Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

tisdag 23 april 2013

P O Enquists vågade liknelser



P O Enquist har i sitt författarskap återkommit till existentiella frågor som gestalter och barlaster från hans uppväxtmiljö ställer honom inför. Barns frågor av typen "Hur hänger allt egentligen ihop?" infinner sig allt oftare i umgänget med flocken av åldrande vänner, alla de som nu befinner sig "stående vid flodens strand".

Den som följt honom genom åren känner vid det här laget igen flera av karaktärerna från byn Hjoggböle och Bureåtrakten med omnejd. Och den som i likhet med mig känner väl till Norra Västerbotten, min morfars hemtrakter, och den väckelsefromhet som genomsyrat denna landsdel genom både EFS och pingströrelsen, den har ett alldeles speciellt utbyte av Enquists berättelser. Det är en bonus att kunna avnjuta den tonträffning som Enquist är förmögen i sin förtrogenhet med denna västerbottniska mentalitet och blandningen av dialektalt och bibliskt språkbruk.

Enquist sitter med ett antal kort i leken som han lägger ut i lite olika kombinationer, i en ny bok gärna med ytterligare ett par kort som trumf på hand: Så här var det... Om inte karaktärerna så i varje fall de problem som de är bärare av framträder tydligare ju mer öppet självbiografisk han blivit i de två senaste böckerna - "Ett annat liv" och nu "Liknelseboken. En kärleksroman". Att han bestämt sig för att tala öppnare och mer självutlämnande medför dock knappast något väsensskilt från den så skickligt hopkomna fiktion med verklighetsbakgrund som han alltid skrivit. (Jag konstaterar detta efter att ha frestats till en omläsning av både "Musikanternas uttåg" och "Nedstörtad ängel"). Och att berätta "sanningen" kan vara lika knepigt som att tala sant vid sin mors begravning, ett tal som Enquist redan hållit och nu uppger sig vilja revidera och lägga som bevekelsegrund för den nya boken.

Förutom den fromma modern är det den tidigt döde fadern som på nytt spelar viktiga roller i berättelsen, den senare dock endast undanglidande i egenskap av ett efterlämnat notesblock med bland annat de kärleksdikter som antagligen modern tog hand om och brände. Det där notesblocket, senast omtalat i "Ett annat liv", har nu trots allt visat sig existera, visserligen slickat av lågorna och decimerat, men fullt läsbart. Bladen med dikterna är emellertid bortrivna, så frågan kvarstår vad där kunde ha stått för förgripliga ting. Kärleksdikter till vem? Förnekelse av den sent förvärvade tron?

Störst av allt är kärleken, och Enquist vågar sig nu äntligen på att skriva en kärleksroman. Det säger han själv, men trots att han påstår att han aldrig kunnat det bär en tidigare roman (nämligen "Nedstörtad ängel") samma undertitel som den här: En kärleksroman. I den förra handlade det om kärleken som fångenskap och obegripligt tvång, i den nu utkomna snarare om kärlek som ömsesidigt utbyte, en befriande kärlek med en slags sinnligt bejakande oskuldsfullhet som insats.

Den nya gestalten i den här berättelsen är framför allt den kvinna i femtioårsåldern som inviger den mycket unge Enquist i kärlekens fysiska sida. Den där kärleksakten på det kvistfria furugolvet en sommardag i Larssonsgården har medierna redan lyft fram som berättelsens höjdpunkt, och det är onekligen en mycket fin skildring. Trots sin köttslighet så pass fin, och därtill humoristisk, att jag tror att den för troende möjligen smått blasfemiska parallellen till en frälsningsupplevelse inte kommer att föranleda särskilt många förkastelsedomar annat än hos de oförbätterligt bigotta. Att likna det där första samlaget vid "att komma igenom", som man ju sa vid ett daterbart möte med Frälsaren själv, alltså i samband med ett verkligt andligt genombrott, är naturligtvis rätt så fyndigt och helt i linje med Enquists tidigare försök att frilägga de herrnhutiska underströmmarna i väckelsefromheten. Utan tvivel fanns det en mycket påtaglig sinnlighet i denna känslostarka andlighet som de moralistiska tendenserna kanske måste ses som en balanserande motvikt till.

Men det finns en annan kvinna som jag uppfattar som lika viktig i denna berättelse, och det är "fastern som voge". Det är en liknelse om uppstudsighet, om att få nog av den beskäftiga och moraliserande press som de alltför nitiskt själavinnande trossyskonen utsätter de i tron vacklande för. Det är hon som flytt hembygden och skaffat sig ett vagt rykte om att kanske inte längre vara så helt igenom frälst som man borde, trots att hon nu cancersjuk och sålunda stående vid flodens strand återvänder till byn för en släktträff. Det är hon som därför blir utsatt för den ängsligt omsorgsfyllda frågan om hur hon egentligen har det med Frälsarn. Och det är hon som då fräser ifrån och rakt upp i synen på frågeställaren bekänner att det förhållandet är slut, och det på grund av att Frälsarn inte hört av sig när hon som bäst behövde honom. Allt detta avlyssnat av den skakade unge Enquist som stående bakom skåpet i lillkammarn blir vittne till det hela.

Det är inget djärvt antagande att det är fastern som vågade som bidragit till att Enquist vågat. Hon erkänns som en förebild, om än inte den enda. Det är både rörande och underhållande att på det här sättet följa författarens uppgörelser med sig själv via ett antal betydelsefulla frågor och gestalter från det förflutna. De för Enquist typiska omtagningarna är ett stilistiskt grepp som gör prosan musikalisk, både vacker och lättläst. Och ända in i ordval och språkliga vändningar är tonträffningen som sagt beundransvärd, med något undantag visande på absolut gehör.

En lite förvånande lapsus har emellertid författaren gjort sig skyldig till. Det heter inte "Jesu andra återkomst", ty när han återkommer blir det ffg, så att säga. "Jesu andra tillkommelse" är det som åsyftas, eller om man så vill bara "Jesu återkomst".

4 kommentarer:

Thomas Nydahl sa...

Tack för en fin betraktels av romanen Einar. Jag har inte "vågat" skriva om den än, men eftersom den befinner sig på läsning i andra händer här i huset just nu har jag bestämt mig för att läsa om den. Jag måste säga att det är hans mest svårlästa bok, och det förvånade mig att jag reagerade så. De senaste tio årens böcker av honom har varit glimrande läsefrukter, inte minst Ett annat liv. Du inspirerar mig dock att med ett nytt försök tränga in i både berättelsen och dess språk. Tack.

Einar J sa...

Tack själv för synpunkterna, Thomas!
Jag anar vad du menar med svårläst, trots att jag själv skrev att jag finner boken lättläst, dvs. rent språkligt sett.
Knepigare var för min del sammansattheten, att det är många "kort i leken" som jag uttryckte mig, och att det därför inte är alldeles lätt att greppa övergångarna från ena "liknelsen" till den andra. Förbindelserna är mer tematiska än narrativt logiska. Dessutom är koncentrationen i vissa partier hög, med kortfattade refränger och antydningar.
Troligen har de läsare som kommer ihåg något av innehållet i hans tidigare böcker med inslag från hembygden ett visst försteg.
Det var nog bland annat därför som jag själv kände behov att läsa om ett par tidigare verk - "Nedstörtad ängel" och "Musikanternas uttåg".

JanB sa...

Hej! Innan tiden försvinner och ditt inlägg bläddras bort vill jag passa på att säga:
Tack för en bra och kunnig presentation! Den modiga fastern är viktig, en av de nya pusselbitarna! Jag har läst det mesta av POE och undrar hur mycket man "behöver" ha läst för att känna sig hemma i Enquist-land!? Även: Hur mycket missar man om man inte har läst honom tidigare?
Vem skriver en handledning till Enquists litterära universum?!
Sen störs jag något av rumpan...
JanB

Einar J sa...

Tack för kommentaren, Jan!
Jo, visst kan man undra över hur pass betjänt man är av att känna till tidigare verk. Särskilt när det gäller den här boken.
Men till största delen kan man nog njuta av den oavsett tidigare läsning.
Hm, ja den där baken på omslaget... men jag tycker ju att den är rätt stilig faktiskt... :)