De bästa pianokonserterna (2)

Pianokonserten har hållit sig som en stabil konstmusikform genom århundradena. Faktiskt mycket bättre än symfonin. Följaktligen finns en enorm ansamling som nog ingen kan överblicka. Mitt urval till en 10-bästalista häromdagen kräver dock, tycker jag själv, en uppföljande komplettering med ytterligare tio. Den följer här.

Kanske ett onödigt påpekande men ändå: Det kan hända att här finns konserter som jag inom en nära framtid skulle vilja byta ut mot andra - till följd av nya upptäckter eller sådant jag för tillfället glömt. Ett urval är alltid subjektivt och subjektiviteten undergår ibland förändring.

C P E Bach: Konsert för två pianon och orkester i F-dur, Wq.46
Den av Bach-sönerna jag känner bäst är Carl Philip Emanuel, och han är ingen tonsättare man kan vifta bort som minor, inte heller i det här sammanhanget. Just konserterna med piano/klaver har jag ganska nyligen upptäckt, och det är främst tack vare Michael Riesche och Kammersymphonie Leipzig. På tre cd-skivor har de visat varför den här musiken äntligen måste få den fulla uppmärksamhet den förtjänar. Jag väljer konserten för två pianon, men kunde också ha valt exempelvis Wq. 23 i d-moll. Lyssna till den intrikata polyrytmiken som dyker upp i första satsen, till det ömsint gravitetiska Largot, och sist det luftigt dansanta Allegrot och du kommer att omfamna den här musiken lika motståndslöst som jag.

Haydn: Pianokonsert i D-dur, Hob. XVIII:11
Det råder oklarhet kring vilka av de elva klaverkonserter som satts på Haydns konto som verkligen är hans. Tre av dem, de som brukar framföras, är dock konfirmerade som äkta vara. Bland dessa tre vill jag lyfta fram den i D-dur. Det är fullödig wienklassicism med den där kreativiteten som man kan räkna med hos Haydn, även om han inte i den här genren når upp till det bästa hos Mozart. Vissa partier låter dock som att det lika gärna kunde varit Mozart vid fjäderpennan. Sista satsens livfulla Rondo all´ungherese visar Haydn på hans mest uppsluppna humör. Jean-Efflam Bavouzet och Manchester Camerata har gjort den bästa inspelning jag känner till (Chandos).

Mendelssohn: Pianokonsert nr 1 i g-moll, op. 25
Någonting con fuoco (med eldighet) får gärna komma med i den här samlingen, en eld som redan från start flammar upp av underblåsande vind. Psalmtonen i Andantet gillar jag också, så därför den första konserten. Och så sista satsen, som liksom i romantiskt övermod kastar sig i sadeln och drar iväg i sporrsträck för att hinna - ja, före vem eller vad? Lycklig musik med självförtroende. Lyckan må alltid riskera att framstå som banal, men den okomplicerade treklangsharmoniken hos Mendelssohn har jag med åren mer och mer bejakat. Han har alltid funnits där med sin klarhet och sina Lieder ohne Worte. Så även här.

Chopin: Pianokonsert nr 1 i e-moll, op. 11
Jag hör till dem som inte bryr sig ett skvatt om invändningarna mot Chopins föregivet bristande handlag med orkestersatsen i sina enda orkesterverk. Vad är det för fel på den fem minuter långa orkesterintroduktionen här? Och orkestern tjänstgör fortsättningsvis utmärkt som ackompanjemang till solisten. Att pianot spelar huvudrollen bör inte förvåna när vi har att göra med Chopin och den av de båda konserterna jag föredrar: den första (som ju kronologiskt är hans andra). När Krystian Zimerman någon gång strax före sekelskiftet kom med sin lysande inspelning tillsammans med Polish Festival Orchestra tystnade alla reservationer - i varje fall minns jag det så. Naturligtvis är detta en underbar pianokonsert.

Liszt: Pianokonsert nr 1 i Ess-dur, S 124
Även om jag aldrig på allvar drabbats av lisztomanin erkänner jag hans snille och njuter honom i lagom doser, inte minst den åldrige abbotens märkvärdiga innovationer. Naturligtvis skulle tidsresan till en seans med denne pianoförförare vara en upplevelse jag inte skulle tacka nej till. Han fick då gärna framföra den första av sina båda pianokonserter, och jag skulle vara beredd att stötta den dånande dam som satt bredvid mig. Kanske skedde det i mitten av Adagiot, när han låter en stöt gå genom den drömmande lyssnaren. Nå, allvarligt talat, eftersom Svjatoslav Richter och Londonsymfonikerna under Kirill Kondrashin väckt Liszts magi till liv på en klassisk inspelning, kan jag nöja mig med den.

Skrjabin: Promethée, Le Poème du Feu, för piano och orkester, op. 60
Han komponerade visserligen det som skulle kunna ses som Chopins tredje pianokonsert (op. 20), den excentriske Skrjabin som i yngre dar stod stadigt med åtminstone ena benet hos Chopin. Men i det här verket (från 1910) är han fullt utblommad som sig själv, vilket betyder avantgardistisk musik i dissonanta (men sällan osköna!) klanger, som han med sin synestesi också färgsatte för en ackompanjerande ljusorgel. Den här musikens förhärligande av mystiken slutar i en extas lika överväldigande som den i hans poem med just den beteckningen.

Sjostakovitj: Pianokonsert nr 1 i c-moll, op. 25
Här möter vi för ovanlighetens skull den annars så ofta plågade Sjostakovitj på riktigt gott humör. Det hela blev snudd på en dubbelkonsert; den kallas ju också Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Men trumpeten har mest att göra i sista satsen så det är ingalunda fel att kalla detta en pianokonsert, och en mycket underhållande sådan. Stycket lär vara fyllt av en hel del "stöldgods" eller citat från både klassikerkolleger och folkmusik, vilket bidrar till det lättlyssnade, bitvis nästan trallvänliga draget. Men vad gör det när musiken samtidigt har en komplexitet i både klang och rytmik som tillfredsställer även kräsna öron.

Poulenc: Konsert för två pianon och orkester i d-moll, FP 61
Här har vi honom, gamängen kallad, med sitt direkta, charmanta tilltal, som kanske snarare borde beskrivas som en seriös man som inte blygdes för sin fäbless för jazz och music hall. Mozart älskade han också, vilket tydligt märks både i denna dubbelkonsert och i en senare med bara ett piano. Jag väljer den dubbla för dess musikantiska lyster och det dialogiska samspelet, även det med slagverk och blåsare. I mellansatsen direktciteras ett tema från Mozarts d-mollkonsert, och i sista satsen briljeras det med klanger från både öst och väst. Jag har alltid gillat honom skarpt, den gode Francis, och misstänker att han är en större tonsättare än de flesta tror.

Lutoslawski: Konsert för piano och orkester
Denne polacks enda pianokonsert är ett verk som står kvar i den melodiska traditionen, även om det är modernismens tonspråk vi hör. Det är den sortens musik som visserligen kräver koncentration men som när man väl är inne i den ger riklig belöning. Den är ställvis mycket dramatisk, men förmedlar också i andra avsnitt ett besinnande lugn. Hör bara de inledande minuternas diskantglitter i pianot, som sedan återkommer. Eller notera hur ett slags oväder successivt byggs upp och urladdningarna blir oundvikliga. Hör tystnaderna och de eftersinnande kommentarerna i tredje satsens largo. Ja, här finns gott om sofistikerade klanger som jag vill påstå bildar mycket vacker musik.

Schnittke: Konsert för piano och stråkorkester
Till sist ännu ett verk som kräver ett visst mått av tolerans för den moderna musikens uttrycksformer. Detta oindelade stycke från 1979 må vid en första lyssning framstå som ömsom attraktivt och ömsom påfrestande i sin extrema blandning av starka, täta ljud och glesa, svaga. Verket innehåller flera kulminationer av närmast klusterbetonat brus som samtidigt på något underligt sätt tycks tonalt, och däremellan serena klanger hämtade från den ryska ortodoxins värld. Jag kan inte finna det annat än i högsta grad fascinerande. Jag tror rent av att det kan röra sig om ett förblivande mästerverk. Paret Postnikova (piano) och Rozhdestvensky (dirigent) med London Sinfonietta har gjort en fin inspelning av verket, men på Youtube kan man också lyssna till en inspelning med Marc André Hamelin, där man samtidigt kan följa med i pianonoterna.

Och vad fick inte plats? Mycket - också av flera andra stora tonsättare, t ex Dvorak, Grieg, Tjajkovskij, Britten, Martinu, Schönberg, Reger, Glazunov, Rimskij-Korsakow, Lyapunov, Stenhammar... Jag känner mig utmanad att lyssna mer till åtminstone några av dem som jag ännu inte ägnat tillräckligt många lyssningar. 

Niccolò dell´Arcas påsk

I centrala Bologna, alldeles i närheten av Piazza Maggiore, ligger barockkyrkan Santa Maria della Vita. I den kyrkan finns ett rum med ett enastående verk av Niccolò dell´Arca, en skulptör från 1400-talets Italien om vars liv mycket litet är känt, det mesta bara gissningar. Men delar av mästarens verk har bevarats, gudskelov även "Compianto sul Christo morto".

Jag minns att jag första gången när jag kom in där var nära att rygga tillbaka inför den känslostorm som slog emot mig från de sex terrakottafigurerna i naturlig storlek. Sex gestalter, fyra kvinnor och två män, bildar en halvcirkel kring en sjunde, den döde Kristus liggande på en provisorisk bädd på golvet. Här finns ingen inramande miljö, men det bör vara just efter korsnedtagningen eller strax innan gravläggningen. Här finns bara individer i akutfasen av en sorg som alla utom en ger ett tämligen ohejdat utlopp.

Deras emotionella uttryck är så realistiskt återgivna att man som betraktare baxnar och omedelbart dras in i kraftfältet. Ett moment i tiden har stannat, mimik och gester frysts och laddats med en oerhörd energi. Det finns en häftig framåtrörelse, närmast språngartad, hos de båda kvinnorna till höger, en rörelse som framhävs av vinddraget i klädedräkt och huvudbonader men som samtidigt, just nu, bromsas upp av en avvärjande motrörelse i armar och händer.

Vi befinner oss mitt i den förtvivlan som följer av insikten om att han som ligger där är död, oväckbar, inte längre en ibland oss. Vi är fjärran från den lugna tillförsikten om uppståndelsen från de döda.

Vilka är de? Längst till vänster står Josef Arimataia, den man som var behjälplig vid nedtagningen från korset och iordningställde graven. Han har ännu inte rest sig upp, upptagen som han är av de praktiska bestyren. Med tången i bältet och hammaren i handen syns han visserligen allvarlig men i full kontroll. 

Den andre mannen i mitten är aposteln Johannes. Hans pose är märklig, något bortvänd, manteln åtdragen, ena handen under hakan och med en återhållen grimas som om han kämpade för att inte dras med i kvinnornas restlösa utgjutelser.

Kvinnorna bär alla namnet Maria - från vänster Maria Salome, jungfru Maria, Maria Kleofas hustru (släkt med jungfrun) och Maria Magdalena. Jungfrun är här ingen ung madonna utan en äldre kvinna med så hårt knäppta händer att man nästan hör hur det knäpper i lederna. Enbart händerna i detta mästerverk är för övrigt värt ett eget studium. De mest utlevande är de båda sistnämnda, som trots sina fotsida dräkter också är de mest sensuellt utformade med en uppenbar erotisk utstrålning. 

Dessa skulpturer var en gång polykroma men är nog ännu vackrare nu när nästan all färg flagnat och bara det melerade lergodset återstår. Ingen som besöker den på många sätt sevärda staden Bologna bör lämna den utan att ha beundrat detta konstverk.

Den musik jag lyssnat till medan jag skriver detta är av Franz Liszt, ur hans "Harmonies poétiques et religieuses". I detta pianoverk finns ett sjutton minuter långt stycke, "Pensée des morts", vilket som titeln anger manar till tankar på de döda. 

Det börjar med några trevande ackord i en melodi som flyttas mellan oktaverna men som inte riktigt anvisar en riktning eller vart det ska bära hän. Men så ringer klockor och någonting inträffar som liknar ett explosivt utbrott över hela registret. Var och en må själv tolka innehållet, men här blandas vrede och förtvivlan med den stilla sorg som så småningom också ger rum för eftersinnande tankar och ljusa minnen. I varje fall hör jag det så. 

De sista sju minuternas vandrande trioler för tankarna till Beethovens månskenssonat och måste vara något av det vackraste Liszt åstadkom. Med Svjatoslav Richter vid flygeln är man garanterad bästa möjliga tolkning.

Finns det då någon poesins motsvarighet till den skoningslöst realistiske Niccoló dell´Arca och den romantiske Liszt, någon som i ord förmått uttrycka något av det vi ser men inte hör från Maria-kvinnornas vidöppna munnar? Det finns det med all säkerhet. 

Men jag tänker mig att det ändå huvudsakligen handlar om oartikulerade rop och högljudd gråt och låter det stanna därvid. 

______________________________________________

- För den som vill se närbilder av skulpturgruppen rekommenderar jag en film på Youtube här.
- Svjatoslav Richter spelar Liszts "Pensée des morts" på Spotify här. Youtube har en annan inspelning med honom med sämre ljud här.
- Bilderna är hämtade från nätet, bland annat Wikipedia.

Ett konsertprogram som heter duga

Att komponera konsertprogram vore en syssla jag gärna skulle ta mig an om jag mot all förmodan tillfrågades. Finge jag göra det utan hänsyn till annat än egna preferenser vore det förstås allra roligast. Men jag förstår ju att utmaningen för dem som gör programmen ligger i att sammanjämka olika intressen: till exempel dirigentens, gästande solisters, konserthuschefens, och givetvis den betalande publikens. Det blir med nödvändighet något annat än de Spotify-listor man som privatperson kan göra upp.

Ibland klagas det över att konserthusens programsättning blir för trendigt stereotypa, att de i alltför hög grad litar till populära klassiker från 1700- och 1800-tal med alltför litet utrymme för den moderna klassiska musiken. Och märk väl att med "modern" menas här musik från cirka hundra år tillbaka och framåt.

I Uppsala konserthus (Musik i Uppland) gavs igår kväll ett i mitt tycke ovanligt välkomponerat program:
 

Grazyna Bacewicz (1909-1969)
Konsert för stråkorkester

Franz Liszt (1811-1886)
Ballade No.2 (solopiano)

Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975)
Konsert för piano, trumpet och stråkorkester op 35

Arthur Honegger (1892-1955)
Symfoni nr 2 för stråkorkester och trumpet

Uppsala Kammarorkester
Dirigent: Eva Ollikainen

Solister: Roland Pöntinen, piano
Bengt Fagerström, trumpet
 

Här finns endast ett verk från romantiken, ett inte så ofta spelat pianostycke av Franz Liszt, och i övrigt verk från 1900-talet. Dessutom genomgående endast stråkorkester, om än i ett par fall med solister. Möjligen inte den mest publikdragande musiken, men det var abonnemangskonsert och stora salen var glädjande nog välfylld.

 

Sjostakovitj-konserten torde vara det mest kända stycket, förmodligen också ett av hans mest populära verk. Det är en för Sjostakovitj ovanligt sprudlande, för att inte säga sprallig, musik tillkommen före den stalinistiska mobbningen och allsköns påtvingade anpassningsmanövrer. Lento-satsen innerliga lyrik bryter givetvis av, men i långa stycken är det fråga om spjuveraktiga och stundom upphetsande virtuosa tongångar som når sin kulmen i sista satsens trumpetstötar och blixtrande dans i flygelns övre diskantregister.

Grazyna Bacewicz´ musik tycks för närvarande vinna alltfler lyssnare. Flera nya skivinspelningar som fått fina betyg talar för det. Själv en skicklig violinist domineras hennes opuslista av musik för olika stråkinstrument. Konserten för stråkorkester är ett tidigt verk och visar prov på ett mycket konstfärdigt, klassicistiskt influerat komponerande med stor idérikedom i både rytmik och sonor harmonik. Definitivt ett verk som jag vill höra fler gånger i konsertsammanhang.

Honeggers stråksymfoni ligger rätt nära Bacewicz´ i tonspråket. Det är fråga om likartade dissonanser som växlar i intensitet vad gäller både tempo och rytmiska figurer. Bacewicz är dock mer växlingsrik, medan Honegger i denna symfoni laborerar med ett mer begränsat material. I första satsen mal ett par toner nästan som en bordun hela tiden i bakgrunden. Mellansatsen är ett depressionstyngt adagio, medan sista satsen slutligen förlöses av att trumpeten lägger en jublande Bach-koral ovanpå stråkmattan. I programbladet står att Honegger var en allvarlig herre med en alltmer pessimistisk syn på världen och musikkonsten, präglad som han var av andra världskrigets fasor. Det hindrar i varje fall inte mig från att vilja fördjupa mig i hans övriga verk, som jag alltför sällan lyssnat till. Både Bacewicz och Honegger kommer till följd av denna konsert att prioriteras i mitt musiklyssnande.

Ja, så var det då den gode Liszt, som jag alltid haft ett något ambivalent förhållande till. Utan tvekan var han inte bara en suverän pianist utan ofta även en intressant kompositör. De lisztska pianoverken utgör som bekant en omfattande litteratur, och i den finns en hel del som för all framtid kommer att attrahera både pianister och publik. Men som Roland Pöntinen visade krävs det mer än bara virtuositet för att kvaliteterna ska framgå. Ett stycke som denna Ballade nr 2 kunde i sämsta fall bli endast buller och bång, larmande basgångar och yviga löpningar över klaviaturen. Men i Pöntinens nyanserade och väl avvägda spel bibehölls den melodiska kärnan, och de stilla stunderna av romantisk lyrik vittnade om det sinne för högromantiken som är nödvändigt i det här fallet. Att Pöntinen är en utomordentligt skicklig musiker visste jag redan, och denna afton bekräftade han det på nytt.

Det var med andra ord ett konsertprogram som heter duga, och det återstår bara att säga att Uppsala kammarorkester, liksom trumpetsolisten, har all heder av sin insats under ledning av den mycket energiskt dirigerande Eva Ollikainen.
---------------------------------------------------------------------------

Här finns en möjlighet att lyssna till Sjostakovitj Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Och här finns en fin inspelning av Honeggers 2:a symfoni. Tyvärr har jag inte funnit någon inspelning på nätet av Gracewicz´ Konsert för stråkorkester, men det finns annat av henne att lyssna till, t ex Pianokvartetten, nr 1, här med Krystian Zimerman vid pianot.

Bilden: Uppsala Kammarorkester







Åldriga cypresser

Franz Liszt inspirerades inte bara av fontänerna i Villa d´Este. Även cypresserna, dessa mörka och pelarformade barrträd som runt Medelhavet oftast associeras med andlighet och evigt liv, fick hans pianistiska uppmärksamhet. "Aux cypres de la Villa d´Este" heter två elegiska stycken, och Svjatoslav Richter spelar ett av dem här. Det är i mitt tycke betydligt intressantare musik än den om fontänerna.

Cypresser kan bli mycket gamla, vilket naturligtvis bidrar till deras vördnadsbjudande aura. I Villa d´Este finns både gamla och riktigt gamla exemplar. De senare uppvisar döda grenar som i vissa fall ormat sig utåt och sprängt den sammanhållna formen.

Jag påmindes om den gamla döende svartpoppeln vid mitt tidigare torpställe. Poppeln beter sig också på ett liknande sätt när den åldras, vänder grenarna utåt, vrider dem och exponerar deras döda nakenhet. Också detta äger sin skönhet. På samma sätt som de tunga ackorden i Liszts stycke.

Foto: EJ

Villa d´Este

En timmes resa med mjölktåg från Rom ligger Tivoli, en liten stad som har mer än en storslagen sevärdhet att erbjuda. Där finns Villa d´Este, ett 1500-talspalats med tillhörande renässansträdgård som i likhet med Villa Borghese i Rom byggdes åt en kardinal för rekreation, studier och exklusivt umgänge. Några kilometer bort och 1400 år längre bakåt i tiden dessutom Villa Adriana, det vill säga de välbevarade resterna av kejsar Hadrianus villa, ett stort ruinområde av sällan skådad skönhet. Jag återkommer till Villa Adriana i ett kommande inlägg.

Villa d´Este är mest berömt för sina spektakulära fontäner i trädgården. Palatset är högt beläget med en förtjusande utsikt över trädgården, delar av staden och de närmaste omgivningarna (se bilden ovan). Jag trodde att här skulle vara trångt av besökare en junidag, men så var ingalunda fallet. Några unga muntra nunnor och ett fåtal andra var de enda som jämte oss rörde sig i anläggningen, slog sig ner en stund för att låta sig förhäxas av det strömmande vattnet eller tog en kaffe på terassen.

Det här stället är sedan 1800-talet också känt genom ett klassiskt musikstycke, eftersom Franz Liszt var en återkommande gäst och även komponerade ett pianostycke - "Jeux d´Eau à la Villa d´Este" - som ingår i hans samlingar "Anneés de Pèlerinage" ("Pilgrimsår"). En plakett som erinrar om detta har satts upp i palatset.

Stycket hör inte till Liszts oumbärligaste, men påminner i alla fall om fontänernas hypnotiska vattenspel liksom om att en av de största fontänerna också ger möjlighet till musik genom en vattenorgel. Den lär dock mera sällan låta sina vattenfyllda pipor höras numera, men finns på Youtube.

På den här bilden syns den pampiga inramningen till vattenorgeln med bland annat statyer av musiker med lyra respektive violin i nischerna. Eftersom trädgården är terasserad bildar detta monument ett krön sett från ett nedre plan av trädgården:

Bland de många fontänerna finns Moder Jord, drakfontänen och många andra med mytologisk anknytning. Cypresserna och övriga träd och planteringar bidrar givetvis till intrycket av högtidlig och strängt tuktad lustgård. Här nedan följer ytterligare några bilder från besöket i denna vattenflödesrika oas, ett utflyktsmål så gott som något när man behöver en dags vila från Roms trafikbuller.

Foto: EJ (klicka på bilderna för större detaljrikedom!)

Abbé Liszt, Tranströmer och gondolerna

Franz Liszt prästvigdes i mogen ålder i Vatikanen och titulerades sedan abbé. Den forne erotomanen, som framför allt bland kvinnorna gav upphov till den så kallade "lisztomanin" varhelst han drog fram på sina turnéer, odlade nu en motpol i sin karaktär, den asketiska och andliga. De samlingsvolymer som går undetr beteckningen Années des pèlerinages annonserade redan tidigt den pilgrimskänsla som i den tredje och sista samlingen innebär en hemkomst till en inre värld av andlighet. Vi kan utan vidare anta att det gick väl ihop med den romantiska epok som han så tydligt personifierade. Och vad gäller kvinnorna var det med all säkerhet så som det i våra dagar är med hysterin kring rockstjärnorna; han behövde inte anstränga sig, tog bara för sig.

Mot slutet tillkom alltså (och inte bara i Années) ett antal till synes oansenliga pianostycken som förebådade en framtida, mer modern harmonik. De saknar det forna överdådet, all denna fingerfärdiga yvighet, och utforskar i stället gränsområden till det aldrig tidigare hörda. De existentiella frågorna ställs med trevande och resignerade svar. Flera av dessa stycken är komponerade som musikaliska reverenser för bortgångna poeter och tonsättarkolleger. Framför allt finns här några som ägnas svärsonen, Richard Wagner. Liszt lanserade Wagner allt vad han förmådde, och även om vänskapen under en period lär ha satts på prov (när Wagner förförde dottern Cosima som var gift med den tyske pianisten och dirigenten Hans von Bülow) fanns det en ömsesidig respekt mellan dem som inte minst visade sig i Liszts sorgtyngda föraningar om hans död i Venedig.

Historien är denna: Mot slutet av sitt liv var Wagner trött och sjuklig, och när Liszt besökte dotter och svärson i Venedig förstod han hur pass illa det stod till. De umgicks i Palazzo Vendramin (ett stiligt palats vid Canal Grande där vintertid kasinot finns numera) och från det besöket emanerar ett par barcaroller som hör till det allra märkligaste i Liszts opuslista.

Die Trauergondel I och II - eller La lugubre gondola på italienska - är också den musik som ligger till grund för titeldikten i en av Tomas Tranströmers sena diktsamlingar: Sorgegondolen (1996). I sin identifikation med Liszt - "en maläten grandseigneur" - formulerar Tranströmer i denna dikt (med specifik anknytning till Sorgegondol nr 2), några oförglömliga metaforer som i ordskrift tolkar något av det som Liszt beskrev i notskrift.

Den sjunde strofen lyder så här:

Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat)
     får äntligen säga något.
Suckar...sospiri...
När Liszt spelat ikväll håller han havspedalen nertryckt
så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter
     samman med all sten i byggnaden.
God afton vackra djup!
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

Den där meningen om havspedalen är förstås genial. Pianoparafraserna på Wagners Parsifal är avklarade. Vi ser nu pianisten, den malätne abbén, spela sin egen aningsfyllda musik på den svarta flygeln, inte helt olik en kistbärande gondol, och vi hör de tunga ackorden...

(Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
     borde skickas
till mineralogiska instituionen i Padova för analys.)

... som stiger och flyter ut i rummet när pedalen trycks ner, samtidigt som havet stiger och översvämmar golvet. Stigande och sjunkande, ett och detsamma. Tyngden och djupet, ett och detsamma. Sospiri, förresten... även det en allusion på ett annat av dessa sena pianostycken. Och när Wagner dör några månader senare skriver Liszt dels RW-Venezia i upprörd sorg, dels Am Grabe Richard Wagners i en mer dämpad elegisk ton.

Lyssnar man till La lugubre gondola II och läser Tranströmers dikt får man den stegrade livskänslan i dödens närhet dubbelt beskriven, ett antal sällsamma ackord tolkade i ord som var för sig och ännu mer tillsammans griper med sin gåtfullhet. Vad betyder det egentligen att "gondolen är tungt lastad med liv"? Den där meningen upprepas och varieras i dikten och lasten tycks rymma både förflutenhet och framtid.

På Youtube finns en inspelning av La lugubre gondola II med Krystian Zimerman här.


Foto (överst): EJ. Staty av Franz Liszt i Budapest.

Franz Liszt 200 år

Franz Liszt (1811-1886) fyller 200 år i år. Det ska vi naturligtvis fira.

Mitt förhållande till Liszt har dock aldrig varit passionerat måste jag erkänna. Men visst anar jag att det nog varit annorlunda om jag levt i hans egen tid och fått lyssna till honom när det verkligen begav sig. En fantastisk musiker var han utan tvivel, och jag inser hans stora inflytande på 1800-talets musikliv, att han (tillsammans med Chopin) sedan halvtannat sekel utgör själva kvintessensen av högromantisk musik, särskilt om vi tänker på virtuos klavermusik. Chopin kan då möjligen framstå som förfiningens representant jämfört med den teatrale publik-domptören Liszt, och jag menar det i första hand som en karakteristik av själva musiken. Men kanske är det inte hela sanningen?

Så går jag till skivhyllan och ser att samlingen av Liszt-skivor trots allt inte skäms för sig. När jag börjar räkna efter finns det ganska många verk som jag inte skulle vilja vara förutan. Det är nog snarast symfonikern Liszt som jag aldrig fastnat för. Ett sådant verk som Faust-symfonin lämnade mig till exempel ganska oberörd när jag hörde det häromåret i Berwaldhallen. Det finns också en del av hans pianomusik som många med mig betraktar som ekvilibristiskt utanverk.

Men det finns annat också! De båda pianokonserterna är givetvis glansfulla paradexempel på romantikens bidrag till genren. Liszt var en överdängare i konsten att variera ett tema (både egna och andras), vilket med all tydlighet framkommer i dessa konserter. Särskilt i den första, med dess lika enkla som geniala tema, visar han sitt mästerskap i kontrastfyllda vändningar och med lyriska infall i en dominerande stämning av parader och festivitas. Han räds inte överdrifter, den gode Liszt, för nog är exempelvis drillen i slutet av Adagio-satsen alldeles onödigt lång, väl?

Nyligen rekommenderade Lars Sjöberg i CD-revyn (SR, P2) Svjatoslav Richters inspelning med London SO och Kirill Kondrasjin som dirigent (Philips), och jag har inget att invända. Jag har också en annan mycket bra inspelning med Krystian Zimmerman (med Seiji Ozawa och Boston SO, på DG) som jag kan rekommendera, även om Richter i nyutgåvan har fördelen av att bjuda på Liszts allra främsta komposition som bonus, nämligen Sonaten i h-moll. Detta verk, som varje pianist i världsklass måste ha på sin repertoar, är inte bara till sin längd ett större verk än konserterna.

Pianisten Leslie Howard har spelat in allt av Liszt, inklusive transkriptioner och variationer av kända operaverk, det vill säga den pianomusik som var omåttligt populär bland samtidens konsertbesökare eftersom den gav stort rum för det virtuost bländande och omtumlande. Nittionio cd i en Hyperion-box finns att inhandla för de verkliga Liszt-entusiasterna, en siffra som talar för sig själv vad gäller omfattningen av verken enbart för piano. Själv nöjer jag mig nog, trots jubileet, med smärre kompletteringar till det urval jag redan har, och där jag framför allt är förtjust i de tre underbara Sonetti del Petrarca och en del annat ur Années de pèlerinage (Pilgrimsår). Därtill Consolations (som dessutom är överkomliga för en hemmapianist som jag själv), Funérailles (vem faller till sist inte för de våldsamma känslokasten mellan vrede, sorg och resignation i denna begravningsmusik?) och sist men inte minst flera av de sena styckena, vilkas säregna harmonik är långt före sin tid. Jag lovar återkomma till dem, till den andre Liszt, till den extroverte lebeman som på äldre dar blev alltmer introvert och religiös. Ja, som i själva verket prästvigdes och kallades abbé.