Ett kammarmusikaliskt verk av Arthur Honegger kan kanske vara bästa kuren mot en aprilhelg där löften om varmt vårväder återigen svikits och landat i grådask, snöblandat regn och en tämligen kraftlös sol. Jag har sista tiden lyssnat särskilt flitigt på Kammarkonsert för flöjt, engelskt horn och stråkar från 1948, ett tresatsigt verk som exemplifierar nyklassicism när den är som bäst. Det kan säkert försätta fler än mig i en försonande sinnesstämning.
Jag älskar detta stycke inte minst för att det tar kål på föreställningen om att den melankoliska grundton som onekligen är mycket framträdande i Honeggers och många andra stora tonsättares musik skulle utesluta stunder av lycka och lättnad. Ofta är det ju tvärtom.
Just det faktum att det engelska hornet i det här fallet har en så viktig roll borgar för den emotionella komplexitet som bra musik förmår gestalta. Stråkarna rullar ut mattan, det engelska hornet prövar sig fram med en tonslinga och får omedelbart ett glättigt svar av flöjten. Dialog uppstår. Flöjtens ljusa toner omslingrar det engelska hornets fylliga och vemodiga timbre i ett intimt, närmast erotiskt samspel. Är det inte i själva verket en vårserenad? Inte hela tiden rusig, men ganska så pirrig och lycklig.
Det engelska hornet, ett av det skönast klingande instrument som någonsin uppfunnits, är för övrigt varken horn eller engelskt. Man kan betrakta det som en större oboe, en storebror till den vanliga oboen, som då får ses som systern sopranen. Inte ett horn alltså, utan ett träblåsinstrument. Och någonstans i historien har ett översättningsfel begåtts. Man har helt enkelt missuppfattat högtyskans engellich, änglalik.
Här kan man lyssna till den änglalike brodern när Honegger låter honom framträda i sin fulla glans.
Bilderna:
Överst Arthur Honegger i kompositionstagen.
Nederst Krysia Misiukiewicz, en polsk kammarmusiker verksam i Storbrittanien, håller en oboe i höger och ett engelskt horn i vänster hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar