Maestro Blomstedt med krigstidsmusik

Herbert Blomstedt dirigerade filharmonikerna i två enastående symfonier i Stockholms konserthus i förra veckan; den ena - Brahms fjärde och sista - spelas med all rätt ofta, den andra - Arthur Honeggers tredje, den "liturgiska" - spelas däremot orättvist sällan. 

Det är alltid med stora förväntningar man återser vår allra främste i dirigentvärlden. Inte mindre nu när han nått sitt 95:e levnadsår och fortfarande turnerar världen runt. I våras spreds en oroande bulletin om att han tvangs ställa in några konserter på grund av att han ramlat, men uppenbarligen utan värre skador än att han nu återupptagit sitt turnéprogram. 

Han dirigerade sittande men var i övrigt sig lik med sin vackra gestik. Denna gång visade han även sin pedagogiska sida i en kort och livfull presentation av Honeggers symfoni. Musikens basala struktur illustrerades med egna ljudhärmande inslag, och publiken förbereddes på brutala attacker från bleck och basar, tonala projektiler som stiger och faller, men också på den ljusa tonslingan i piccolaflöjtens högsta register i slutet av mellansatsen.

Det är alls ingen religiös musik, hävdade Blomqvist trots symfonins beteckning och satsernas "överskrifter" med klara referenser till den katolska dödsmässan. Blomqvist ville väl framhålla musikens karaktär av "krigstidsmusik", tillkommen som den är strax efter andra världskrigets slut, och att den rent musikaliskt sett saknar liturgisk anknytning.

Det är lätt att associera både första och sista satsens tonspråk till krigets vanvett - med blandningen av taktfast hetsande marscher och brutala krigsmaskiners oljud - som i ett slags sekulärt "Dies  Irae" (Vredens dag). Honegger var visserligen melodiker, men som den modernist han var laddade han ofta ackorden med så mycket dissonans som bara var möjligt. Här finns således avsnitt som i kärvhet inte står Stravinskijs "Våroffer"efter.

Mellansatsens Adagio - "De profundis clamavi" (Ur djupen ropa vi) - erbjuder ett huvudsakligen lyriskt andrum, ett flöde av skimrande klanger som småningom samlar sig till ett par skärande utbrott innan musiken åter blir lyrisk och stillas i sirliga flöjttoner.

Sista satsen - "Dona Nobis Pacem" (Herre giv oss fred) - börjar med ljudet av avlägsna taktfasta rörelser - ett sorgetåg? Eller trupper som obevekligen närmar sig omgivna av ett tilltagande krigsmuller? Projektiler stiger och faller; striderna är inte över. Marschen når sin kulmen i ett par utdragna ackord som måste vara symfonins mest komplexa. Sedan följer några minuters vilsam frid eller fred, en oändlig lisa för det omskakade sinnet, med serena toner från flöjter, träblås, stråkar och slutligen en soloviolin. 

Jag har tidigare skrivit om Honeggers musik, och det råder inga tvivel om att han är en av 1900-talets största symfoniker. För snart tio år sen umgicks jag under en period med även hans övriga symfonier, som är fem till antalet. De är alla mycket hörvärda, i synnerhet de tre sista. 

Jag har nu under veckan som gått, i denna tid av eskalerande krig i Europa, om och om igen lyssnat till trean i olika inspelningar, inspirerad av Blomstedts framförande och med Ukraina ständigt i åtanke. 

Jag är inte särskilt spekulativt lagd men har blivit alltmer övertygad om att vi befinner oss i ett avgörande skede beträffande framtiden, att endera dagen något kan inträffa som gör att vi kommer att räkna med ett visst datums före och efter. 

Känslan - av att idag är det fortfarande före... Övertygelsen - att vettvillingen i Kreml och hans gelikar grundligt måste besegras och de ryska försöken att bestämma världsordningen förhindras.

PS. På Spotify finns bl a följande inspelningar av tredje symfonin: Karajans berömda inspelning på DG med Berlinfilharmonikerna. Serge Baudos inspelningar av samtliga symfonierna med de tjeckiska filharmonikerna är också mycket bra. 

Foto: Konserthuset, Nadja Sjöström