Federico Mompou

Jag upptäckte Federico Mompou (1893-1987) i mitten av 80-talet, då redan en mycket gammal man men fortfarande i livet. Det var ett par nothäften som först gjorde mig intresserad och sedan också ett skivfynd i en musikbutik i Florens. Det visade sig nämligen att han på ålderns höst hade spelat in huvuddelen av sina verk med en anmärkningsvärd pianistisk ackuratess (de finns numera att tillgå i en box med nedanstående omslagsbild). Hans musik var då på väg att erövra fler lyssnare än någonsin, och han har sedan dess befäst sin ställning som jämte Erik Satie den främste tonsättaren bland dem som begränsade sitt komponerande till enbart pianostycken, främst "miniatyrer", förutom en del vokala verk. Eftersom det rör sig om så kallade miniatyrer bortser jag i sammanhanget från Chopin, av vilken Mompou för övrigt lånade ett preludium för ett fint variationsverk. Han var inspirerad av Fauré och Debussy, men även Satie gav viktiga impulser till just minimalismen i tonskapandet. Därför är det förklarligt att han främst associeras med just Satie, trots att han saknar dennes dragning till absurditeter och dadaistisk humor.

Mompou var en mycket blyg och stillsam person som levde tillbakadraget, sammanlagt över tjugo år i Paris men huvuddelen av sitt långa liv i sin ursprungsmiljö i Barcelona. Mest kända är några av hans många "Canción y Danza", som tillkom i omgångar under hela hans levnad. Kända pianister som Arthur Rubinstein, Arturo Benedetti Michelangeli och - framför allt - Alicia de Larocha tog tidigt upp honom på repertoaren, och på senare år har han blivit ganska väl representerad i skivkatalogerna av många olika pianister, till exempel Jordi Masó och Stephen Hough.

Förutom serien av "Canción y Danza" är "Musica Callada" i fyra häften Mompous mest berömda verk. I denna tystnadens eller förtegenhetens musik, inspirerad av mystikern Johannes av korset, ökar det dissonanta och atonala inslaget, och den alltid återkommande klockklangen i hans musik (det fanns enligt uppgift ett klockgjuteri i familjen!) klingar på en gång mer kompakt och mer serent. Det är en musik för inre lyssnande, väl värd att lära känna; musik som trots sin relativa enkelhet växer med umgänget med den. Det är som sagt många pianister som vill spela Mompou för närvarande, men flertalet av dem tycks rygga för just "Musica Callada". Är det förtegenheten, det suggestiva djupet, som inger en så stor respekt att man hellre håller sig till sångerna och danserna? Nå, kompositören själv kan man ju dessbättre alltid lyssna till i de inspelningar jag en gång själv så lyckligt kom över, exempelvis det sjätte stycket.

För den som önskar sig det mer lättillgängliga, det lyriskt impressionistiska i den anda som gjort några få stycken av Satie så enastående populära, kan jag rekommendera ett mindre känt verk: "Trois variations pour piano". Ett enkelt och skönt klingande tema som varieras som soldatmarsch, höviskt frieri och nocturne. Hör här. Samt även preludierna, exempelvis det nionde, som enligt min mening med full rätt kan tävla med Saties Gymnopédier i skönhet.

PS. På Spotify är Mompou rikt representerad. Där finns faktiskt även hela "Musica Callada", förutom i Mompous egen version i både Martin Jones och den taiwanesisk-amerikanska pianisten Jenny Lins tolkningar. Så måste det förstås bli när ambitionen finns att spela in en tonsättares samtliga verk. Tilläggas bör att man sedan ett par år funnit efterlämnade verk av Mompou också. Det finns med andra ord mer att vänta från denne sparmakade tonsättare, som gick bort den 30 juni 1987, alltså nästan exakt för tjugofem år sedan.