De flesta av oss älskar sommardagar vid ett vatten. Hav, sjö, flod eller å. Eller varför inte en porlande bäck. Ja, somliga gräver en grop på tomten för att åstadkomma en liten damm för näckrosor, grodor och kanske någon nyttig karpfisk. Swimmingpoolen hör däremot inte hit; det vattnet är för ensidigt funktionellt. Det vatten jag syftar på är vatten att bara finnas vid, att söka ro vid, att vandra längs stränderna vid. Vatten att ro över mot fiskeställen eller att färdas över mot öppna horisonter. Och är det badbart så är det naturen själv som bjudit in.
Allt detta är närmast självklart. I frånvaron av blånande fjärdar eller stilla insjövatten får man hålla till godo med slättlandets böljande åkertegar. Men både stadsbon och den som bott vid en landsväg i hela sitt liv kanske förbiser hur vackra dessa åkrar är, hur stämningsskapande öppna landskap mot en mörknande skogsrand kan vara. I juli står vetet skördemoget och fler borde uppmärksamma skönhetsvärdet, särskilt en sommarkväll när ljuset trollar med ögat och metaforer om vatten automatiskt inställer sig.
Andrej Tarkovskij, den store ryske filmregissören, verkar ha varit besatt av vattnet och dess hypnotiska verkan. Inte för inte filmade han med liknande effekter långa sekvenser med vindens rörelser i sädesfält. Det kan tyckas märkligt, men just dessa scener av böljande sädesfält, och jag är osäker på till vilken eller vilka av hans filmer jag ska hänvisa, tillhör dem som jag minns tydligast så här många år efter det att jag såg dem.
Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar