Palau de la Musica och annan katalansk modernisme

 

Palau de la Musica är en sevärdhet i Barcelona oavsett om man har ett musikaliskt ärende dit eller inte. Generellt sett är jag ingen beundrare av Antoni Gaudí (1852-1926) och den katalanska varianten av jugend kallad modernisme, vars främste representant han är. Jag tycker den är mer märklig än den är vacker eller intressant. Ja, jo, möjligen är den ändå på sätt och vis intressant.

Barcelonas främsta kännemärke, den ännu inte fullbordade katedralen Sagrada Familia, hör definitivt till det som gör mig reserverad, liksom de Disney-aktiga formationerna i Parc Güell. En del detaljer i bostadshus som Casa Batlló kan däremot vara tilltalande på samma sätt som en jugendlampa på skrivbordet kan vara det.

Men inför Palau de la Musica blidkas mitt kritiska öga. Visserligen är överdådet av utsmyckningar även här gränslöst, men det är svårt att inte bli betagen av i synnerhet det inre av denna byggnad, dess färgskimrande glastak och de skulpturer och skärvmosaiker som överallt bekläder väggar och pelare. Jag trodde först att detta var ett lyckokast i Gaudís verksamhet innan jag blev varse att det är en annan arkitekt, Lluís Domènech i Montaner (1850-1923), som är upphovsman till detta konserthus, byggt som ett nationalistiskt alternativ till den kastilianska aristokratins operabyggnad Liceu vid Ramblas.

 

Akustiken lär vara urusel, ett bevis så gott som något för att man vid konstruktionen först och främst tänkt på annat än de auditiva intrycken. Vid vårt besök stördes vi dock inte av detta eftersom de fyra gitarristerna i Barcelona 4 guitars kunde leverera en lika glansfull som underhållande konsert via goda mikrofonarrangemang. Victor Borge-typen av skämtsamheter tilläts aldrig ta över den musikaliska gestaltningen, som spände från Bach över Schubert och Tjajkovskij till de spanska mästarna. Deras paradnummer är Ravels Bolero arrangerad för fyrhändigt spel på två gitarrer. (Se och hör här).

Parc Güell är ett trivsamt strövområde en vacker solskensdag som den när vi var där, dessutom med en inte ointressant historia. En förnäm herre vid namn Eusebi Güell köpte berget och anställde Gaudí med medhjälpare att planera det som skulle bli ett exklusivt bostadsområde, vilket emellertid belades med så hårda restriktioner att hela projektet gick i stöpet. Lika gott så, då det nu i stället blivit ett till största delen vackert beläget naturområde för picknick och strövtåg. Gaudis insatser begränsas till entren och trapporna upp till den tempelliknande rotonda som var tänkt att bli en saluhall med utsikt över staden och havet.

 

 

 

 

Foto: EJ.

Uppifrån: Sagradia Familia; Palau de la Musica, konsertsalen; Palau de la Musica, utsidan; Parc Güell, trapporna upp till "saluhallen"; Parc Güell, dansande par i "saluhallen"; Parc Güell, fotbollsämnen för Barca; Parc Güell, utsikt från en av platåerna; parc Güell, utsikt över staden och havet.

(Bilderna är klickbara!)