev i helgen på ett skrämmande sätt påmind om att demagogen Donald Trump fortfarande i hög grad har ett fast grepp om det republikanska partiet, trots bedrägerierna och uppenbart maktmissbruk. 

Att se senatorer kröka rygg för denne lögnaktige narcisssist av fruktan för att deras karriärer annars vore till ända, är omskakande när det så uppenbart handlar om en amerikansk president som hellre uppviglar sina värsta och mest våldsbenägna anhängare till statskupp än erkänner sitt valnederlag. Stormandet av Capitolium, var och är så chockerande att jag inser att jag tidigare värjt mig mot insikten om allvaret i det som skedde. Och denne Trump är still going strong, ständigt beredd att rida på en vämjelig kökkenmödding av rasism, sanslösa konspirationsteorier och reaktionär populism.

En helt annan typ av dokumentär är "Vulkanjägarna - den inre elden" (2022) av Werner Herzog, filmmakaren som aldrig gör någonting ointressant. Den här gången är det inte han själv som filmat de spektakulära naturkrafter som fascinerar många med mig, även om vi aldrig önskat oss mer än att få bevittna ett utbrott på behörigt avstånd. Inte som vulkanforskarna Katia och Maurice Krafft, som ville komma dessa naturfenomen så nära som möjligt med de risker som det innebär. Det är ur detta pars rika filmarkiv som Herzog sammanställt en film som samtidigt blivit till en hyllning av deras besatthet av lavafloder, askmoln och de omskapade fysiska och sociala landskap som blir följden av dessa ohejdbara eruptioner från jordens inre. 

Paret Krafft ägnade hela sitt liv och sin verksamhet åt att jorden runt dokumentera vulkanutbrott. Varhelst en rökpelare rapporterades ur en krater och folk evakuerades undan en väntande förödelse skyndade paret Krafft till för att så nära som möjligt följa förloppet i dess skrämmande obestämbara förlopp. De föll till sist offer för en extremt het och hastigt framvällande lavin bestående av gas och glödande aska, det som med en fackterm kallas ett pyroklastiskt flöde, från Mount Unzens utbrott i södra Japan 1991. 

Det är en på flera sätt märkvärdig film som Herzog skapat med tillägg bara av has egna sparsamma kommentarer voice over, och skickligt vald musik av Verdi, Fauré med flera kompositörer av requier som enda musikaliska ackompanjemang. Existentiellt, estetiskt, moraliskt, och i det här fallet även naturvetenskapligt, intresseväckande blir det ju oftast när Herzog är i farten. Han har alltid haft ett gott öga till excentriker och besatta, och här inser han att han själv bara behövs som förmedlare av ett fantastiskt filmmaterial som jag vet att jag kommer att återvända till. (Filmen finns på Svt Play ett år framåt).

Ja, vad var det för inre eld som väcktes även hos mig när jag som barn konfronterades med de fantastiska fotona från ett vulkanutbrott på Hawaii på de där bildskivorna till View-Mastern som gav illusionen av tredimensionalitet? Det var mäktigt, det var vackert, det var ogripbart. Och det var samtidigt på ett tydligt om än distanserande sätt förenat med fara, med livsfara. Hur nära kunde en kameraman komma?

Bland glädjeämnena till sist också en ny liten hund, Doro, hitrest från sydspanska gator till Uppsalas parker och ett permament hem hos oss, ett pensionärspar som från och med nu är hans husse och matte. Två år gammal och med en massa energi i kroppen försöker han få oss att tro att vi är allt annat än pensionärer. Redan uppmärksam och följsam, och framför allt lycklig att kunna göra oss lyckliga med sin tillgivenhet och sitt gensvar. 

Foto: EJ.

Ta tillbaka - vad åt vilka?

Det är med stigande obehag jag ser Putin uppträda inför andäktigt lyssnande församlingar av journalister, ministrar, unga entreprenörer och andra utvalda. Ser honom själv se sin makt speglad i de förskrämdas ansikten, den makt han under många år utövat och numera tar för given. Mitt obehag växer till förbannelser över denne tyrann som jämte ett antal förtrogna är upphovet till allt detta onödiga lidande som media dagligen låter oss ana, ibland direkt bevittna.

Han tycks tro sig kallad till något riktigt stort och verkar trivas i utspelen, i rollen som den som vet vad historien påbjuder och följaktligen vilka uppoffringar som krävs av det ryska folket, för att nu inte tala om det ukrainska "brödrafolk" som han vill kuva, om nödvändigt och under falska premisser förgöra.

En ideologisk lögnare och historierevisionist, bekväm i sitt arroganta nyspråk, tveklös i sin megalomani. En före detta KGB-spion som bygger bilden av sig själv som imperator, fast besluten att gå till historien som den som "tar tillbaka" det som i och med Sovjetunionens fall gick förlorat. Det vill ju inte säga lite, och vi kan inte längre tänka att han överdriver sina mål och tänkbara medel. Litauen nästa?

Nato som "existentiellt hot" mot Ryssland kan bara förstås som en vanföreställning, som verkligt hot endast i relation till Putins imperialism.

Men storhetsvansinne bedrar och bringar även kejsare på fall. Den här lille uppblåste sprätten må för närvarande besitta despotisk makt men, tänker jag, i längden kan han ändå inte vänta sig bli trodd av ens sitt eget folk, under alla förhållanden inte vänta sig annat än evig fiendskap från ukrainarnas sida. Därför desperationen, det kalla raseri som yttrar sig i massförstörelse av byar och städer och hänsynslöst mördande av civila.

Utdraget krig är vad man nu hör profeterna sia om. Det är vapenbristen hos de tappra ukrainarna som äventyrar deras seger. I stället för att önska dem den fred de ännu inte är beredda att stifta, borde vi skyndsamt ge dem allt vad de behöver. Upprustning och militarism är tyvärr ofrånkomligt när vi har att göra med tyranner som Putin. Europas och hela västvärldens viktigaste försvarsåtgärder stavas för närvarande bistånd med vapen till dem som befinner sig i fronten för det försvar som också är vårt eget.

I motsats till Putin, Lavrov & Co är Ukrainas ledarskap i president Zelenskys gestalt imponerande. Även utåt, propagandamässigt, måste hans uppträdande betraktas som sällsynt slagkraftigt. Zelensky står upp som motståndsman och föredöme, sitt folks närvarande tjänare, en talesman som eftersträvar klarspråk, inte nyspråk.

När EU:s mäktigaste ledare reser till Kiev för ett möte med honom så ser vi tysken, fransosen och italienaren civilt men strikt kostymerade tillsammans med en Zelensky, fortfarande i något vardagligt kortärmat, liksom direkt utkrupen från skyddsrummet för ett avbrott i jobbet och med några sanningens ord till de gästande regeringscheferna. Medveten framtoning? Mycket möjligt - jag konstaterar bara att den forne skådespelaren hittills gett sig själv bästa möjliga regin. Måtte hans kvaliteter vara av den art de synes vara!

Skicka Ukraina de vapen de behöver!


Foto: Polina Rytova

Svenska Akademien väljer Abdulrazak Gurnah

Svenska Akademiens integritet antar alltmer imponerande och underhållande former.  

Foto: All over press.

Vatten och frustration

Vattenläcka i köket. Kranen, eller blandaren, som det numera heter, har via slangen i bänkskåpet undertill spruckit och droppat, vem vet hur länge. Grannarna under, nyinflyttade stackare, blev varse dropp från taket i sovrummet. Inte roligt för någon av oss.

Frustration förstås; stök och bök och en massa energi går åt för åtgärder. Försäkringsbolag, det egna och bostadsföreningens, ska aktiveras, hantverkare tillkallas. Rörmokaren, fuktmätaren, snickarna och någon som är boss för alla hjälparna i nöden anländer, trots bråda dagar huvudsakligen förlagda till Gävle sen den stora översvämningen där i somras. 

Ja, vi talar här om droppande eller smärre rännilar, inte vadande i vatten inomhus. Man får vara tacksam enligt devisen "det kunde varit värre". Det visar sig att hela golvet tack och lov inte behöver brytas upp. 

De unga snickarna gör sitt jobb med klinisk varsamhet och diskretion. Täckande papper klistras på golvet och plast hängs upp som skydd mot skräp och damm. Ett par bänkskåp lirkas loss och trossbottnen under diskbänken friläggs. Efter en och en halv dag är köket återställt till nödig användbarhet och ett par tre veckors avfuktning kan påbörjas.

Det är då när grabbarna tackat för sig och dragit iväg med grovdammsugaren till nästa jobb som jag blir tvungen tänka efter:

De tackade mig för vänligt bemötande!? 

Visserligen hade jag väl åtminstone indirekt visat min uppskattning, men ändå. Vad väntade de sig, vad var det de antydde? 

De var beredda på irritation, sura miner, rent av fientlighet? Varför?

För att de tillfälligt förorsakar stök och bök och besvär? För att jag som olycksdrabbad nog inte vore förmögen att härbärgera min frustration utan benägen att ta ut den på dem?

Jag säger som folk säger när de blir mållösa: Folk är banne mig inte riktigt kloka.

Jag märker ord

Det finns faktiskt ord jag inte tar i min mun, och jag menar nu inte svordomar eller orden jag som barn inte fick uttala för att de var "fula". De riktigt fula orden är naturligtvis de som hör till jargongen på modet, inte sällan favoriserade av byråkrater och andra konferensförgiftade människor - politiker, småchefer och sensitiva karriärister som lagt sig till med en vokabulär med vissa signalord som de känner igen varandra i. 

"Jag tänkte ropa: Upptag till behandling /punkt nollettusen-ingenting idag!"  Så lyder ett par rader i den långa dikten "Konferensman" av Birger Sjöberg (ur "Kriser och kransar", 1926). Dikten skildrar en enkel Herrens tjänare från landet som frustrerad och obekväm kongressdeltagare. Dikten gjorde starkt intryck på mig i gymnasiets undervisning och jag har allt sedan dess hållit Sjöberg som en av våra största poeter.

I dagens tjänstemannamun heter det inte att man tar upp en fråga, nej, man lyfter den. Det må gälla paragrafer på lätta pappersark, men med en mikrofon under näsan ska det tydligen helst låta som om man hanterar gymmets skivstång. Eller är det höjdarbete man vill ge sken av?

Ett i mina öron ännu värre skorrande inträffar när frejdiga produktutvecklare eller värdegrundstänkare hänvisar till sitt tänkande som ett tänk. Varför i helvete kan inte människan uttala hela ordet!?

Ja, och så alla politikers favoritglosa när man förväntas uppvisa, vad ska vi kalla det... en behärskad upprördhet över det man ändå inte kan eller vill göra någonting åt. "Det är helt oacceptabelt." Det är nästan så man känner viss sympati med vår statsminister när han med den i sammanhanget enda rimliga synonymen (?) med viss morfaderlig emfas understryker: "Det är inte okej". 

Men det finns som sagt fult och fult. DN publicerar så gott som dagligen insända dikter från läsekretsen på familjesidan. I tisdags läste jag följande enkla rader av Anna Almqvist, inte utan förtjusning måste jag erkänna:

Tisdag (livet)

Fy fan.
Fy fan, fy fan, fy fan.
Fy. Fan.
Fa - an.
Fan!

Akademien delar ut Nobelpris

Det är lagom lustigt att lyssna till den ständigt lika korrekta diskussionen om valet av nobelpristagare i litteratur. Eller tjatigt värre, om ni frågar mig. Så mina kommentarer till kommentarerna får bli dessa:

- Nej, det blev inget snyggt kryss i kolumnen för geografisk spridning i år heller. Kan det möjligen bero på att det aldrig kan bli fråga om någon statistisk "rättvisa" i det här fallet, eftersom det i kön av prisvärda författare finns så oerhört många fler från Europa och Amerika? (Vilket naturligtvis inte betyder att det inte finns mycket förtjänta författare på andra håll i världen också. Men varför inte inse att det här priset står i en västerländsk tradition, vilken som bekant inte utesluter författare från Asien eller Afrika men likväl aldrig kommer att proportionellt kunna spegla all världens litteratur).

- Nej, det finns i årets val ingen politisk laddning av en dignitet som hotar att övertrumfa det odiskutabla konstnärliga värdet. "Skandalen" uteblir (och DN:s Björn Wiman kan dra nåt gammalt över sig).

- Jo, det blev ett snyggt kryss i kolumnen för genus i alla fall, och det kommer alldeles säkert att bli allt vanligare med en kvinna helt enkelt därför att det finns så många prisvärda av det "rätta", dvs. det underrepresenterade, könet. 

- Ja, Akademien överraskar i undantagsfall med att välja någon som alla känner till - som Bob Dylan - men borde den inte hellre överraska oss med namn som få känner till men som är desto angelägnare att uppmärksamma? 

- Ja, många, inte minst inom handeln, vill hellre se en prosaförfattare än en poet eller dramatiker, men även om poeter och dramatiker borde förekomma oftare är inte heller dessa kategoriers underrepresentation ett skäl att hela tiden tjata om densamma, som om vi hela tiden förutsatte en kvotering som veterligt inte existerar ens som någonting önskvärt. 

- Ja, det är den andefattiga journalistikens fel att kommentarerna till övervägande del kommer att handla om det eventuellt kontroversiella i valet med utgångspunkt i ovanstående kategoriseringar. 

I botten ligger förstås en begriplig nyfikenhet på hur urvalsproceduren egentligen ser ut fram till den korta listan och den slutliga omröstningen. Men vilka överväganden jämte den konstnärliga som till sist blir avgörande för enskilda röstande får vi aldrig veta. Bara ett slutresultat.

För övrigt kommer jag med stor glädje och nyfikenhet skaffa mig Louise Glücks poesi. Av hennes dikter har jag tidigare bara hört ett par uppläsas i SR, som denna månad råkar ha henne som månadens poet.  

Fruktfatet

I vårt kök på fönsterbänken står ett fruktfat av glas, dess givna plats sen mycket länge. Det fylls på i stort sett efter varje tur till livsmedelsbutiken. Bananer, päron, äpplen, mandariner. Vintertid sicilianska apelsiner. Sommartid och höst persikor och aprikoser. De blå eller gröna druvorna läggs för sig. 

Nu ligger där ett enda äpple kvar, vars skal i flammande rött-grönt-gult glänser i det starka vårljuset som en overkligt uppförstorad solitär i pantlånarens butik. 

När detta sista äpple snart är uppätet kommer fatet att stå tomt - tills jag beslutar mig för att med skam och skuld besöka ICA igen. 

Jag bestämde mig, steg upp halv sju i morse, klädde på mig och smög iväg på cykeln för att vara bland de första när butiken öppnade klockan sju. Kanske skulle jag kunna vara en bland endast ett fåtal äldre i en så pass tidig timma? Kanske kunde jag få slippa skämmas över mitt brott mot ordern från Folkhälsomyndigheten (jag dyrkar ju både Tegnell och Giesecke!) om jag kunde peka på att vi som var där enkelt kunde hålla flera meters avstånd. Åtminstone framför de flesta hyllorna. 

En gammal man såg lite ängsligt på mig, men nickade och hälsade artigt som om vi kände varann, jag tror av ren nervositet, men kanske var det bara glädjen att se en medbrottsling. Annars var där bara ett par yngre pratsamma kvinnor framför mejerivarorna, förmodligen på väg till jobbet, kanske i vården. I övrigt också en gråsprängd herre vid delikatessdisken, visserligen äldre även han, men rak i ryggen och minsann ännu inte fyllda sjuttio, samt personal som packade upp varor eller satt tysta och vänliga i ett par av kassorna.

Jag fick tag i det vi behöver på ett par veckors sikt. Förutom frukten förstås, som inte räcker långt. Ingen brist på rullat papper längre, hann jag notera. Mjöl och jäst tycks däremot vara de verkliga bristvarorna. Och aldrig har man väl tidigare i merkantila sammanhang stött på små skyltar som uppmanar en att handla hänsynsfullt, med måtta. Skulle vara på Systembolaget då, i andra tider och av andra skäl

Bilden: Stilleben av Cézanne. Nature morte de pêches et poires

Toapapper och annat viktigt

Tillbaka i stan efter några dagar på landet. Lugn trafik och glest med folk på gatorna, alldeles som det brukar vara en söndagseftermiddag.

Men i ICA-butiken är det mer folk än vanligt, och jag blir strax varse de stora tomrummen här och var på hyllorna. I olika medier ser jag att fler gjort samma iakttagelse; hamstringen tog redan före helgen rejäl fart.

Allt rullat papper är borta, näsdukarna likaså. Pastakartongerna nästan helt och hållet slut. De små nudelpaketen - den fattige studentens lunch - också på upphällningen. Frysdiskarna gapar tomt på flera ställen. Inte en enda jästbit och inget mjöl, men några smörpaket återstår i alla fall. Av stora runda knäckebrödspaket finns summa tre stycken kvar.

Å andra sidan tycks handlaren i vissa avseenden varit förberedd. Stapeln av krossade tomater på burk har aldrig varit högre och ett berg av gröngula bananer packas upp inför allas åsyn. 

Svenska folket har beslutat överleva under civiliserade former även i en tänkbar karantän, den saken är klar. Och som utpekad medlem av en riskgrupp - "äldre" - får man se till att vara bland dem som planerar sin isolering ett tag framöver, bland annat genom att kasta sig över torrvarorna och pappersbalarna och sedan stanna hemma i läsfåtöljen, se tiden an och bli ännu något lite äldre. 

Följaktligen gör jag ett sista försök till komplettering tidigt denna tisdagsmorgon. Och ser man på - där finns nu lite toapapper! Med ett par överfulla varukassar bör vi nu tillsammans med frysens innehåll klara oss åtminstone ett par veckor framåt. 

Eftersom vi har turen att bo i en mindre bostadsförening som ordnat det så att vi som är äldre kan få hjälp att handla av de yngre, får vi därefter lita till goda grannar. Vi lär väl aldrig gå ut på balkongerna och sjunga som de ljuvliga napolitanarna, men det finns många sätt att hålla modet uppe även bland oss i det kyligare Norden. 

Och än så länge har, såvitt jag vet, Folkhälsomyndigheten beviljat alla permission att lufta sig och gå ut med hunden.

Corona

Även farsoter får namn, ibland förledande vackra. Som nu det virus som hela världen talar om, COVID-19, gemenligen kallat Corona, vilket ju betyder krans eller krona.

En meters lucka om du tvingas röra dig utomhus bland andra! så lyder maningen i Italien och snart även här hemma. Äldre bör hålla sig hemma och borta från barnbarnen, publika sammankomster ska förbjudas. Barer, restauranger och livsmedelsbutiker än så länge undantagna; äta och dricka bör man annars dör man. Här hemma går ännu barn och ungdom till skolor och universitet, tåg och buss går enligt tabell. Men konserten med Beethovens "Eroica" i Berwaldhallen är inställd. Littfestivalen i Umeå likaså.

Återstår till sist umgänget via internet, där andra smittor härjar.

För ett par veckor sen hade vi bestämt oss för Ligurien och jag var på väg att boka flygbiljetter till Genua. Tvekan efter en nyhetssändning gjorde att vi beslöt att dröja något för att se vartåt det hela skulle bära hän. Hur många nyinsjuknade, hur många döda? Vår avvaktan lär bli bestående en längre tid. 

Tilliten till allt och alla sätts på prov, också i Sverige. Hur pass betryggande harmoniskt låter kören av experter? Hur förlamat eller resolut beter sig de nervösa ministrarna? Epidemiologerna lutar sig mot statistiken och försöker ge rationella svar, svar som trots tonen av fakticitet likväl landar i slutsatsen att mycket beror på mycket.  

Innan man fått bättre grepp om spridningen av denna farsot med dess vackra namn kommer sifferuppgifterna om smittsamhet och dödlighet att fluktuera. Plats för konspirationsteoretiker, ryktesspridare, bunkerbyggare, hamstrare och domedagsprofeter.

Och de virulenta spekulationerna på nätet och oron för beteendet in real life gäller inte minst världsekonomin, börserna och företagen, stora som små. Jag såg en uppgift om att till och med det mexikanska ölet Corona nu lider skada av sitt namn. Av drygt 700 tillfrågade i en undersökning uppger 38 procent att de i dagsläget under inga förhållanden skulle beställa en Corona när de vill dricka öl. Vidskeplighet och rationalitet är förvisso bådadera kännetecknande för homo sapiens. Man får glädjas så länge det senare dominerar över det förra, även om vi inte tryggt kan räkna med det på individnivå.

Vem känner inte vacklan mellan tillit och misstro, instinkt och intellekt, paranoia och förnekelse i strävan efter balans och förnuft. Var finns just nu det oersättliga förnuftet i det från dag till dag förändrade läget?

Förslagsvis tills vidare hos Agnes Wold.

En av dessa julidagar...

... såg jag en pärlgräsfjäril dansa sin luftiga dans tätt ovan gräset utan att nudda marken.
... gick jag en kort stund i ett lätt solregn som tinade upp min själ efter några kalla dagars frusenhet i den svenska 12-graderssommaren.
... läste jag i tidningen en intervju med författaren Niklas Rådström som på frågan vad han sökte och fann vara berörande i litteraturen och konsten svarade med vad Beethoven sökte i musiken: skönhet och överraskning.
... läste jag att han i samma intervju menade att man inte behöver ha läst alla böcker man har i sitt bibliotek. - Nej, naturligtvis inte, men de flesta med en lite större boksamling känner igen frågan från folk som vill ha ett mera exakt mått på ägarens beläsenhet än vad hyllorna låter påskina. Som om inte poängen med ett bibliotek vore att säkra tillgången på skönhet och överraskningar. Som om det vore något konstigt med att tillse att redan gjorda och ännu väntande upptäckter finns där inom räckhåll för att när som helst kunna uppenbara all världens skönhet, lust och lidande.

Foto: EJ.

I den bästa av världar

Jag har aldrig vunnit stort på något lotteri. Ibland tänker jag att jag ändå tillhör dem som haft den största tur man kan ha i den här världen, nämligen i det lotteri som handlar om var, när och hur man föddes till den.

Av de världar vi historiskt hjälpligt överblickar, eller åtminstone gör oss föreställningar om, är vår egen civilisation den tekniskt mest avancerade och samtidigt utsatt för allvarliga framtidshot. Trots allt kommer jag, en fyrtiotalist född och bosatt i ett nordeuropeiskt land, troligtvis att slippa de stora vedermödor som tidigare generationer upplevt (och efterkommande kanske inte undgår) av världskrig, farsoter, hungersnöd och omfattande naturkatastrofer. 

Om världen består kommer andra säkert att uppleva fortsatta teknologiska framsteg, även om jag tvivlar på att den artificiella intelligensen (AI), trots sin överlägsna snabbhet, kommer att bli så mycket klokare än den mer trögtänkta som genererar den. Kommer någonsin en framtida superintelligens, smartare än vad som kan sorteras under normalfördelningens klockformade kjol, att uppleva världens skönhet så som jag gör? Kommer den att uppskatta änglamarken och nymånens skära, artrikedomen och Bachs musik? Kommer den att bygga Noas ark? 

Teknikutvecklingen har både hoppingivande och skrämmande sidor och frågan är om vi bemästrar de sidoeffekter som långsiktigt följer i dess spår. I själva verket har de vildaste forskarna inom AI sina egna riskscenarier och rent av undergångsvisioner för mänskligheten så som vi känner den. 

Först som någorlunda mogen man insåg jag hur nära min egen livstid det andra världskriget egentligen ligger, hur nyss det var som hitlerismen och det nazistiska vansinnet krigade om världsherraväldet. Som tonåring hade jag det bara två decennier bakåt. Det kändes avlägset då, mindre så nu.

Visst har jag upplevt atomvapenkapprustning och dramatiskt tillspetsade världshändelser, men likväl fått leva och utvecklas i välstånd under demokratiska betingelser med stigande standard och utrymme för tankar på annat än bara den. Också fått bevittna hur den så kallade "tredje världen" eller "u-länderna" (ingen använder de orden längre, väl?) tagit sig ur den värsta fattigdomen och, trots klyftorna, fått det oändligt mycket bättre. Även hur diktaturer fallit, Berlinmuren rasat och det globala perspektivet blivit självklart. 

Nej bilden blir inte rättvisande om jag inte också nämner sådant som fläckar den, som kriget på Balkan och den felslagna revolten i arabvärlden med det förfärliga kriget i Syrien som värsta inslag. Den amerikanska imperialismen? Jag får tillstå att jag inte avundas dem som i framtiden får se den ersatt av den kinesiska.

Kanske har jag trots allt fått uppleva den bästa av möjliga världar? Den hade och har på många andra håll än där jag vistats sina mörka sidor, och i eftertankens blekhet kan onekligen den relativa kortsiktigheten te sig som en ödesdiger mänsklig begränsning. Människan är uppenbarligen sig själv och sin egen tid närmast. Hushållning och hållbarhet är begripliga och tillämpliga begrepp på mikronivå, men blir genast mycket otydligare på politisk nivå, allra mest på global nivå. Kvartalsrapporter? Årsbasis? Mandatperioder? Avtalsperioder?

Naturen har inget medvetande, dess likgiltighet inför döden är monumental. Människan inser däremot sin dödlighet men förstår den bara som ett objektivt faktum skjutet på framtiden. Naturen reglerar sitt osentimentala slöseri med individer med hjälp av kontinuerlig reproduktion, Så kan arten överföra ett arv, i människans fall också ett kulturellt arv, till kommande generationer. Om - ja det finns ett om - betingelserna fortfarande är tillräckligt gynnsamma. 

Naturen skänker i övrigt ingenting av mål och mening, mer än åt människan detta självmedvetande och förutseende som medför ansvar. Men hur långt in i en okänd framtid sträcker sig ansvarskänslan? När blir science science fiction? 

Jag finner att nästan allt jag läser om framtiden denna sommar talar för att den bästa av världar redan är förbi, att den kanhända är den som sammanfaller på ett ungefär med min livstid. Då gäller mer än någonsin att fortsatt kunna handla i det lilla utan någon som helst förvissning om utfallet i det stora. 

Får man vara tacksam för högvinsten, trots uttaget på framtidens bekostnad?

PS. Dessa lösa reflexioner ska läsas mot bakgrund av att skribenten aldrig varit trakterad av utopier.

Foto: EJ.

Det livgivande vattnet.

Alla talar om hettan, torkan och bränderna. Nyheterna har de senaste veckorna handlat mest om det. Om inte elden så de solbrända markerna har bekräftande lagt allt i öppen dag, åtminstone för den som rört sig i miljöer utan asfalt. Påtagligt även för den som sluppit röken från eldsvådorna.  

Bönders oro för missväxt och nödslakt, experters bekymmer för grundvattennivåer. Allmän oro för att något är galet, inte bara med vädret för dagen och en överdrivet solig sommar, utan med klimatet i stort och på lite längre sikt. 

Ingen sätter tro till regnmakare längre; vår tids schamaner ägnar sig åt annat. Men nog har jag tänkt på gamla tiders desperation inför motsvarande och ännu värre akuta hot. Vår tids vise kalkylerar utifrån de vetenskapliga metoder som står till buds, med mer eller mindre förskräckande scenarier på längre sikt. Men framkalla regn förmår de inte, knappt ens förutspå vädret fjorton dagar framåt. 

Så kommer då äntligen regn som faller i dånande skurar. En rejäl rotblöta, och dessutom flera gånger om. Och efter bara några dagar ser jag vattnets välgörande verkan. Gräsmattorna får färg igen, betesmarkerna likaså. Krullade syrenblad återfår sin form - men visst, för björken som redan gått i alltför tidig höst finns ingen återvändo. 

Jag lämnar då för stunden domedagsprofessorer-nas ödesmättade utsagor om klotets framtid. Inte för att obekymrat gå över daggstänkta berg, tro inte det. Nej, jag förnekar ingenting och är som de flesta andra påverkad av rapporterna. Men jag värjer mig likafullt för apokalypsens ryttare och den oundviklighet som underförstås och samtidigt förnekas, och väljer att begrunda gräset och vattnet. Minns skolundervisningen om de fyra elementen och grunden för liv och överlevnad. Minns min ungdoms profetior om den snara undergången i form av atomkrig, befolkningsexplosion och förgiftad tyst vår. 

Hur ser världen ut vid nästa sekelskifte? Är ödet obevekligt eller inte? Vem sitter inne med hela knippet av prognostiskt valida faktorer, gynnsamma och ogynnsamma, letala och reparativa? Hur ser den radikala omvändelsen under galgen ut? Var gömmer sig den obefintlige riddaren, världens hushållsminister? Vartåt för oss apokalypsens ryttare?

Liv finns där vatten finns, och själva består vi till största delen av just vatten. Regn faller till sist, ibland i för liten mängd och ibland i för stor. Kebnekajse krymper, havet stiger och folkvandringarna till världens rikaste oaser förväntas tillta. Endast ett är säkert: om det går så illa som befaras står likafullt hoppet endast till människan själv, hennes insikt och omsorg, anpassningsförmåga och uppfinningsrikedom.

Vattnet - rent, porlande vatten, oundgängligt och även metaforiskt det kanske starkaste bland elementen. Jag tänker på kalla, klara källsprång, fjällbäckar, Mose stav och ett strömmande flöde ur klippan. Jag tänker på de svarta abborrtjärnarna i skogen. Vandrarens bältesflaska. Sykars brunn och Lokas. Det välsignade regnet som sakta fyller tunnan. Det smattrande ljudet mot tak och fönsterbleck. Hundens sörplande vid vattenskålen. Stänk över rosenrabatten. 

Vad göra? Jag lämnar frågorna för stunden åt de lika anständigt klimatsmarta som i grunden rådlösa DN-skribenterna, för att - ett med kreaturen - kortsiktigt glädja mig åt markerna, åter häftade i grönska.  


Bilden: Albrecht Dürer: Apokalypsens fyra ryttare.
"Häftat i grönska" är titeln på en av den store franske poeten Philippe Jaccottets diktsamlingar.

Den nedskräpade sommaridyllen

Jag går med Issa i denna försommars ständiga sol där endast några nyanlända stackmoln bildar en temporär skärm mot den gassande strålningen. Vi går rundan genom de närbelägna parkerna, och under kvällspasset bjuds vi riktigt njutbar värme. Inte bara vädret är vackert. Trädens blomning är visserligen i avtagande, men för ett par dar sen såg jag i alla fall ett ståtligt alpgullregn i full ornat.

Det finns också det som stör. Studenterna firar helg i det törstande gräset. Inget ont i det, om det inte vore för deras nonchalans. Det som krossar den arkadiska idyllen är deras fullständigt skamlösa förhållande till nedskräpning. 

Min generation minns en tid när devisen "Håll Sverige rent" egentligen var onödig. Höll rent var vad man gjorde, så pass att en dödad fimp på trottoaren väckte irriterad uppmärksamhet. När man kom hem från Sydeuropa slogs man av skillnaden; numera är bilden tvärtom till klar fördel för södern. I de sydspanska städer jag nyligen besökte var det rent och snyggt i de offentliga miljöerna.

I Ekonomikumparkens öppna, böljande slänter ligger avfallet i högar runt otillräckliga papperskorgar, men även utspritt. Här bjuds till efterfest för kråkfåglar och måsar, som inte beter sig bättre än de som dukade upp det hela. Pizzakartonger, plastpåsar, emballage, plastbestick, pappmuggar, engångsgrillar, matrester, servetter, flaskor i drivor, korkar och kapsyler, klädesplagg och jag vet inte vad. Det enda som saknas är pantburkarna som romerna redan plockat upp i svarta sopsäckar. 

Studenterna sitter gruppvis i ring med ryggarna vända mot soporna. Hur tänker de? Trivs de med att ha picknick i en miljö som de kollektivt förvandlat till något som börjar likna en soptipp? Finns det ingen som känner ansvaret att städa upp efter sig? Ingen som tänkt den enkla tanken att det som blivit kvar av det jag burit dit bör jag också bära bort? Ingen som säger ifrån när avfallet skyfflas i en hög kring en redan proppfull papperskorg som ju bara är till för mindre skräp?

Nej, jag må låta som gamla gnälliga gubbar alltid gjort, men jag förstår mig helt enkelt inte på dagens ungdom. Vore det inte på sin plats att Uppsala Studentkår initierade en kampanj under devisen "Gärna fest, men stoppa svineriet, håll Uppsala rent!".

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Hur allvarligt är det?

Journalistyrket var ett av de yrken som en gång i tiden lockade mig. Fast egentligen var det ju bara kulturjournalistiken, om jag tänker efter.

Vore jag ung idag skulle jag inte betrakta det som lika åtråvärt. Tänka sig att bli utsänd av Sveriges Radio för att "på plats" utanför dörren där återstoden av Svenska Akademien sitter i torsdagssammanträde direktrapportera - om ingenting. Och i den totala bristen på nyheter från studion få den brännande frågan: "Hur skulle du beskriva stämningen?"

Eller att som Kristofer Lundström sitta i STV, krumbukta sig och manierat läsa upp nöjesnytt om den senaste rapparens prestationer under rubriken Kulturnyheter. 

Det mesta av modern nyhetsförmedling bör som bekant ske genom att journalister intervjuar varandra. Man är bunden till att i stereotyp dialogform presentera något som ska föreställa analys. Som sällan blir mer än ytskrap.

Jag har skrivit om det journalistiska frasmakeriet förr, men det tål en upprepning.

- Hur allvarligt är detta, skulle du säga?
- Det är naturligtvis mycket allvarligt.

Jag väntar - säkert förgäves - på att äntligen få höra någon punktera frågan med svaret:

- Inte värre än igår.
eller:
- Frågar du mig? Som kommenterande journalist måste man alltid se situationen som mycket allvarlig. Vad funnes annars att orda om? 

Alltså allvarligt, för allt och alla.

Virtanen
Engdahl
Torsken
Generaldirektörn
Regeringen
EU
Världsläget
Planeten
Mig (också)

Domkyrkans krön - ett femårsprojekt?

Jag läste häromveckan i UNT att man planerar att restaurera de tolv meter höga korsen som kröner Uppsala domkyrkas båda spiror.  Jag har haft svårt att släppa tanken på detta sen dess. Det skulle nämligen medföra avspärrningar av domkyrkoplan och omfattande begränsningar av tillgängligheten för såväl församlingsbor som turister. Och - hör och häpna! - man förutskickar ett arbete som kan ta upp till fem år. Fem år!

Det är inte första gången jag undrar vad ända in i glödheta det är för fel med dagens entreprenörer i byggbranschen. Må vara att det är ovanligt knepigt att avrosta ett par högt belägna järnkors, men all denna tidsåtgång måste ges en rimlig förklaring. Vilket journalisten i sin artikel inte bemödade sig om att kräva, utan i stället övergick till att undra över ödet för den enda boende med naturgiven besittningsrätt - en falk, som förvisso även den hör till de berörda.

Empire State Building byggdes på drygt ett års tid och det var för nittio år sen. I dagens läge ska tydligen varje byggprojekt (frånsett halvfärdiga villamoduler) dras ut i det oändliga. Tänk bara på omvandlingen av stationsområdet i Uppsala för några år sen.

Min misstanke? Att entreprenörerna helt enkelt håller igång för många projekt samtidigt. Att de är ovilliga att koncentrera sina krafter för ett minimum av tidsspillan. Att de inte vill konkurrera med tidsfaktorn. Eller är det helt enkelt så att det i grunden saknas erfarenhet och kompetens?

Jovisst, de är höga de där tornen, 118,7 meter, men att bygga en gigantisk byggnadsställning för att eliminera en del rost verkar med förlov sagt inte riktigt klokt. Rosten säger man upptäcktes i samband med att själva tornen åtgärdades av klättrande hantverkare för några år sedan. Klart att ingen vanlig firma klarar jobbet på en kafferast eller ens på tio år. Men till att börja med borde man väl på nytt konsultera de personer som redan gjort en insats där uppe i höjd med falkboet?

Om inte det är möjligt, varför inte söka sig utanför landets gränser för den expertis som behövs? Det kan inte vara första gången i modern kyrkohistoria som liknande renoveringsbehov uppstått. 


Foto: EJ

Behövs en litterär kanon?

I samband med DELS (De Litterära Sällskapen i Sverige) årsmöte den 25 mars var författaren, litteraturprofessorn och akademiledamoten Anders Olsson inbjuden att tala över ämnet ”Behöver vi en litterär kanon?” Frågan har varit och är kontroversiell men en fortsatt diskussion borde vara möjlig menade han och betonade att en litterär kanon har med minne, läsning och skapande att göra. Kritiken främst från feministiskt och postkolonialt håll (om mansdominans och eurocentrism) har varit viktig men borde inte föranleda ett förnekande av begreppet. 

En kanon är historiskt sett ett starkt normgivande rättesnöre och går tillbaka på urvalet av de "kanoniska böcker” som Bibeln utgör. En modern, profan kanon skulle dock inte präglas av en sakral syn på texterna, utan genomsyras av kritiskt tänkande och vara fullt möjliga att ifrågasätta.

Vad händer om man inte vill kännas vid kanon? Olsson hävdade att det inom skolvärlden finns styrdokument som visar att det under senare tid skett en medveten ”avkanonisering", om än med förhinder. Det finns fortfarande listor på vad som ska läsas, en dold kanon som inte är mindre mansdominerad och dessutom ofta är historielös med tonvikt på ung litteratur.

En kanon är en fastställd norm av erkända och förebildliga texter som representerar en kärna av viss varaktighet. Samtidigt ska den inte vara statisk utan kunna ge rum för omtolkning. Hur läsningen, mottagandet, sker är av stor vikt. Läsningen bör vara kritisk och skapande; det aktiva minne som en kanon utgör möjliggör fördjupning, förändring, vidgning. En kanon ska kunna expanderas.

Olsson menade vidare att det är fullt möjligt att omfatta både varaktighet och föränderlighet, framför allt i det han kallade för ”omläsbarhet” – nya sätt att tillägna sig litteraturen. Tiden får avgöra vad som kvarstår.

Olsson sammanfattade med att ange fyra saker som han menade borde känneteckna en modern kanon:

1. Verken bör äga universalitet, och alla bör kunna tillägna sig dem. Exempel: Homeros, Dante, Shakespeare, Strindberg, Astrid Lindgren.

2. Verken bör äga förmågan att väcka förundran.

3. Verken kännetecknas av varaktighet genom omläsbarhet.

4. En kanon utvidgas ständigt – den består av en kärna plus nytt. Den nationella inriktningen förskjuts mot internationalism.

Förebilder måste finnas och göras tillgängliga. Begreppet kanon ska dock förstås icke-sakralt, syftande till aktivt läsande med ständiga frågor till texten. En litterär kanon utgör det minne som krävs för att vi ska förstå vad ett epos, ett drama, ett poem är.

Min kommentar: 

Med de riktlinjer för en kanon som Olsson drar upp borde förslaget inte vara så kontroversiellt. Den nationalistiska strävan som en del befarat som drivkraft är som synes inte poängen, utan ett säkrande av ett gemensamt minne av litteratur av bestående värde. En öppen och dynamisk kanon vore rimligen att föredra framför en dold och godtycklig som negligerar och i värsta fall förnekar kärnan.

(Referatet av föredraget har även publicerats på DELS hemsida).

Foto: EJ