Sokolov, årgång 2022

 

Så var han då än en gång tillbaka i Stockholm en oktobersöndag - pianomusikens furste, konsertflygelns ständige utforskare. Den här gången med ett lite ovanligt program: klavermusik (ursprungligen för cembalo) av Henry Purcell och Beethovens 15 variationer och en fuga över ett eget tema, "Eroica", Ess-dur, op. 35. Sist också tre sena pianostycken av Johannes Brahms, op. 117, "Mina sorgers vaggvisor" som Brahms själv lär ha kallat dem.

Engelsk barockmusik är inte vad jag dagligdags lyssnar på, men troligtvis oftare borde. Att Purcell under sitt korta liv hann skapa mycket mer av värde än bara den underbara operan "Dido och Aeneas" visade Sokolov med all önskvärd tydlighet. I synnerhet tre Sviter - nr 2 i g-moll, nr 4 i a-moll och nr 7 i d-moll, som ju enligt givet barockmönster är en följd av danser, klingar med sirlig rikedom, ja nästan överrik ornamentering, balanserad av de vackra melodier som bildar stommen.  En halvtimmes flöde av den här musikens lugna intensitet kan ha en smått hypnotisk verkan om man försjunker i den med bibehållen koncentration. 

Inte heller Beethovens variationer över ett eget favorittema, kallat "Eroica", det som senare skulle bli känt genom den tredje symfonins sista sats, var mig tidigare bekant. Man upphör aldrig att förvånas över mängden av stor musik som återstår att lära känna även av de största kompositörerna. Jag blev mycket förtjust i det här stycket när jag förberedde mig genom att lyssna till några inspelningar på Youtube och Spotify av yngre ännu inte kända pianister. Kanske är det ett verk som kommit lite i ropet just nu?

Att ta ett tema, en kort tonföljd, och brodera ut det på ett antal olikartade sätt, rytmiskt, harmoniskt, tempomässigt, etc. är en kreativ utmaning som naturligtvis ett snille som Beethoven kan göra mycket av. Bara det att inledningsvis, före temat som helhet, efter ett forteackord presentera basgångens toner är ju originellt. De kontraster som följer är fyllda av både lyriskt legatospel, skuttande lustifikationer, virtuosa rusningar, yvigt mullrande i basen och som kulmen en konstfärdig fuga och en påminnelse om ursprungstemat. Ibland låter det som högtidlig parad, ibland som tjattrande ankor som retas (trettonde variationen). Det är en mestadels glad, ibland humoristisk och hela tiden mycket underhållande Beeethoven, får man nog säga.

Brahms Intermezzon, op. 117 hör till mina absoluta favoriter bland romantikens pianostycken; jag känner dem sen gammalt utan och innan. Ändå hade jag kanske inte förväntat mig att Sokolov så till den milda grad skulle infria mina förväntningar, att det var där som konserten skulle nå sin höjdpunkt. 

Det finns ju inget virtuost i dessa stycken, men däremot ett djup som det krävs en utttolkare av Sokolovs kaliber att uppenbara. Han spelade dem i aningen lugnare tempo än vanligt, särskilt nr 2. Vilket gjordes av omsorg om harmoniken i de komplexa ackorden som med Sokolovs skickliga pedalering rent av drog åt Debussy-hållet, men samtidigt upprätthöll ackordens distinkta karaktär. Jag har aldrig hört dessa intermezzon mer gripande utförda.

Vilken dynamik i anslaget, vilken musik! Publiken andlös i återhållen inre extas. Nej, jag talar inte bara för mig själv. Det bjuds sådana där magiska stunder i Sokolovs konserter, det är därför han dyrkas av dem som mer än en gång erfarit detta.

Sedan vidtog det jag brukar kalla avdelning tre: extranumren. Det finns inget publikfriande i Sokolovs uppträdande, det är tvärtom strikt ritualiserat (likt en butlers, som jag såg att någon träffande betecknat det som) och sedan tidigare byggt på en tyst överenskommelse om ett generöst antal extranummer. I Stockholm brukar det bli sex, vilket besannades även denna gång. 

Efter att ha rest sig från pianopallen och bugat sig som tack för det stormande applåderna går han lugnt ut från scenen. Återkommer efter en stund, bugar artigt mot både salongen och den fullsatta körläktaren och går sedan i samma lugna takt ut igen. Kommer tillbaka, ställer sig vid pallen och bugar sig på samma sätt åt båda hållen - och går ut. 

När han nästa gång återkommer vet vi att han efter bugningarna kastar frackskörten bakåt och slår sig ner för att exekvera första extranumret. I fortsättningen kommer han att komma in, vända och återkomma till varje nytt extranummer. 

Publiken tystnar, han sänker båda händerna och fingrarna börjar löpa som småfågelvingar över klaviaturen i ett preludium av Rachmaninov. Det är ett preludium ur op. 23 med tempobeteckningen Presto, vilket när sista tonen klingat ut får publiken att resa sig och ge uttryck åt det tidigare återhållna jublet inombords.

Ytterligare fem gånger kommer han att slå sig ner vid flygeln, med ännu ett preludium av Rachmaninov, två mazurkor och ett preludium av Chopin och allra sist ett preludium av Johann Sebastian Bach i h-moll, BWV 855a (arr. Siloti). Med detta sistnämnda stycke - där ena handen spelar ett rörligt preludium så lent som vore det en annans hand i ett annat rum, medan andra handen låter en melodi formas av tunga men glest droppande toner, och där händerna halvvägs turas om att dynamiskt träda i förgrunden - avslutades en minnesvärd konsert.*

PS. Sokolov är som bekant ryss, men sen många år bosatt i Italien. I mars i år gav han en konsert i Konzerthaus Wien där samtliga intäkter gick till stöd för Ukraina. 

_____________________________

* Víkingur Olafson spelar detta preludium på sin Bach-skiva från 2018 (Spotify här).

Foto: Oscar Tursunov

"When I am laid in earth"

Uppsala Gamla Kyrkogård är en stor och vacker plats, belägen mitt i stan och i nära anslutning till andra rofyllda grönområden. Jag besöker den ofta, har en grav att sköta och passerar den också i sällskap med hunden på väg till Engelska parken eller Botaniska trädgården.

Att läsa gravstenar utgör en väsentlig del av lockelsen med kyrkogårdar. Fantasin sätts i rörelse och den stora variationen ger anledning till hur många besök som helst. Här finns gamla lavbetäckta, knappt avläsbara stenar och nya, skinande blanka med guldet som eldskrift mot den svarta stenen. Här finns veritabla monument med porträtt i stenrelief, och andra med små statyer av änglar eller vaktande muser. Och här finns förstås också enkla stenar med endast namn och årtal för födelse och död.

Namnet ristat i sten, oftast givet tillsammans med livstidsmåttet, möjliggör mötet med åtminstone illusionen av något påtagligt efter den som dött och jordbegravts. En minneslund, som den i den moderna delen, understryker däremot frånvaron i både tid och rum, visar att vem som lämnat oss bara kan bevaras i minnet av dem som ännu har ett minne att bevara något i.

Många stenar visar att den namngivna gravplatsen riktar sig till ett kollektivt minne, nämligen genom att även titel eller verksamhetsområde anges, och i vissa fall även en kortfattad text som säger något om den avlidnes livsåskådning. På så vis blir kyrkogården en kulturhistorisk plats, en plats där fåfängan tillsammans med hoppet om uppskjuten glömska, eller hoppet om evigt liv bortom den grav som de efterlevande vårdar och blomstersmyckar, lever och frodas.

Ta detta med yrkesbeteckningar från förr som inte längre används. Jag har roat mig med att anteckna några av dem bara för att de väcker så många tankar. Det är inte alltid de akademiska och högt ärebetygade personerna man helst stannar till inför - häradshöfdingen, professorn i det eller det, hovpredikanten, chefredaktören eller bankdirektören. En del av dem har dubbel bestämning: juris professorn och utrikesministern, majoren och riddaren, akademiräntmästaren och friherren. Nej, här finns andra som också till eftervärlden ville meddela att man var småskollärare, sömmerska, fabrikör, fanjunkare, maskinist eller helt enkelt gårdsägare eller fru. Och så de noga markerade distinktionerna i verksamheter som inte längre finns eller som döpts om med andra beteckningar: förste banmästare, vagnmästare, vågmästare (och jag tänker genast på Joseph Roths fina roman "Den falska vikten"!), stationsinspektor, manufakturhandlande, jernkramhandlande, sanatorieläkare, boktryckare, köpman, kronofogde, postkontrollör. Lite lustigt är att på en gravsten läsa den noggrannhet som betonar att verksamheten är förbi: f.d. hemmansägaren, f.d. landshövdingen.

För genusstudenten finns också en del att bita i. Kyrkovärden och dess maka. Docenten och hans hustru. Prostinnan. Eller det enkla fru, men aldrig herr. På en sten läser jag sjuksköterskorna följt av namnen på två systrar. På en annan, äldre: 3ne systrars graf, varunder en hänvisning till Mattei Ev. Kap.5.v.6 är ingraverad (som i den gamla översättningen lyder: "Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade").

I den nyare delen kyrkogården kan man notera att detta med titlar och yrken alltmer försvinner. Vi kommer knappast att i framtiden kunna se stenar där livsstilscoachen, nagelskulptören, fondmäklaren, gyminstruktören, parkeringsvakten eller jur.dr. och politiskt sakkunniga fru Sohlstrååhle ligger begravda. Ofta numera bara familjen följt av efternamnet, ibland även det mer intima vår älskade.

En av de vackraste melodier jag vet har också en enkel och rättfram text som ofta ljuder inom mig på dessa strövtåg på kyrkogården. Det är Didos klagan i Henry Purcells enaktsopera "Dido and Aeneas": "When I am laid in earth, may my wrongs create no troubles in thy breast, remember me, remember me, but ah, forget my fate". Barockens tårar i kromatiskt nedstigande skalor. Otvetydig klarhet inför det oavvisliga slutet.

Lyssna till Janet Baker här, och till en modernare version med Malena Ernman här.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)