Listan: De bästa stråkkvartetterna (2)

Här följer utan rangordning de stråkkvartetter som inte fick plats på min tidigare tio-bästalista (egentligen tolv), men som ändå är väl värda att uppmärksammas lite extra. Med dessa åtta blir det alltså en tjugolista som jag känner mig bättre till freds med. Vilket inte hindrar att jag säkert kommer att upptäcka (eller bli uppmärksammad) på sådana som jag glömt eller helt enkelt inte visste om.

Brahms: Stråkkvartett nr 2, a-moll, op. 51
Visserligen finns det verk av Brahms som är mer omistliga än de tre stråkkvartetterna, men åtminstone de båda första (som publicerades samtidigt under samma opustal) rymmer den där värmen som är svår att undvara om man en gång kommit i kontakt med den. Att han först kasserade ett tjugotal (!) kvartetter och sedan under många år reviderade och finslipade de två i op. 51 innan de gick i tryck, vittnar ju om den djupaste respekt för genren. Och det vilar mycket riktigt ett allvar över den här musiken, vilket inte hindrar att det också gnistrar om den och att den har allt det där vi associerar med Brahms och hans melodiska och harmoniska konstfärdigheter, inklusive sista satsens dansanta dramatik.

Dvořák: Stråkkvartett nr 13, G-dur, op. 106
Givetvis måste en så flitig och skicklig kvartettkompositör som Dvořák representeras med ett verk, och av dem jag lyssnat till har jag fastnat för denna. Fioler och folkmelodier är ju starkt förknippade med denne kompositör. Ändå är det djupt orättvist att i det här fallet endast tänka i de banorna. I likhet med Brahms är Dvořák en boren melodiker som förenar det med idérikedom och stränga kompositionskrav. Första satsens sprudlande intensitet visar vad jag menar, medan i andandet en annan, ställvis mer mollstämd intensitet vidtar, som också växlar i dynamik på ett sätt som om musiken försöker närma sig något som både upprör och knappt kan beröras. Även de båda sista satserna bjuder på en växlingsrik musik som gör detta till ett framstående verk i genren.

Debussy: Stråkkvartett, g-moll, op. 10
Stråkkvartetten är numera min favorit bland Debussys många epokgörande (och mer berömda) verk. Kanske är det den mest sensuella kvartettmusik som finns? Första satsen ska spelas animerat och mycket bestämt, anges det. Det är en musik som vet vad den vill och dess förföriskhet ligger inte bara i den dansanta uttrycksfullheten (framför allt i scherzot) utan också i en gnistrande harmonik som blottlägger begäret. Vad som i tredje satsens andantino händer med den tidigare så självsäkra framstöten må var och en begrunda, men väl i sista satsen råder ingen tvekan om att begäret nått den eftertraktade bekräftelse som maximerar det. Très animé. Å, ja, bien sûr!

Fauré: Stråkkvartett, op. 121
Faurés enda stråkkvartett, tillkommen sent i livet under den period när hans musik inifrån dövheten blir allt stramare, dock utan att de harmoniskt djärva modulationerna går förlorade. Särskilt andantets lyriska vandring genom stillheten försätter lyssnaren i automatisk kontemplation, såvida det inte redan skett i första satsen. Här finns ingen plats för upprördhet längre, bara avklarnad känsla, lugnt betraktande av en värld beslöjad av soldis, försvinnande... Det är på ett alldeles eget sätt mycket vackert.

Stenhammar: Stråkkvartett nr 4, a-moll, op. 25
Här kan säkert diskussion uppstå om jag verkligen har skäl att framhålla Stenhammar framför andra mer berömda nordiska tonsättare som också komponerat kvartetter. Men eftersom jag själv relativt nyligen upptäckt vilken underbar musik denne autodidakt åstadkom, och kanske främst i kvartetterna, och eftersom jag dessutom gjort det ungefär samtidigt som internationella erkännanden också kommit via de skivinspelningar som bland annat Stenhammarkvartetten gjort, ja, därför lyfter jag frimodigt fram hans namn i sammanhanget. Av de sju kvartetterna är jag särskilt förtjust i den fjärde och den sjätte. Jag beundrar också den flödande energi som Stenhammar utvecklar i sina livligaste satser, jag som annars oftast fastnar för den stilla lyriken i stråkmusik. Lyssna till exempel till den sjätte kvartettens sista sats, presto, eller scherzot i den fjärde! Skälet till valet av i första hand den fjärde är emellertid dess lyriska sista sats, en variationssats byggd på en mycket vacker nordisk folkvisa:
"Och riddaren han talte till unga Hillevi: Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu? Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu, ibland rosor?"

Britten: Stråkkvartett nr 3, op. 94
Här får man på ett angenämt sätt ställa om förväntningarna på traditionellt kvartettmusicerande. Och när man väl gjort det står det klart att man lyssnar till en märklig tonsättning där Britten låter instrumenten ömsom föra en dialog (två och två), ömsom solistiskt treva sig fram i ett ödsligt landskap under en himmel av möjligen slocknande stjärnor. I den burleska dansen däremot deltar alla. 
Det här är Brittens sista fullbordade verk, slutfört i Venedig och vars sista sats ,"Serenissima", lånar material från hans egen opera "Döden i Venedig". Bara den satsen, med tunga klockklämtningar och sirliga flageoletter som övergår i en sällsam passacaglia, är värd ett särskilt omnämnande. Det hela slutar i ett tillbakadragande, ett avsked som kan få en att tänka på Mahler.

Prokofjev: Stråkvartett nr 1, b-moll, op. 50
Den här kvartettens tredje och sista sats är ett oemotsägligt bevis på Prokofjevs storhet även i det kammarmusikaliska formatet. Dess intensiva och oavgjorda kamp med, ja vad är det - ödet? mörkret? övermakten? pejlar samma existentiella djup som Brittens i nyss nämnda kvartett, men här kanske ännu en tid före resignationens inträde. 

Bacewicz: Stråkkvartett nr 5
Enda kvinnan på min lista, men det är inte skamsen könskvotering som gör att Grazyna Bacewicz (1909-1969) finns med här. Hennes musik är en sen upptäckt för mig, trots att jag länge känt till hennes namn. Redan någon gång på 70-talet hamstrade jag polsk pianomusik vid ett besök i Warszawa, och i den bunten ingick bland annat hennes andra pianosonat. Eftersom den tekniskt ligger på nivån över min förmåga blev den aldrig inkörsporten till hennes musik. På senare tid har Bacewicz blivit alltmer uppmärksammad genom ett antal fina cd-utgåvor. Av de sju kvartetterna väljer jag här den femte, som på ett bra sätt presenterar hennes modernism, en modernism av det tillgängliga slaget och ett gott exempel på att dissonanser mycket väl låter sig förenas med både skönhet och en i grunden melodisk ansats. Jag får här och var associationer till både den sene Beethoven (tredje satsens Corale) och Bartók (sista satsen), vilket ju inte är småpotatis i det här sammanhanget.

Ett konsertprogram som heter duga

Att komponera konsertprogram vore en syssla jag gärna skulle ta mig an om jag mot all förmodan tillfrågades. Finge jag göra det utan hänsyn till annat än egna preferenser vore det förstås allra roligast. Men jag förstår ju att utmaningen för dem som gör programmen ligger i att sammanjämka olika intressen: till exempel dirigentens, gästande solisters, konserthuschefens, och givetvis den betalande publikens. Det blir med nödvändighet något annat än de Spotify-listor man som privatperson kan göra upp.

Ibland klagas det över att konserthusens programsättning blir för trendigt stereotypa, att de i alltför hög grad litar till populära klassiker från 1700- och 1800-tal med alltför litet utrymme för den moderna klassiska musiken. Och märk väl att med "modern" menas här musik från cirka hundra år tillbaka och framåt.

I Uppsala konserthus (Musik i Uppland) gavs igår kväll ett i mitt tycke ovanligt välkomponerat program:
 

Grazyna Bacewicz (1909-1969)
Konsert för stråkorkester

Franz Liszt (1811-1886)
Ballade No.2 (solopiano)

Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975)
Konsert för piano, trumpet och stråkorkester op 35

Arthur Honegger (1892-1955)
Symfoni nr 2 för stråkorkester och trumpet

Uppsala Kammarorkester
Dirigent: Eva Ollikainen

Solister: Roland Pöntinen, piano
Bengt Fagerström, trumpet
 

Här finns endast ett verk från romantiken, ett inte så ofta spelat pianostycke av Franz Liszt, och i övrigt verk från 1900-talet. Dessutom genomgående endast stråkorkester, om än i ett par fall med solister. Möjligen inte den mest publikdragande musiken, men det var abonnemangskonsert och stora salen var glädjande nog välfylld.

 

Sjostakovitj-konserten torde vara det mest kända stycket, förmodligen också ett av hans mest populära verk. Det är en för Sjostakovitj ovanligt sprudlande, för att inte säga sprallig, musik tillkommen före den stalinistiska mobbningen och allsköns påtvingade anpassningsmanövrer. Lento-satsen innerliga lyrik bryter givetvis av, men i långa stycken är det fråga om spjuveraktiga och stundom upphetsande virtuosa tongångar som når sin kulmen i sista satsens trumpetstötar och blixtrande dans i flygelns övre diskantregister.

Grazyna Bacewicz´ musik tycks för närvarande vinna alltfler lyssnare. Flera nya skivinspelningar som fått fina betyg talar för det. Själv en skicklig violinist domineras hennes opuslista av musik för olika stråkinstrument. Konserten för stråkorkester är ett tidigt verk och visar prov på ett mycket konstfärdigt, klassicistiskt influerat komponerande med stor idérikedom i både rytmik och sonor harmonik. Definitivt ett verk som jag vill höra fler gånger i konsertsammanhang.

Honeggers stråksymfoni ligger rätt nära Bacewicz´ i tonspråket. Det är fråga om likartade dissonanser som växlar i intensitet vad gäller både tempo och rytmiska figurer. Bacewicz är dock mer växlingsrik, medan Honegger i denna symfoni laborerar med ett mer begränsat material. I första satsen mal ett par toner nästan som en bordun hela tiden i bakgrunden. Mellansatsen är ett depressionstyngt adagio, medan sista satsen slutligen förlöses av att trumpeten lägger en jublande Bach-koral ovanpå stråkmattan. I programbladet står att Honegger var en allvarlig herre med en alltmer pessimistisk syn på världen och musikkonsten, präglad som han var av andra världskrigets fasor. Det hindrar i varje fall inte mig från att vilja fördjupa mig i hans övriga verk, som jag alltför sällan lyssnat till. Både Bacewicz och Honegger kommer till följd av denna konsert att prioriteras i mitt musiklyssnande.

Ja, så var det då den gode Liszt, som jag alltid haft ett något ambivalent förhållande till. Utan tvekan var han inte bara en suverän pianist utan ofta även en intressant kompositör. De lisztska pianoverken utgör som bekant en omfattande litteratur, och i den finns en hel del som för all framtid kommer att attrahera både pianister och publik. Men som Roland Pöntinen visade krävs det mer än bara virtuositet för att kvaliteterna ska framgå. Ett stycke som denna Ballade nr 2 kunde i sämsta fall bli endast buller och bång, larmande basgångar och yviga löpningar över klaviaturen. Men i Pöntinens nyanserade och väl avvägda spel bibehölls den melodiska kärnan, och de stilla stunderna av romantisk lyrik vittnade om det sinne för högromantiken som är nödvändigt i det här fallet. Att Pöntinen är en utomordentligt skicklig musiker visste jag redan, och denna afton bekräftade han det på nytt.

Det var med andra ord ett konsertprogram som heter duga, och det återstår bara att säga att Uppsala kammarorkester, liksom trumpetsolisten, har all heder av sin insats under ledning av den mycket energiskt dirigerande Eva Ollikainen.
---------------------------------------------------------------------------

Här finns en möjlighet att lyssna till Sjostakovitj Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Och här finns en fin inspelning av Honeggers 2:a symfoni. Tyvärr har jag inte funnit någon inspelning på nätet av Gracewicz´ Konsert för stråkorkester, men det finns annat av henne att lyssna till, t ex Pianokvartetten, nr 1, här med Krystian Zimerman vid pianot.

Bilden: Uppsala Kammarorkester