P O Enquist 1934-2020

Ännu en av de stora som funnits med sedan man var ung är borta. En av dem vars författarskap framstod som omistligare ju fler decennier som gick, med i synnerhet några enastående romaner som man läste när de kom och sedan i flera fall återvände till, alltid med känslan av att de var ännu bättre än man mindes dem.

Det var för min del inte bara det att han ständigt återkom till sitt ursprung, till miljöer och livsfrågor som också var mina och därför på ett särskilt sätt engagerande. Hans Västerbotten var närmast identiskt med min mors och mina morföräldrars, det som också var min egen barndoms sommarland. Och mentaliteten i den låg- och frikyrkliga fromhetens bönhus och kapell var lika välbekant för mig som för den Per Olov som präglades av uppväxten i det berömda gröna huset i Hjoggböle - med bönhuset nästgårds. 

Men det var inte bara det, utan också det mästerliga språket, det som genomgått ett otal bearbetningar och slipats så att det till sist tangerade den ädla valör som väl bara hans kollega från lite längre inåt landet uppnådde -Torgny Lindgrens. 

Jag sitter på landet utan tillgång till hemmabiblioteket och tänker efter. Och noterar då helt enkelt de verk av Enquist som jag minns bäst.

Bland 60-talsböckerna är i mina ögon "Magnetisörens femte vinter", historien om helbrägdagöraren från Mozarts tid, den främsta, trots att "Legionärerna", den berömda dokumentärromanen om baltutlämningen, hör till samma decennium. Den senare kom jag aldrig riktigt igenom måste jag erkänna, men det är också en av hans många böcker jag nog borde ge mig i kast med på nytt.

Från och med "Musikanternas uttåg" var jag fast. Skildringen av folkrörelsesverige börjar här med arbetarrörelsen och den spännande konfrontationen mellan från Stockholm utsända gudlöshetens apostlar och de lokala arbetarna och deras gudfruktighet. Här finns också de drastiska historierna med dialektala inslag som närmast blivit tradition i den västerbottniska prosan. Den som något känner till skelleftemålet kan ju inte annat än njuta av den pubertala klådan i ett uttryck som "tjåla in pelln". 

Sedan får både idrotten och väckelserörelsen var sin avhandling i "Sekonden" respektive "Lewis resa". Mer om den senare följer. Först vill jag bara nämna de märkliga och estetiskt fullödiga kortromanerna "Nedstörtad ängel" och "Kapten Nemos bibliotek", vilka på ett säreget sätt vidrör några av livet-döden-kärlekens smärtpunkter, bland annat i form av bortbytingens och monstrets drabbande livssituationer. Enquist räds här inte att uppsöka det skrämmande och frånstötande i försöken att frilägga villkoren.

I början av det nya milenniet kom så den stora romanen om den svenska pingströrelsens framväxt och det ömsom broderliga ömsom stridiga förhållandet mellan dess två dominerande gestalter, ledaren Lewi Pethrus och författaren Sven Lidman. 

Jag minns att när jag hörde talas om den var lika lockad som överraskad av ämnesvalet. Vid närmare eftertanke var det givetvis bara logiskt; ingen av våra främsta författare var bättre skickad än Enquist att göra något intressant av det ämnet. Han hade sina rötter i de folkliga väckelsernas andlighet, han drogs till historiska gestalter och det dokumentariska, och han tvekade inte att ge sig i kast med ett omfattande forskningsarbete som grund för romanskrivandets gestaltningar. 

Skälet till att han valde just pingströrelsen var enligt honom själv att den erbjöd stor dramatik och att han dessutom var nyfiken på sin författarkollega Sven Lidman. Under resans gång försköts emellertid fokus från Lidman till Pethrus; den senare blev genom sin person och sitt ledarskap den intressantare. 

Ofrånkomligen upplevdes "Lewis resa" också som något av ett erkännande av pingströrelsens eget folk. Det kunde jag konstatera när jag efter flera decenniers bortavaro besökte den litteraturafton med Enquist som hölls i den stora funkisaula som Filadelfiakyrkan i Stockholm utgör. 

Kyrkan var praktiskt taget fullsatt, vilket innebär minst ett par tusen personer. Och den värme som strömmade mot Enquist den gången måste ha känts som något extra även för en författare som han, redan så rik på framgångar. Pastor Stanley Sjöberg intervjuade, och även de kontroversiella frågorna om andlighet och sexualitet, som Enquist besvarade på sitt vanliga milt ironiska sätt, utlöste applådåskor. Jag måste erkänna att jag satt där smått konfunderad över vad jag såg och hörde. 

Jo, "Lewis resa" hör definitivt till böckerna jag vill läsa om. Och "Ett annat liv", självbiografin, likaså. När den kom satt jag i en annan välfylld aula, nämligen Uppsala universitets, och lyssnade återigen till hans svar på frågorna om det han skrivit, bland annat om uppväxten och den stränga andligheten. Humorn får man inte glömma; den visade sig då och den glimtar fram också i texternas plågsamma och mörka delar. Eller vad sägs om följande rundgång: Vad göra när man inte har syndat eller gjort nåt styggt som man behöver be om förlåtelse för? Man får ljuga ihop nåt, som i och med det blir anledning till just bön om förlåtelse. 

Det finns fler böcker än dessa jag skulle kunna nämna, men stannar slutligen vid hans sista - "Liknelseboken" - en intrikat sammanfattning av hans tematik i en form som kan liknas vid utläggningen av korten i en egenhändigt skapad kortlek. Något facit gives icke, men inte för inte kallas den en kärleksroman. Ett nytt självbiografiskt kort spelas ut i form av den femtonårige pojkens förlorade oskuld med hjälp av en besökande femtioårig kvinna, vilket sker i en numera berömd scen på ett kvistfritt furugolv. Enquist hade modet att även skildra ett sådant möte som något annat än ett övergrepp.

Det går sällan att sammanfatta ett författarskap i någon enkel formel, men nog finns det återkommande teman hos Enquist som handlar om den mångfacetterade kärleken, om nåd och försoning - om kända och okända människoliv och inte minst deras som var lite eljest, som inte var "gjutna i ett stycke", som bar på gåtor som aldrig till fullo låter sig tydas.  

Jag har inte ordat något om mångsidigheten hos Enquist, som ju skrev allt utom poesi. Jag vill i alla fall nämna ett verk av dramatikern, även om jag inte har samma överblick i det avseendet. "I lodjurets timma" såg jag i en uppsättning på Dramaten för några år sedan, och det blev en oförglömlig upplevelse. Om den föreställningen och om den sista romanen har jag tidigare skrivit (sök Enquist i sökfunktionen här intill).

Kattdjuret och himlaharpan

Dramatikern P O Enquist är för min del inte lika bekant som romanförfattaren. Vad jag kan minnas har jag bara sett någon enstaka av hans pjäser på tv. Så när jag blev varse att Dramaten på nytt skulle ge "I lodjurets timma" (regi: Johannes Holmen Dahl) ville jag passa på tillfället att fylla en lucka, vilket jag gjorde i förrgår.

Det är en pojke, men ingen pojke vemsomhelst utan en dubbelmördare, som står i dramats centrum och även så på scenen, omgiven av en präst och en experimentellt inriktad läkare i mentalvården. Alternativt kan man se den ej fysiskt närvarande katten Valle som centralgestalten, han som pojken i egenskap av att tillhöra experiment-gruppen fått som sällskap i sin instängdhet på sjukhuset.

Katten har väckt någonting hos pojken; ett slags symbios har uppstått mellan honom och katten där de blivit varandras beskyddare. Pojken som blivit "tokut" blir genom Valle en upprörd sannings-sägare och någon som äntligen finner ett sammanhang i tillvaron. Detta efter att tidigare ha förlorat skyddet i morfaderns hus, som han själv i sin förvirring i samband med dubbelmordet bränt ner.

Även katten blir illa utsatt efter att ha kastats över sjukhusmuren ut till räven, men ändå är det som att han levde om än han vore död. För pojken är han fortfarande den livs levande röda katt som kryper ihop i armvecket och spinner och talar lugnande till honom.

Prästen, som lämnat kyrkan och sitt ämbete, är beredd att ödmjukt lyssna och ta pojken på allvar, medan läkaren, trots viljan att hjälpa, i sin rationalitet och omsorg om "experimentet" förblir döv för vad galenskapen har att förmedla. För henne är det inte nog att katten varit till tröst, hon vill omforma honom till en klok och frisk och verklighetsförankrad människa. 

Det är en troskamp som pågår. Prästen fattar att pojken tror på uppståndelsen och annat obegripligt, att katten likt en frälsande gudom på nytt kan sätta honom i förbindelse med det gröna huset och himlaharpans musik - det som syns honom som enda räddningen.

Det är onekligen en vacker bild av den nordiska stjärnhimlens mystik Enquist åstadkommit med denna referens till barndomshemmet i Hjoggböle. Den som har sitt femtiotal i minne kommer säkert ihåg telefontrådarna som, fästa i husgaveln som till en resonanslåda, sjöng i vinden med en vinande svajig ton inte olik den som ibland hördes i bönhuset när någon spelade på såg.

Pojkens roll är på en och samma gång den svåraste och tacksammaste. Michael Jonsson gör den gripande och trovärdigt och klarar de kinkiga kasten mellan naiv sårbarhet och galenskapens rasande övermod. Ingela Olssons präst gestaltar tvivlet och viljan till kommunikation, medan Nina Fex har den otacksamma uppgiften att som läkare stå för verklighetsanpassningens ideal. Hennes läkare framstår som den minst sammansatta personen, åtminstone i den här uppsättningen, och hennes engagemang blir därför aldrig riktigt begripligt. 

Det är en sceniskt renskalad föreställning som utmanar och griper tag, och jag kan tänka mig att den kunde bilda underlag för livliga diskussioner, och då inte bara i psykiatriska och teologiska kretsar.

Foto: Carl Torborg, Dramaten

P O Enquists vågade liknelser

P O Enquist har i sitt författarskap återkommit till existentiella frågor som gestalter och barlaster från hans uppväxtmiljö ställer honom inför. Barns frågor av typen "Hur hänger allt egentligen ihop?" infinner sig allt oftare i umgänget med flocken av åldrande vänner, alla de som nu befinner sig "stående vid flodens strand".

Den som följt honom genom åren känner vid det här laget igen flera av karaktärerna från byn Hjoggböle och Bureåtrakten med omnejd. Och den som i likhet med mig känner väl till Norra Västerbotten, min morfars hemtrakter, och den väckelsefromhet som genomsyrat denna landsdel genom både EFS och pingströrelsen, den har ett alldeles speciellt utbyte av Enquists berättelser. Det är en bonus att kunna avnjuta den tonträffning som Enquist är förmögen i sin förtrogenhet med denna västerbottniska mentalitet och blandningen av dialektalt och bibliskt språkbruk.

Enquist sitter med ett antal kort i leken som han lägger ut i lite olika kombinationer, i en ny bok gärna med ytterligare ett par kort som trumf på hand: Så här var det... Om inte karaktärerna så i varje fall de problem som de är bärare av framträder tydligare ju mer öppet självbiografisk han blivit i de två senaste böckerna - "Ett annat liv" och nu "Liknelseboken. En kärleksroman". Att han bestämt sig för att tala öppnare och mer självutlämnande medför dock knappast något väsensskilt från den så skickligt hopkomna fiktion med verklighetsbakgrund som han alltid skrivit. (Jag konstaterar detta efter att ha frestats till en omläsning av både "Musikanternas uttåg" och "Nedstörtad ängel"). Och att berätta "sanningen" kan vara lika knepigt som att tala sant vid sin mors begravning, ett tal som Enquist redan hållit och nu uppger sig vilja revidera och lägga som bevekelsegrund för den nya boken.

Förutom den fromma modern är det den tidigt döde fadern som på nytt spelar viktiga roller i berättelsen, den senare dock endast undanglidande i egenskap av ett efterlämnat notesblock med bland annat de kärleksdikter som antagligen modern tog hand om och brände. Det där notesblocket, senast omtalat i "Ett annat liv", har nu trots allt visat sig existera, visserligen slickat av lågorna och decimerat, men fullt läsbart. Bladen med dikterna är emellertid bortrivna, så frågan kvarstår vad där kunde ha stått för förgripliga ting. Kärleksdikter till vem? Förnekelse av den sent förvärvade tron?

Störst av allt är kärleken, och Enquist vågar sig nu äntligen på att skriva en kärleksroman. Det säger han själv, men trots att han påstår att han aldrig kunnat det bär en tidigare roman (nämligen "Nedstörtad ängel") samma undertitel som den här: En kärleksroman. I den förra handlade det om kärleken som fångenskap och obegripligt tvång, i den nu utkomna snarare om kärlek som ömsesidigt utbyte, en befriande kärlek med en slags sinnligt bejakande oskuldsfullhet som insats.

Den nya gestalten i den här berättelsen är framför allt den kvinna i femtioårsåldern som inviger den mycket unge Enquist i kärlekens fysiska sida. Den där kärleksakten på det kvistfria furugolvet en sommardag i Larssonsgården har medierna redan lyft fram som berättelsens höjdpunkt, och det är onekligen en mycket fin skildring. Trots sin köttslighet så pass fin, och därtill humoristisk, att jag tror att den för troende möjligen smått blasfemiska parallellen till en frälsningsupplevelse inte kommer att föranleda särskilt många förkastelsedomar annat än hos de oförbätterligt bigotta. Att likna det där första samlaget vid "att komma igenom", som man ju sa vid ett daterbart möte med Frälsaren själv, alltså i samband med ett verkligt andligt genombrott, är naturligtvis rätt så fyndigt och helt i linje med Enquists tidigare försök att frilägga de herrnhutiska underströmmarna i väckelsefromheten. Utan tvivel fanns det en mycket påtaglig sinnlighet i denna känslostarka andlighet som de moralistiska tendenserna kanske måste ses som en balanserande motvikt till.

Men det finns en annan kvinna som jag uppfattar som lika viktig i denna berättelse, och det är "fastern som voge". Det är en liknelse om uppstudsighet, om att få nog av den beskäftiga och moraliserande press som de alltför nitiskt själavinnande trossyskonen utsätter de i tron vacklande för. Det är hon som flytt hembygden och skaffat sig ett vagt rykte om att kanske inte längre vara så helt igenom frälst som man borde, trots att hon nu cancersjuk och sålunda stående vid flodens strand återvänder till byn för en släktträff. Det är hon som därför blir utsatt för den ängsligt omsorgsfyllda frågan om hur hon egentligen har det med Frälsarn. Och det är hon som då fräser ifrån och rakt upp i synen på frågeställaren bekänner att det förhållandet är slut, och det på grund av att Frälsarn inte hört av sig när hon som bäst behövde honom. Allt detta avlyssnat av den skakade unge Enquist som stående bakom skåpet i lillkammarn blir vittne till det hela.

Det är inget djärvt antagande att det är fastern som vågade som bidragit till att Enquist vågat. Hon erkänns som en förebild, om än inte den enda. Det är både rörande och underhållande att på det här sättet följa författarens uppgörelser med sig själv via ett antal betydelsefulla frågor och gestalter från det förflutna. De för Enquist typiska omtagningarna är ett stilistiskt grepp som gör prosan musikalisk, både vacker och lättläst. Och ända in i ordval och språkliga vändningar är tonträffningen som sagt beundransvärd, med något undantag visande på absolut gehör.

En lite förvånande lapsus har emellertid författaren gjort sig skyldig till. Det heter inte "Jesu andra återkomst", ty när han återkommer blir det ffg, så att säga. "Jesu andra tillkommelse" är det som åsyftas, eller om man så vill bara "Jesu återkomst".