Trädet, haren och mr Higgs svar på tillvarons gåta

Julidagar är semesterdagar för de flesta. För egen del har jag semester året runt numera. Vilket inte betyder att jag slarvar bort de vackra dagar vädrets makter skänker oss en vecka som denna. Hundpromenaderna om för- och eftermiddagarna gör jag lite längre; de kan bli över timmen nu och jag styr allt oftare stegen mot Botaniska trädgården. Issa har intenting att invända, tvärtom. Där finns massor av nya och upphetsande dofter under häckar och vid foten av trädstammarna.

För husses del inbjuder denna fridfulla miljö till reflektion efter att han på ett behagligt sätt blivit påmind om naturens oändliga artrikedom. Han, det vill säga jag, läser ivrigt, nästan som ett skolbarn som usla pedagoger ännu inte lyckats tråka ihjäl, på de träd, buskar och blommor som bär skyltar och försöker lägga en del namn på minnet. Ända sedan den store Linnés tid finns här mängder av växter från de mest avlägsna delar av världen. En del av dem står i jättebyttor för att kunna räddas undan det alltför bistra vinterklimatet. På ett undervisande anslag intill ett rart barrträd från andra sidan södra halvklotet läser jag att det upptäcks ett par tusen nya trädarter i världen årligen.

Ibland är siffror talande. Det är alltså inte bara ute i kosmos som upptäckter fortfarande kan göras. Det är inte heller i det allra innersta av tillvaron som så mycket återstår att upptäcka som i vår yttre jordiska natur, i varje fall om vi får tro det som i dagarna rapporteras från Cern-laboratoriet i Schweiz, där en ny "felande" partikel, Higgs-partikeln, med endast någon promilles osäkerhet fastslagits till sin existens. "Det jag kan säga är att om inte Higgs-partikeln existerade, skulle ingen av oss existera", säger generaldirektör Heuer om betydelsen av denna upptäckt, allt enligt SvD. Teoretiskt synnerligen upphetsande, men tyvärr kan man som vanligt i den avancerade fysikens värld inte själv konstatera faktum så som man kan konstatera sin egen existens eller existensen av en lustig tall från en dalsänka i australiska sydwales.

Upptäckterna en vanlig julidag i Botaniska trädgården är därför inte att förakta, särskilt inte när solen skiner och vindarna är varma. En sådan dag kan jag göra den för mig personligen märkliga iakttagelsen av vingnötsträdet, både det kaukasiska och det kinesiska, eller i en annan del av trädgården slås av det silvriga lövverket i japansk silverbuske (ett träd), eller i det rika rosbeståndet stöta på (nej, inte stöta på) en rodnande ungmö, vilket annars aldrig händer mig nuförtiden av det enkla skälet att de knappast längre existerar. "Maiden´s blush" är en ros som de flesta rosenodlare säkert känner väl till, och namnet får väl skrivas på det viktorianska kontot. Detta och mycket annat drabbar mina sinnen innan Issa väcker mig med ett våldsamt ryck i kopplet och ett gällt skall: en hare skuttar förbi och ger henne ingen ro förrän den gömt sig bakom en tuktad tuja.

Som generaldirektörn sa: ingenting, varken botanikernas gamla eller mina nya upptäckter, varken Issa, haren eller jag själv, vore möjliga utan Higgs-partikeln, som på den mest elementära nivån håller ihop alltsammans. Artrikedomen är ett under, ett under är likaså att någonting alls existerar. Hur det hela hänger ihop är grovt sagt det som Higgs-partikelforskarna är på god väg att lista ut. Undrar just hur den gamle mannen, mr Higgs himself, känner sig idag. Han som fick ge namn inte åt en ros men väl åt den felande partikeln. Han som spådde och fick rätt om någonting som var ämnat att förklara tillvarons gåta och som i en första artikel för fyrtio år sedan refuserades. Ödmjukt triumferande? Vetenskapligt bara klädsamt förnöjd? Existentiellt lika förtröstanfull eller villrådig som förut?

Som vanligt efter vetenskapliga upptäckter måste frågan ställas på vilken nivå vi kan bli tillfreds med svaren, på vilket sätt vi fått frågan om existensens gåta eller tillvarons innersta kärna nöjaktigt besvarad.

Issa hälsar att hon för sin del bryr sig varken om Linnés klassifikationer eller subatomär partikelfysik. Inte heller frågar hon efter meningsfullheten i att haren och hon själv existerar. Men när husse stannar tankfull inför ett högväxt vingnötsträd respekterar hon detta utan knot.

Foto: EJ (från Botaniska trädgården i Uppsala): Ovan ett gammalt kaukasiskt vingnötsträd med dess extremt långa fröhängen. Nedan den australiska Wollemi-tallen som kan bli 40 meter hög. (Bilderna är klickbara!)