Franz Liszt prästvigdes i mogen ålder i Vatikanen och titulerades sedan abbé. Den forne erotomanen, som framför allt bland kvinnorna gav upphov till den så kallade "lisztomanin" varhelst han drog fram på sina turnéer, odlade nu en motpol i sin karaktär, den asketiska och andliga. De samlingsvolymer som går undetr beteckningen Années des pèlerinages annonserade redan tidigt den pilgrimskänsla som i den tredje och sista samlingen innebär en hemkomst till en inre värld av andlighet. Vi kan utan vidare anta att det gick väl ihop med den romantiska epok som han så tydligt personifierade. Och vad gäller kvinnorna var det med all säkerhet så som det i våra dagar är med hysterin kring rockstjärnorna; han behövde inte anstränga sig, tog bara för sig.
Mot slutet tillkom alltså (och inte bara i Années) ett antal till synes oansenliga pianostycken som förebådade en framtida, mer modern harmonik. De saknar det forna överdådet, all denna fingerfärdiga yvighet, och utforskar i stället gränsområden till det aldrig tidigare hörda. De existentiella frågorna ställs med trevande och resignerade svar. Flera av dessa stycken är komponerade som musikaliska reverenser för bortgångna poeter och tonsättarkolleger. Framför allt finns här några som ägnas svärsonen, Richard Wagner. Liszt lanserade Wagner allt vad han förmådde, och även om vänskapen under en period lär ha satts på prov (när Wagner förförde dottern Cosima som var gift med den tyske pianisten och dirigenten Hans von Bülow) fanns det en ömsesidig respekt mellan dem som inte minst visade sig i Liszts sorgtyngda föraningar om hans död i Venedig.
Historien är denna: Mot slutet av sitt liv var Wagner trött och sjuklig, och när Liszt besökte dotter och svärson i Venedig förstod han hur pass illa det stod till. De umgicks i Palazzo Vendramin (ett stiligt palats vid Canal Grande där vintertid kasinot finns numera) och från det besöket emanerar ett par barcaroller som hör till det allra märkligaste i Liszts opuslista.
Die Trauergondel I och II - eller La lugubre gondola på italienska - är också den musik som ligger till grund för titeldikten i en av Tomas Tranströmers sena diktsamlingar: Sorgegondolen (1996). I sin identifikation med Liszt - "en maläten grandseigneur" - formulerar Tranströmer i denna dikt (med specifik anknytning till Sorgegondol nr 2), några oförglömliga metaforer som i ordskrift tolkar något av det som Liszt beskrev i notskrift.
Den sjunde strofen lyder så här:
Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat)
får äntligen säga något.
Suckar...sospiri...
När Liszt spelat ikväll håller han havspedalen nertryckt
så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter
samman med all sten i byggnaden.
God afton vackra djup!
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.
Den där meningen om havspedalen är förstås genial. Pianoparafraserna på Wagners Parsifal är avklarade. Vi ser nu pianisten, den malätne abbén, spela sin egen aningsfyllda musik på den svarta flygeln, inte helt olik en kistbärande gondol, och vi hör de tunga ackorden...
(Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
borde skickas
till mineralogiska instituionen i Padova för analys.)
... som stiger och flyter ut i rummet när pedalen trycks ner, samtidigt som havet stiger och översvämmar golvet. Stigande och sjunkande, ett och detsamma. Tyngden och djupet, ett och detsamma. Sospiri, förresten... även det en allusion på ett annat av dessa sena pianostycken. Och när Wagner dör några månader senare skriver Liszt dels RW-Venezia i upprörd sorg, dels Am Grabe Richard Wagners i en mer dämpad elegisk ton.
Lyssnar man till La lugubre gondola II och läser Tranströmers dikt får man den stegrade livskänslan i dödens närhet dubbelt beskriven, ett antal sällsamma ackord tolkade i ord som var för sig och ännu mer tillsammans griper med sin gåtfullhet. Vad betyder det egentligen att "gondolen är tungt lastad med liv"? Den där meningen upprepas och varieras i dikten och lasten tycks rymma både förflutenhet och framtid.
På Youtube finns en inspelning av La lugubre gondola II med Krystian Zimerman här.
Foto (överst): EJ. Staty av Franz Liszt i Budapest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar