Inåtvänd upptas jag alltmer av tidens flykt - timmarnas, dagarnas, veckornas. Även årstidernas, som nu när lövfällningens och vissnandets månad allt snabbare löper in mot novembermörkret och vinterns lamp- och stearinljus. Varje solig dag värd en notering.
Vad annat än välsignelser i det lilla finns att glädjas åt när det som sker i det stora i så hög grad präglas av krig och katastrofer, av idel lögner, sabotage och värsta sortens förbrytelser. Inte ens gamla kusliga begrepp som terrorbalans tycks längre gångbara; medvetandet om kärnvapenkrigets immanenta självdestruktivitet ter sig bortträngd. Kvar står ännu hoppet till de tappra ukrainska försvararna. Och kanske kan de modiga unga kvinnorna i Iran välta de förbannade mullorna över ända?
Om Ukrainas terroriserade civilbefolkning läser jag reportage på reportage, och jag undrar hur länge en människa står ut omgiven av söndersprängd bebyggelse, utan kranvatten och elektricitet och under ständigt hot om ännu värre bomber. Ukrainas försvar, som också är vårt, borde genast förstärkas med effektivast möjliga luftvärn och de konventionella vapen som krävs för att krossa Putin och hans allt smutsigare överväganden. Helst innan megalomanin punkteras och övergår i förödmjukelsens otyglade raseri.
Bland glädjeämnena även en och annan dokumentärfilm. Teven bjuder inte på mycket som lockar mig längre och därför missar jag ibland dokumentärer som verkligen kan vara av stort intresse, även när de som nyligen skildrar ett stycke färsk amerikansk samtidshistoria. Jag blev i helgen på ett skrämmande sätt påmind om att demagogen Donald Trump fortfarande i hög grad har ett fast grepp om det republikanska partiet, trots bedrägerierna och uppenbart maktmissbruk.
Att se senatorer kröka rygg för denne lögnaktige narcisssist av fruktan för att deras karriärer annars vore till ända, är omskakande när det så uppenbart handlar om en amerikansk president som hellre uppviglar sina värsta och mest våldsbenägna anhängare till statskupp än erkänner sitt valnederlag. Stormandet av Capitolium, var och är så chockerande att jag inser att jag tidigare värjt mig mot insikten om allvaret i det som skedde. Och denne Trump är still going strong, ständigt beredd att rida på en vämjelig kökkenmödding av rasism, sanslösa konspirationsteorier och reaktionär populism.
En helt annan typ av dokumentär är "Vulkanjägarna - den inre elden" (2022) av Werner Herzog, filmmakaren som aldrig gör någonting ointressant. Den här gången är det inte han själv som filmat de spektakulära naturkrafter som fascinerar många med mig, även om vi aldrig önskat oss mer än att få bevittna ett utbrott på behörigt avstånd. Inte som vulkanforskarna Katia och Maurice Krafft, som ville komma dessa naturfenomen så nära som möjligt med de risker som det innebär. Det är ur detta pars rika filmarkiv som Herzog sammanställt en film som samtidigt blivit till en hyllning av deras besatthet av lavafloder, askmoln och de omskapade fysiska och sociala landskap som blir följden av dessa ohejdbara eruptioner från jordens inre.
Paret Krafft ägnade hela sitt liv och sin verksamhet åt att jorden runt dokumentera vulkanutbrott. Varhelst en rökpelare rapporterades ur en krater och folk evakuerades undan en väntande förödelse skyndade paret Krafft till för att så nära som möjligt följa förloppet i dess skrämmande obestämbara förlopp. De föll till sist offer för en extremt het och hastigt framvällande lavin bestående av gas och glödande aska, det som med en fackterm kallas ett pyroklastiskt flöde, från Mount Unzens utbrott i södra Japan 1991.
Det är en på flera sätt märkvärdig film som Herzog skapat med tillägg bara av has egna sparsamma kommentarer voice over, och skickligt vald musik av Verdi, Fauré med flera kompositörer av requier som enda musikaliska ackompanjemang. Existentiellt, estetiskt, moraliskt, och i det här fallet även naturvetenskapligt, intresseväckande blir det ju oftast när Herzog är i farten. Han har alltid haft ett gott öga till excentriker och besatta, och här inser han att han själv bara behövs som förmedlare av ett fantastiskt filmmaterial som jag vet att jag kommer att återvända till. (Filmen finns på Svt Play ett år framåt).
Ja, vad var det för inre eld som väcktes även hos mig när jag som barn konfronterades med de fantastiska fotona från ett vulkanutbrott på Hawaii på de där bildskivorna till View-Mastern som gav illusionen av tredimensionalitet? Det var mäktigt, det var vackert, det var ogripbart. Och det var samtidigt på ett tydligt om än distanserande sätt förenat med fara, med livsfara. Hur nära kunde en kameraman komma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar