Jag har sedan igår känt mig nedstämd och sorgsen efter meddelandet om författaren, filosofen, musikkritikern Thomas Anderbergs bortgång. Vissa personer som visserligen inte hör till privatsfären men som man via offentligheten ändå gjort sig bekant med berör en särskilt starkt när de försvinner, särskilt när det sker hastigt och många år för tidigt. Thomas Anderberg hör till dem som jag skapat mig ett förtroendefullt förhållande till genom hans publicistiska verksamhet - artiklar och inlägg i DN såväl som program i Sveriges Radio, framför allt CD-revyn och Filosofiska rummet. Jag tyckte helt enkelt väldigt mycket om hans sätt att förmedla sina breda och djupa kunskaper, alltid med samma sofistikerade och välavvägda formuleringar.
Jag satt på planet till Barcelona på skärtorsdagen och läste i DN hans egen gripande artikel om vad som drabbat honom. Hjärntumören diagnosticerad, med fatala konsekvensere för språk och kommunikation. Det grymmast tänkbara av öden för en skrivande människa. Vad sedan?
Bara ett par veckor senare är han död. En röst i etern och i skrift kommer inte längre att tala till mig om vad som hänt och händer med den öppenhet, insikt och upptäckarglädje som jag uppskattat så mycket.
Jag tänker på en dikt av Olga Sedakova som jag läste för en tid sedan och inte kan släppa. Slutstrofen lyder:
Ingenting behöver de döda,
varken hem eller klädsel.
Ingenting behöver de från oss,
Ingenting annat än allt på jorden.
PS. Läs gärna Leif Zerns fina minnesord i dagens DN
Foto: Atlas
4 kommentarer:
En fin kritiker som alltid hade ett spännande, självständigt prspektiv på det han skrev, oberoende av om det handlade om kulturkritik i allmänhet, hans eget vetenskapliga ämnesområde filosofi eller det område jag lärde känna honom bäst inom, som oumbärlig ciceron vad gäller musik i olika former och genrer. Hans bok som handlar om hur vi alla i dag är kritiker är en bok som jag tror kan komma att bli en klassiker.
Boken om kritik har jag ännu inte läst, men förstått att den mycket väl kan bli det du säger - en klassiker. Hans religionsfilosofiska reflektioner har också väckt min nyfikenhet, inte mínst utifrån det som Leif Zern skriver om honom.
Det är alltid ledsamt när en omtyckt kulturpersonlighet alldeles för tidigt lämnar oss. Själv hade jag förmånen att lyssna till Thomas Anderberg när han för några år sedan höll en välbesökt föreläsning i samband med Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Föreläsningen hölls med utgång från Anderbergs bok "Guds moral". Vid frågestunden efter föreläsningen blev Anderberg verbalt angripen av två militanta ateister. De menade att han höll en alldeles för låg profil mot religionen och kallade honom lite föraktfullt för agnostiker. Anderberg replikerade på sitt ödmjuka sätt, att så länge han inte hade svaren på alla frågor så föredrog han att kalla sig för agnostiker. En livssyn som jag själv delar med Anderberg.
Den givande föreläsningen i Göteborg får bli mitt minne efter Thomas Anderberg.
Tack Leonardo för den fina minnesbilden, som så väl stämmer överens med de intryck som vi gemensamt har av en perdon som förmådde förena skarpsinne med respekt och ödmjukhet.
Skicka en kommentar