Uppsala Gamla Kyrkogård är en stor och vacker plats, belägen mitt i stan och i nära anslutning till andra rofyllda grönområden. Jag besöker den ofta, har en grav att sköta och passerar den också i sällskap med hunden på väg till Engelska parken eller Botaniska trädgården.
Att läsa gravstenar utgör en väsentlig del av lockelsen med kyrkogårdar. Fantasin sätts i rörelse och den stora variationen ger anledning till hur många besök som helst. Här finns gamla lavbetäckta, knappt avläsbara stenar och nya, skinande blanka med guldet som eldskrift mot den svarta stenen. Här finns veritabla monument med porträtt i stenrelief, och andra med små statyer av änglar eller vaktande muser. Och här finns förstås också enkla stenar med endast namn och årtal för födelse och död.
Namnet ristat i sten, oftast givet tillsammans med livstidsmåttet, möjliggör mötet med åtminstone illusionen av något påtagligt efter den som dött och jordbegravts. En minneslund, som den i den moderna delen, understryker däremot frånvaron i både tid och rum, visar att vem som lämnat oss bara kan bevaras i minnet av dem som ännu har ett minne att bevara något i.
Många stenar visar att den namngivna gravplatsen riktar sig till ett kollektivt minne, nämligen genom att även titel eller verksamhetsområde anges, och i vissa fall även en kortfattad text som säger något om den avlidnes livsåskådning. På så vis blir kyrkogården en kulturhistorisk plats, en plats där fåfängan tillsammans med hoppet om uppskjuten glömska, eller hoppet om evigt liv bortom den grav som de efterlevande vårdar och blomstersmyckar, lever och frodas.
Ta detta med yrkesbeteckningar från förr som inte längre används. Jag har roat mig med att anteckna några av dem bara för att de väcker så många tankar. Det är inte alltid de akademiska och högt ärebetygade personerna man helst stannar till inför - häradshöfdingen, professorn i det eller det, hovpredikanten, chefredaktören eller bankdirektören. En del av dem har dubbel bestämning: juris professorn och utrikesministern, majoren och riddaren, akademiräntmästaren och friherren. Nej, här finns andra som också till eftervärlden ville meddela att man var småskollärare, sömmerska, fabrikör, fanjunkare, maskinist eller helt enkelt gårdsägare eller fru. Och så de noga markerade distinktionerna i verksamheter som inte längre finns eller som döpts om med andra beteckningar: förste banmästare, vagnmästare, vågmästare (och jag tänker genast på Joseph Roths fina roman "Den falska vikten"!), stationsinspektor, manufakturhandlande, jernkramhandlande, sanatorieläkare, boktryckare, köpman, kronofogde, postkontrollör. Lite lustigt är att på en gravsten läsa den noggrannhet som betonar att verksamheten är förbi: f.d. hemmansägaren, f.d. landshövdingen.
För genusstudenten finns också en del att bita i. Kyrkovärden och dess maka. Docenten och hans hustru. Prostinnan. Eller det enkla fru, men aldrig herr. På en sten läser jag sjuksköterskorna följt av namnen på två systrar. På en annan, äldre: 3ne systrars graf, varunder en hänvisning till Mattei Ev. Kap.5.v.6 är ingraverad (som i den gamla översättningen lyder: "Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade").
I den nyare delen kyrkogården kan man notera att detta med titlar och yrken alltmer försvinner. Vi kommer knappast att i framtiden kunna se stenar där livsstilscoachen, nagelskulptören, fondmäklaren, gyminstruktören, parkeringsvakten eller jur.dr. och politiskt sakkunniga fru Sohlstrååhle ligger begravda. Ofta numera bara familjen följt av efternamnet, ibland även det mer intima vår älskade.
En av de vackraste melodier jag vet har också en enkel och rättfram text som ofta ljuder inom mig på dessa strövtåg på kyrkogården. Det är Didos klagan i Henry Purcells enaktsopera "Dido and Aeneas": "When I am laid in earth, may my wrongs create no troubles in thy breast, remember me, remember me, but ah, forget my fate". Barockens tårar i kromatiskt nedstigande skalor. Otvetydig klarhet inför det oavvisliga slutet.
Lyssna till Janet Baker här, och till en modernare version med Malena Ernman här.
Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)
7 kommentarer:
Får mig att tänka på Jesus Syrak (Ecclesiasticus):
"There be of them, that have left a name behind them, that their praises might be reported. And some there be, which have no memorial; who are perished, as though they had never been; and are become as though they had never been born; and their children after them." (44:8-9)
Se där - ett tänkvärt citat ur en apokryf! Den tillhörde ju inte de bibelböcker som vi läste ur i barndomen, men fanns möjligen i den stora tjocka familjebibeln.
En fin betraktelse. Våra kyrkogårdar är ju en av de få offentliga miljöer som inte förfulas av kommersiella intressen. Och att umgås med de döda är nyttigt.
Malena Ernmans sång är verkligen vacker!
Åh ja, Didos lamento... Och den lilla operan, som inte alls är så liten egentligen...
Och så bor jag direkt intill en kyrkogård: den stora västra i Göteborg. Där får man inte vila i frid, tycker jag. Folk som sköter den har alltför många stora och bullrande maskiner. Och så får man köra bil där. I Berlin får man inte ens cykla över en kyrkogård.
Vi får hoppas att kyrkogårdarna förblir oaser, fria från kommers och helst också parkskötarnas motorbuller.
Att trafikanter av olika slag tillåts passera är bedrövligt. I Uppsala delar visserligen en bilväg kyrkogården i en gammal och en ny, men det är förbjudet att i övrigt framföra fordon där. Även cyklar, som i så fall måste ledas.
Tack för era kommentarer, Lennart och Keri!
Tack för en utmärkt, tankeväckande text! Det kollektiva minnets varaktighet & föränderlighet kommer, som du säger, på ett mycket tydligt sätt fram just i det som finns dokumenterat på kyrkogårdar. Ämnet vore säkert värt en ännu mer ingående studie, men detta räcker ju långt redan i sig.
Taack för de vänliga orden, Sven -Erik!
Ja, det är ju reflektioner under strövtåg jag sysslar med nu för tiden. Inte studier i ordets mer systematiska bemärkelse.
Skicka en kommentar