Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 24 december 2011

God Jul!


Alla mina läsare tillönskas en God Jul - med eller utan snö, med eller utan gran, med eller utan klappar under den eventuella granen.

En lugn stund i läshörnan med ett glas gammalt portvin ska jag själv se till att jag får. Även så fader Bach i lurarna:

http://youtu.be/SikvYdV1XQ4

Foto: EJ

söndag 18 december 2011

Tänkt (11): Allvarligt talat

Bland alla urholkande klyschor i intervjuer med olika makthavare och deras kritiker är en av de mer frekventa den som ingår i en standardreplikväxling av följande slag:

Journalisten: Hur allvarligt är det här?
Statsrådet: Vi ser naturligtvis mycket allvarligt på detta.

Journalisten (vänder sig till ett organiserat ombud, en kritiker av statsrådet): Och vad säger du NN, hur allvarligt är egentligen detta?
NN: Det är givetvis mycket, mycket allvarligt.

Jag upphör omedelbart att lyssna. Jag vet nu att inte ett enda uppriktigt ord, än mindre någon originell tanke, kommer att sägas här. Det enda som hörs är ett föregivet allvar, ett allvar på låtsas.

lördag 10 december 2011

Schuberts öde


Vi blir ofta påminda om Mozarts alltför tidiga död (1791, nästan 36 år gammal) och vi förundras över geniets kreativitet. Få tänker på att Franz Schubert (1797-1828) dog ännu yngre, vid endast 31 års ålder. Med tanke på antalet opus var båda ofattbart produktiva, och för Schubert, som under hela sitt liv hade svårt att försörja sig på sin musik, tillkom merparten av hans kompositioner under ett tiotal år i slutet av hans liv.

Tanken på vad Schubert skulle ha kunnat åstadkomma om han fått ett lika långt liv som exempelvis Beethoven (som var 57 år när han dog, drygt ett år före Schubert), är lika kontrafaktiskt meningslös som spännande. För att nu inte tala om vad som kunde blivit av ett liv lika långt som Haydns (död 1809 vid 77 års ålder).

Det är hur som helst en imponerande samling stora tonsättare som haft staden Wien som centrum för sin verksamhet, alltsedan Haydn, Mozart och Beethoven över Bruckner och Mahler till den så kallade nya Wienskolans tonsättare en bra bit in i 1900-talet. Den speciella musikmiljön av valsmelodier, marscher, ländler och annan folklore kan spåras i så gott som all konstmusik med wiensk och österrikisk hemadress. Den finns i hög grad också hos Schubert, som ju var en melodins specielle mästare. Givetvis bör också den lättare musiken med Strauss-familjen som mest kända företrädare nämnas i sammanhanget.

Visst gjorde sig Schubert ett namn bland Wiens musikkännare, men egendomligt nog kunde han aldrig växa sig riktigt stor i denna musikens högborg. Blev det så i skuggan av Beethoven? Eller blev hans liv helt enkelt för kort för det som krävdes som överbevisning? Brodern Ferdinand, även han tonsättare, gjorde vad han kunde för att övertyga förläggare och andra inflytelserika personer om att Schubert gjort så mycket mer än ca 600 sånger.

Schuberts intima verk - sånger, pianosonater och kammarmusik - har förvisso gjort honom odödlig, och det är lätt att hans symfonier fortfarande kommer lite i skymundan. Den stora C-dur-symfonin (det finns en tidigare i samma tonart) spelades häromsistens av filharmonikerna i Stockholm. Jag frapperades på nytt av vilken stor symfoni detta är, i alla bemärkelser. Och jag har sedan dess konsulterat min skivsamling och låtit mig hänföras flera gånger om. Det är ju helt klart fråga om beethovenska proportioner, och kanske också ambitioner, i detta verk, låt vara av en inte lika "heroisk" karaktär som den musik vi associerar med giganten på området. Men inte heller Beethoven kämpade hela tiden med ödet, utan kunde kasta loss i en virvlande apoteos till dansen som i den hejdlösa sjunde symfonin. Schuberts C-dur-symfoni tycker jag håller samma klass, bjuder på samma sorts medryckande tempi och kontrastrika nyttjande av de symfoniska medlen. Som bonus bjuds man några oslagbart smittsamma melodier, annars vore det inte Schubert. När Schubert grubblar över ödet gör han det helst i kammarmusiken och sångerna - dock inte heller där med heroism, snarare med förtvivlans mod.

Den här symfonin skapar hos mig inte bara en förhöjd sinnesstämning utan också vissa inre bilder. Det är långt ifrån alltid det sker, och jag tycker absolut inte att det är något som musik måste göra, men när jag satt där på konserten och lyssnade till sista satsen befann jag mig på hästryggen ridande i sporrsträck ut ur en vildmark, en mörk skog, med sikte mot glimmande fönster i fjärran bortom slätten, där värdshuset och vännerna väntar. Ljus, värme, förhoppningar om livet. Kanske har jag också goda nyheter med mig, nyheter som alla kan glädjas åt, medan tid är. - Så kan det gå till, även för den som än så länge bara en enda gång ridit en häst, en islandshäst.

Han hade ju förmågan att spela med hela registret, denne Schubert som under sin livstid ändå aldrig fick det erkännande som symfoniker han borde ha fått. Om vi tänker oss att Beethoven inte förrän decennier efter sin död hade fått sina symfonier uppförda, skulle då inte Schuberts ställning och anseende ha varit annorlunda i musikhistorien? Nåja, jag vill ju inte hävda att Schubert är misskänd eller förbisedd, men som symfoniker verkar han trots allt inte räknas som Beethovens like. I sin stora C-dur-symfoni menar jag att han definitivt är det. Han borde spelas oftare.

På Youtube kan man lyssna till flera avsnitt ur symfonin med olika orkestrar och dirigenter. Franz Welser-Möst dirigerar (här) wienfilharmonikerna med synbar inlevelse i en bit av scherzot med start i trions innerliga wienermelodi, och med början av finalen. (Satserna är för långa för att rymmas i Youtubes format). Men lyssna framför allt på slutet av finalen med Herbert von Karajan och berlinarna (här) i en inspelning från 1968.


Nedre bilden: Leonardo da Vinci, ryttare till häst

torsdag 1 december 2011

Mahler och barnen


I Gustav Mahlers musik skulle hela världen få plats, högt och lågt samsas och motsatserna om inte förenas så i varje fall tillerkännas plats och obestridligt värde. Musiken borde vara alltomfattande, enligt vad han själv lär ha sagt till Jean Sibelius vid ett besök i Helsingfors. Det innebar att även dörrarna till barndomen, med dess oskuldsfullhet och blandning av undran, skräck och naiv tillförsikt, öppnades på vid gavel. Folkdiktningen i "Des Knaben Wunderhorn" var i det sammanhanget en viktig inspirationskälla, vilket förutom i Mahlers egen sångcykel med samma namn även märks i användningen av sådant material i symfonierna.

Den fjärde symfonin (som gavs i Berwaldhallen förra fredagen) avslutas med en Wunderhorn-sång om "det himmelska livet", ett barns troskyldiga fantasi om en himmel befolkad av bibliska gestalter, brödbakande änglar, underbar musik och med det rustika kökets alla fröjder. Men även om denna symfoni i långa stycken klingar i en för Mahler ovanligt "harmonisk" anda, finns där som alltid i själva tonspråket sådant som påminner om diskrepansen mellan den naiva paradisdrömmen och den verkliga världen. Den rofyllda Andante-satsen har sitt explosiva forteutbrott och i de två första satserna saknas inte de skurrila inslag som alltid bidrar till häftiga kontraster i Mahlers musik.

SRSO med sin begåvade dirigent Daniel Harding gjorde som vanligt en övertygande insats. Och den tyska sopranen Dorotea Röschmann sjöng drömmen om himlen med styrka och stor skönhet, utan minsta ironi, just så som Mahler ville ha det. Gläntar man på himlaporten så ska det som uppenbaras också tas på allvar, ville han hävda, fullt medveten om den tvetydighet, den "som om"-känsla, han skapar i och genom musiken som helhet. Det blir inte alldeles olikt att känslomässigt erinra sig en oskuld som inte längre är för handen.

Att sorg och melankoli, livsextas genomsyrad av dödsmedvetande, utgör en slags grundstämning i Mahlers musik råder det väl ingen tvivel om. En av sångcyklerna - "Kindertotenlieder" - handlar om den kanske värsta förlust man kan göra i livet: förlusten av ett barn. Friedrich Rückert skrev ett stort antal dikter på detta tema, egentligen personliga besvärjelser av egna erfarenheter, och Mahler tonsatte fem av dem. Tillsammans med ytterligare några Rückert-sånger för solo och orkester hör de till det vackraste man kan lyssna till i sångväg.

Barnadödligheten var för drygt hundra år sedan givetvis en förfärande realitet för väldigt många människor. Mahler skulle själv drabbas några år senare när äldsta dottern Maria dukade under för scharlakansfeber. Och eftersom han själv ingick i en syskonskara på fjorton, där hälften dog redan som spädbarn och sedan ännu ett vid 12 års ålder, visste han vad det var fråga om.


Mina noteringar kring dessa Kindertotenlieder föranleds av att stockholmsfilharmonikerna under Mark Wigglesworth, med Anna Larsson som solist, gav dem i Konserthuset i veckan som gick. Jag var där, och mina förväntningar på Anna Larsson, vår svenska altstämma i världen, är sedan ett antal år högre än på de flesta av våra många eminenta solosångare som turnerar världen runt för närvarande. Hon är helt enkelt outstanding i altfacket just nu, och det är en lycka att hon så pass ofta uppträder på hemmaplan.

Anna Larsson sjöng från djupet av både kropp och själ (i en dokumentär i tv häromdagen fick vi ju en nyttig påminnelse om den fysiska kondition som krävs för sång av det här slaget). Och när man har den rösten, äger en så fulländad teknik och därtill förmår levandegöra det man sjunger om, kan det bara bli bra, just så bra som det blev. Jag ser att hon i sin egen blogg (med dess många roande små rapporter från turne- och familjeliv) avslöjar att just dessa sånger var avgörande för valet att satsa på sången. Som sjuttonåring lyssade hon till en konsert med Birgit Finnilä i just Kindertotenlieder, och sedan bestämde hon sig. Hon ville lära sig sjunga så att hon kunde sjunga Kindertotenlieder, och efter att ha umgåtts med dem i ett decennium innan hon första gången sjöng dem offentligt kunde hon förverkliga sin dröm. Tacka för att det märks!
Själv har jag en inspelning från 1964 med den legendariske barytonen Dietrisch Fischer-Dieskau som tillsammans med Berlinfilharmonikerna under Karl Böhm inte heller gör någon besviken. Den finns på Youtube, så lyssna gärna på exempelvis sång nummer fyra: Oft denk ich, sie sind nur ausgegangen här.


Den övre bilden: Mahler med sina båda döttrar Maria och Anna.
Den undre bilden: Mahler med dottern Maria, som dog 1907, knappt fem år gammal

lördag 26 november 2011

Hägern vid Erasmusgracht


Var finns en bättre levande modell
än hägern?
Står där blickstilla vid vattnet
som den skulpturala bilden av sig själv

med hypnotisk salamanderblick
som genomtränger ytan.
Till synes oberörd av världens
larm och bråkighet

en varelse mest lik en kinkig uppgift
för skoleleverna i träslöjd.
Hur fånga denna katatona frusenhet som
sätter allt det övriga i rörelse?

Den svaga krusningen på vattnets spegel,
morgontågets ankomst till station,
det sträckta kopplet mellan dam och hund
och almarna som låter sista löven falla.

Alltsammans förbigås
med samma drömska stumhet
av hägern

fångad i sig själv på bryggan invid vattnet -
ögonblicket innan allting lossnar och den lyfter
på tunga vingar in i tid och rum.

Foto: EJ.

söndag 20 november 2011

Amsterdam before and after dark


Att mina intryck av Amsterdam var positiva har väl redan framgått. Det gäller även intrycken från bar/publivet i stadens centrala delar. Inget stök och bråk så långt jag såg, ingen uppenbar misär, inga tiggare på knä i gathörnen. De oroande situationerna uppstod i trafiken, och inte främst på grund av bilar och spårvagnar utan på grund av cyklisterna, de tusentals cyklisterna som pinglade och tjoade och körde som galningar. Och då är jag ändå själv cyklist och som Uppsalabo mycket luttrad i det hänseendet.

Även om man aldrig enbart kan lita till vad man råkar se ett par kvällar under en weekendresa är ett antal snapshots ändå något man i efterhand kan reflektera över. En medförd vetskap var givetvis den om Hollands liberala socialpolitik, främst beträffande drogerna, prostitutionen och den självvalda livsavkortningen, även kallad dödshjälp. Om det sistnämnda inte är något som turisten oförhappandes stöter på, så är det desto mera sannolikt beträffande de båda övriga fenomenen.

Det holländska bidraget till diskussionen om hur man bäst bemästrar socialt oönskade fenomen är en förhoppningsfull tanke om att kunna byta repressiv nolltolerans mot ett alternativ som i praktiken minimerar totalförbudets oönskade bieffekter. Tanken är enkel: att inom snäva och kontrollerade ramar tillåta det som ändå inte kan avskaffas. En sorts medelväg mellan totalförbud och laissez faire.

Uppenbarligen är diskussionen inte avslutad ens i Holland (se t ex här). Uppenbarligen når man inte målet att eliminera skumrasket, den dolda brottslighet som troligen alltid kommer att attraheras av miljöer som Red Light District och caféer där haschrökning är tillåten.


Jag förvånades över att dessa coffee shops var så frekventa. Man behöver inte förflytta sig långa sträckor eller leta på sidogator för att hitta dem, tvärtom. Och som skandinav stannade jag likaså förundrad framför specialbutiker som sålde cannabisfrön för egen odling eller med ett utbud av magic mushrooms med specifika effekter nogsamt deklarerade.


Detsamma beträffande kvinnorna i det rödupplysta fönstren. Att de var så pass många, att de dessutom i de trånga gränderna stod i helfigur framför dörrar som glasats ända ner till tröskeln, så att de befann sig endast någon decimeter och en glasruta från fysisk kontakt med de passerande, det var mer än vad jag hade föreställt mig. Flertalet passerande var liksom jag själv turister, och en obehaglig känsla av att i själva verket befinna sig på Zoo var svår att skaka av sig. Och mitt i smeten låg Oude kerk, den gamla helgedomen, som ett kulturellt skäl att över huvud taget vistas i kvarteren.

Oude kerk, förresten, en kyrka som i sitt inre inte längre gav intryck av en gudstjänstlokal, trots dess ljusa och vackra rymd av det slag som vi lärt känna från gammalt holländskt interiörmåleri. Den liknade mest en stökig byggplats där egendomliga konstinstallationer iordningställdes. Jag frågade vid utgången om den över huvud taget användes för gudstjänster längre, och, ja, en gång i veckan tydligen, trots att inte mycket talade för detta. Avsakralisering av kyrkor är ju annars inte bara i Holland en modern företeelse, men här fick jag en känsla av att en gammal kalvinistisk bildstormartradition övergått i en sekularism där man gjort rent hus med nästan allt vad kyrka heter. Detta på ett sätt som man aldrig påträffar exempelvis i italienska kyrkor, som ju alltid förmår förena den konstmuseala och den sakrala dimensionen av kyrkorummet.


Men åter till världen utanför kyrkdörrarna. Som laglydig svensk höll jag mig till utskänkningsställen för alkohol, dvs. drycker som öl, genever och whisky. Utmärkt holländskt och belgiskt öl finns förstås överallt, inte minst kring Leidseplein och Rembrandtplein med deras överflöd av restauranger, pubar och barer. Ett ställe värt att nämna är Whiskycafé L&B i närheten av Leidseplein, en charmerande barmiljö specialiserad på whisky från hela världen. Griffeltavlan på ena väggen listar i kolumn efter kolumn ett urval av de sammanlagt 850 sorter som man kan provsmaka. I en pärm har samtliga klassificerats i länder, distrikt och årgångar. Det enda bekymret är att välja, eftersom denna sorts drickande ju måste ske med måttlighet på det att hemfärden må ske utan risk för att dratta ner i någon mörk kanal. Som kuriosum kan jag nämna att svenska Mackmyra också fanns med i urvalet. Själv stannade jag emellertid för en MacAllan och en Tobermory, den senare en för mig ny skotsk bekantskap. Med vänner omkring mig hade jag fördelen att få sniffa och smutta även i deras glas och på så vis öka min min ännu rätt begränsade kunskap på området.


Foto: EJ (Utom bilden från Red Light District, som jag hämtat från nätet)

fredag 11 november 2011

Concertgebouw


Amsterdams konserthus - Concertgebouw - stod färdigt 1888 och har sedan dess haft många stora namn knutna till huset och dess välrenommerade orkester - The Royal Concertgebouw Orchestra. Häromåret rankades orkestern i en enkät bland musikkritiker som världens bästa, i hård konkurrens med de mer omsusade Berlin- och Wienfilharmonikerna. Vad gäller den stora konsertsalens akustik har den allt sedan tillblivelsen räknats som ett hemlighetsfullt underverk, det vill säga så nära perfektionen man kan komma, i varje fall för romantisk orkestermusik. Grote Saal, som den heter på holländska, rymmer drygt 2000 personer.


Bland berömda dirigenter som är förknippade med Concertgebouw märks först och främst Willem Mengelberg (som ordnade med gästspel för både Gustav Mahler och Richard Strauss) och Bruno Walter. Sedan dess har denna orkester lyckats upprätthålla sin tradition och sitt rykte som en av de allra främsta för Mahlers musik. Under senare delen av 1900-talet var Bernhard Haitink en framgångsrik ledare som såg till att orkestern blev rikt representerad i skivkatalogerna. Mina första LP med Bruckners sena symfonier var just med Concertgebouw under Haitink. Han efterträddes av Riccardo Chailly som också stannade i många år och med många goda skivinspelningar som resultat. För närvarande är Mariss Jansons chefdirigent för denna eminenta samling musiker, som ju gjorde ett minnesvärt gästspel i Stockholms Konserthus så sent som i februari i år.


Förra fredagen satt jag där tillsammans med vänner för att lyssna till en orkesterkonsert med Debussy och Stravinskij på programmet. Salen var fullsatt, det förväntansfulla sorlet i publiken blandat med orkestermusikernas kakofoniska uppvärmning var öronbedövande. Den annonserade dirigenten hade fått förhinder och var ersatt av taiwanesen Chou-Chia Lü - enligt speakern direktinflugen från uppgifter på Göteborgs-operan. (Jag vill passa på att banna Göteborgsoperan för dess erbarmliga personinformation på nätet, där regissören av deras Tosca visserligen ges en ordentlig presentation men dirigenten inte bevärdigas med ett enda ord). Lü visade sig vara en beundransvärt säker ersättare (inte minst när man betänker att "Våroffer" med sin extrema polyrytmik måste vara ett mycket svårdirigerat verk) som mycket väl hade kunnat vara ordinarie, vilket man också i efterhand förstår när man tar del av hans meritlista.

Stravinskijs "Våroffer", denna makalösa milstolpe i den moderna musikhistorien, förblir en alltid lika eggande upplevelse, särskilt när en topporkester tar sig an verket. Jag minns en konsert i Berwaldhallen för några år sedan när Valerij Gergiev dirigerade SRSO i samma verk. Det var en brutal rock´n roll-version i ett mördande tempo där klusterackorden var råare än råa och träblåset visslade och ven som pisksnärtar genom luften. Onekligen en häftig upplevelse som förklarade varför ett verk som detta vid premiären i Paris 1913 kunde skapa den skandal det gjorde.

Concertgebouworkestern under Lü bestod oss med en "vackrare" tolkning som inte skrällde lika rått, men som inte var sämre för det. Här kom hela klangspektrumet mera till heders, utan att den rytmiska intensiteten för den skull gick förlorad. Särskilt första delens stormande kulmen var lika häftig som någonsin.

Mer än nöjd efter en sådan upplevelse lämnade vi den vackra salen, steg ut i natten och kunde konstatera att de generösa holländarna dessutom i pausen bjöd på ett glas vitt alldeles gratis. "Det ingår i biljettpriset", sade den förtjusande servitrisen i baren. I champagnebaren fick man dock betala ur egen ficka.


Foto: EJ.

11.11.11

Idag är en dag för talmagiker, har jag förstått. Själv brukar jag inte grunna över det som rubriken utsäger, om nu en sifferkombination i almanackan alls kan säga något särskilt. Hos andra innebär den uppenbarligen förhöjd puls och spekulativa aningar om särskilda betydelser och händelser. Idag har jag inte kunnat undgå att tänka på dagens datum, eftersom massmedia så nogsamt understryker den enkla saken.

Bara elvor, eller bara ettor.

Folk sägs ha valt bröllopsdag på grund av detta. Ja, ja, datumet kan ju om inte annat vara lätt att memorera. Gott och väl så länge ingen galning försöker intala folk att domedagen står för dörren. I ett pluralistiskt samhälle har man gudskelov valfriheten att lägga in vilken förhoppning som helst i den snygga sifferraden.

Det här med talmystik verkar vara en finare sorts skrock. Förmodligen har det att göra med att var och en kan välja att ägna sig åt allt ifrån matematikens djupa mysterier till enkla charlataners påpassliga utnyttjande av vårt behov av kontroll, vilket ibland yttrar sig i längtan efter profetior om en lycklig eller förskräcklig framtid. Kanske kan det också vara en fråga om längtan efter ett magiskt inslag i en alltför grå, enformig och förutsägbar tillvaro?

Hur som helst: klockan är elva, och jag publicerar detta och ser vad som händer.

PS. Ser en kul sak när jag surfar runt på nätet: Om man multiplicerar talet ett hundra elva tusen ett hundra elva med sig självt får man en mycket märklig summa:
111111 x 111111 = 12345654321

tisdag 8 november 2011

Höstliga strövtåg i Amsterdam


Vädret i Amsterdam den gångna helgen var mestadels soligt och brittsommaraktigt. Om morgnarna lite dis och dimma, men endast under en av mina fyra dagars stadsvandringar föll små duggdroppar på min kala hjässa. Visst prasslade höstlöven kring fötterna i parkerna, men en sommarjacka eller kavaj räckte gott som ytterplagg denna milda allhelgonahelg. Kaféplatserna på trottoarerna var fyllda av folk och trängseln kring Damtorget besvärande för den som till äventyrs hade bråttom. När mot kvällningen temperaturen sjönk något och värmeradiatorerna under markiserna tändes på pubarna kring Rembrandtsplein kändes det snarare som september än november.





Bilderna här är från Spiegel-kvarteren norr om Rijksmuseum, vars magnifika byggnad (överst) är under renovering. Det mesta av det bästa har dock samlats på tre våningar i en flygeldel av byggnaden, vilket egentligen bara är en fördel som förenklar besöket. Det holländska 1600-talsmåleriet med Rembrandt och Vermeer och alla de andra kring de mest namnkunniga mästarna är ju fullt tillräckligt för en förmiddag. En bra sak är att de tre viktigaste museerna (förutom Rijksmuseum även van Gogh-museet och Stedelijk) finns samlade kring Museumplejn, även om mättnaden gör att man knappast mäktar med mer än ett museum om dagen.







Den stadsdel som kallas Jordaan är inte bara en av de allra vackraste utan för den som vill ströva omkring i lugn och ro dessutom den behagligaste. I huvudsak finns här bostäder längs kajerna och i kanalernas husbåtar, i övrigt bara en del små kaféer och butiker, men alls inte samma dominans för allt vad kommers och nöjesliv heter som i centrum strax intill.

Till strövandet i en främmande stad hör att låta sig överraskas av ett trivsamt torg, en speciell bro, ett säreget monument, en gammal port, eller kanske en fontän eller staty, som man går fram till för att undersöka lite närmare. I söndags kom jag till en staty som stod placerad i omedelbar närhet till operan. Med fåglar och rosor i den fotsida manteln, stor och reslig, stod där den judiske glassliparen och filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) - fritänkaren som först efter sin död fick huvuddelen av sina verk publicerade. Monist var han ("Gud finns i hela materien"; kropp och själ är ett), därtill rationalist, frihetlig samhällstänkare ("statens ändamål är friheten", vilket också står i relief på sockeln), psykolog och etiker. Statyn av Nicolas Dings är bara tre år gammal, läser jag på nätet. Den blev en nyttig påminnelse om att Hollands storhet på 1600-talet inte bara handlar om sjömakt, världshandel och storartat måleri.





Foto: EJ

torsdag 3 november 2011

Jag reser till Amsterdam...

några dagar, till de glädjekvarter som bland annat rymmer Concertgebouw och Rijksmuseum.
Återkommer efter helgen.

onsdag 2 november 2011

Abbé Liszt, Tranströmer och gondolerna


Franz Liszt prästvigdes i mogen ålder i Vatikanen och titulerades sedan abbé. Den forne erotomanen, som framför allt bland kvinnorna gav upphov till den så kallade "lisztomanin" varhelst han drog fram på sina turnéer, odlade nu en motpol i sin karaktär, den asketiska och andliga. De samlingsvolymer som går undetr beteckningen Années des pèlerinages annonserade redan tidigt den pilgrimskänsla som i den tredje och sista samlingen innebär en hemkomst till en inre värld av andlighet. Vi kan utan vidare anta att det gick väl ihop med den romantiska epok som han så tydligt personifierade. Och vad gäller kvinnorna var det med all säkerhet så som det i våra dagar är med hysterin kring rockstjärnorna; han behövde inte anstränga sig, tog bara för sig.

Mot slutet tillkom alltså (och inte bara i Années) ett antal till synes oansenliga pianostycken som förebådade en framtida, mer modern harmonik. De saknar det forna överdådet, all denna fingerfärdiga yvighet, och utforskar i stället gränsområden till det aldrig tidigare hörda. De existentiella frågorna ställs med trevande och resignerade svar. Flera av dessa stycken är komponerade som musikaliska reverenser för bortgångna poeter och tonsättarkolleger. Framför allt finns här några som ägnas svärsonen, Richard Wagner. Liszt lanserade Wagner allt vad han förmådde, och även om vänskapen under en period lär ha satts på prov (när Wagner förförde dottern Cosima som var gift med den tyske pianisten och dirigenten Hans von Bülow) fanns det en ömsesidig respekt mellan dem som inte minst visade sig i Liszts sorgtyngda föraningar om hans död i Venedig.

Historien är denna: Mot slutet av sitt liv var Wagner trött och sjuklig, och när Liszt besökte dotter och svärson i Venedig förstod han hur pass illa det stod till. De umgicks i Palazzo Vendramin (ett stiligt palats vid Canal Grande där vintertid kasinot finns numera) och från det besöket emanerar ett par barcaroller som hör till det allra märkligaste i Liszts opuslista.

Die Trauergondel I och II - eller La lugubre gondola på italienska - är också den musik som ligger till grund för titeldikten i en av Tomas Tranströmers sena diktsamlingar: Sorgegondolen (1996). I sin identifikation med Liszt - "en maläten grandseigneur" - formulerar Tranströmer i denna dikt (med specifik anknytning till Sorgegondol nr 2), några oförglömliga metaforer som i ordskrift tolkar något av det som Liszt beskrev i notskrift.


Den sjunde strofen lyder så här:

Klaveret som har tigit genom hela Parsifal (men lyssnat)
     får äntligen säga något.
Suckar...sospiri...
När Liszt spelat ikväll håller han havspedalen nertryckt
så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter
     samman med all sten i byggnaden.
God afton vackra djup!
Gondolen är tungt lastad med liv, den är enkel och svart.

Den där meningen om havspedalen är förstås genial. Pianoparafraserna på Wagners Parsifal är avklarade. Vi ser nu pianisten, den malätne abbén, spela sin egen aningsfyllda musik på den svarta flygeln, inte helt olik en kistbärande gondol, och vi hör de tunga ackorden...

(Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de
     borde skickas
till mineralogiska instituionen i Padova för analys.)

... som stiger och flyter ut i rummet när pedalen trycks ner, samtidigt som havet stiger och översvämmar golvet. Stigande och sjunkande, ett och detsamma. Tyngden och djupet, ett och detsamma. Sospiri, förresten... även det en allusion på ett annat av dessa sena pianostycken. Och när Wagner dör några månader senare skriver Liszt dels RW-Venezia i upprörd sorg, dels Am Grabe Richard Wagners i en mer dämpad elegisk ton.

Lyssnar man till La lugubre gondola II och läser Tranströmers dikt får man den stegrade livskänslan i dödens närhet dubbelt beskriven, ett antal sällsamma ackord tolkade i ord som var för sig och ännu mer tillsammans griper med sin gåtfullhet. Vad betyder det egentligen att "gondolen är tungt lastad med liv"? Den där meningen upprepas och varieras i dikten och lasten tycks rymma både förflutenhet och framtid.

På Youtube finns en inspelning av La lugubre gondola II med Krystian Zimerman här.


Foto (överst): EJ. Staty av Franz Liszt i Budapest.

söndag 30 oktober 2011

Franz Liszt 200 år


Franz Liszt (1811-1886) fyller 200 år i år. Det ska vi naturligtvis fira.

Mitt förhållande till Liszt har dock aldrig varit passionerat måste jag erkänna. Men visst anar jag att det nog varit annorlunda om jag levt i hans egen tid och fått lyssna till honom när det verkligen begav sig. En fantastisk musiker var han utan tvivel, och jag inser hans stora inflytande på 1800-talets musikliv, att han (tillsammans med Chopin) sedan halvtannat sekel utgör själva kvintessensen av högromantisk musik, särskilt om vi tänker på virtuos klavermusik. Chopin kan då möjligen framstå som förfiningens representant jämfört med den teatrale publik-domptören Liszt, och jag menar det i första hand som en karakteristik av själva musiken. Men kanske är det inte hela sanningen?

Så går jag till skivhyllan och ser att samlingen av Liszt-skivor trots allt inte skäms för sig. När jag börjar räkna efter finns det ganska många verk som jag inte skulle vilja vara förutan. Det är nog snarast symfonikern Liszt som jag aldrig fastnat för. Ett sådant verk som Faust-symfonin lämnade mig till exempel ganska oberörd när jag hörde det häromåret i Berwaldhallen. Det finns också en del av hans pianomusik som många med mig betraktar som ekvilibristiskt utanverk.

Men det finns annat också! De båda pianokonserterna är givetvis glansfulla paradexempel på romantikens bidrag till genren. Liszt var en överdängare i konsten att variera ett tema (både egna och andras), vilket med all tydlighet framkommer i dessa konserter. Särskilt i den första, med dess lika enkla som geniala tema, visar han sitt mästerskap i kontrastfyllda vändningar och med lyriska infall i en dominerande stämning av parader och festivitas. Han räds inte överdrifter, den gode Liszt, för nog är exempelvis drillen i slutet av Adagio-satsen alldeles onödigt lång, väl?

Nyligen rekommenderade Lars Sjöberg i CD-revyn (SR, P2) Svjatoslav Richters inspelning med London SO och Kirill Kondrasjin som dirigent (Philips), och jag har inget att invända. Jag har också en annan mycket bra inspelning med Krystian Zimmerman (med Seiji Ozawa och Boston SO, på DG) som jag kan rekommendera, även om Richter i nyutgåvan har fördelen av att bjuda på Liszts allra främsta komposition som bonus, nämligen Sonaten i h-moll. Detta verk, som varje pianist i världsklass måste ha på sin repertoar, är inte bara till sin längd ett större verk än konserterna.

Pianisten Leslie Howard har spelat in allt av Liszt, inklusive transkriptioner och variationer av kända operaverk, det vill säga den pianomusik som var omåttligt populär bland samtidens konsertbesökare eftersom den gav stort rum för det virtuost bländande och omtumlande. Nittionio cd i en Hyperion-box finns att inhandla för de verkliga Liszt-entusiasterna, en siffra som talar för sig själv vad gäller omfattningen av verken enbart för piano. Själv nöjer jag mig nog, trots jubileet, med smärre kompletteringar till det urval jag redan har, och där jag framför allt är förtjust i de tre underbara Sonetti del Petrarca och en del annat ur Années de pèlerinage (Pilgrimsår). Därtill Consolations (som dessutom är överkomliga för en hemmapianist som jag själv), Funérailles (vem faller till sist inte för de våldsamma känslokasten mellan vrede, sorg och resignation i denna begravningsmusik?) och sist men inte minst flera av de sena styckena, vilkas säregna harmonik är långt före sin tid. Jag lovar återkomma till dem, till den andre Liszt, till den extroverte lebeman som på äldre dar blev alltmer introvert och religiös. Ja, som i själva verket prästvigdes och kallades abbé.

måndag 24 oktober 2011

Pianisten


Att man till priset av ett par tre hundralappar kan få uppleva något sådant som jag tillsammans med några hundra andra förunnades igår kväll är stort! Den ryske pianisten Grigory Sokolov gästade på nytt Stockholms Konserthus med ett som vanligt spännande och mycket generöst tilltaget program. I två timmar och fyrtiofem minuter (inklusive paus) underhöll han oss med fantastisk musik av Bach och Brahms, och  med sju extranummer (om jag räknade rätt). Med Sokolov är det i och för sig alltid så, och publiken vet att han inte skyndar sig hem till hotellet bara för att det som står i programmet är avklarat. Tvärtom får man en känsla av att han enbart för egen del gärna skulle spela vidare långt in i mörka natten, så varför då inte bjuda lyssnarna ytterligare några stycken av Brahms, Scarlatti och av Couperin (om jag hörde rätt).

Sokolov är bland pianoälskare ansedd som den kanske störste nu levande pianisten, ett excentriskt geni och bland de många beundrarna en kultfigur. Han vägrar göra studioinspelningar och ger på så sätt sin tribut till den levande och omixade musiken. Att spela med symfoniorkestrar är numera också uteslutet, eftersom det med hans mått mätt inte längre medger tillräckligt med repetitionstid. I stället befinner han sig kontinuerligt på resande fot med soloaftnar. - Pianisten. Ensam med sitt instrument.

Han lär också vara minutiös i sina förberedelser och i sitt samarbete med tekniker och stämmare (ingen konsertflygel äldre än fem år godkänns!). Jag har själv hört min pianostämmare berätta om hur han tillsammans med Sokolov krupit på golvet under en flygel för att justera någon detalj. Kort sagt är det en man som tycks leva helt och fullt för sin musik och som enligt uppgift bara sover tre, fyra timmar om dygnet. Och man tänker: Måtte hjärtat hålla i den inte helt hälsosamma kroppshydda han bär på.

Varför han inte längre spelar i Storbrittanien kan ni läsa vidare om här i den panegyrik som jag även hämtat övriga uppgifter ifrån.

Igår visade han vad allt denna noggrannhet möjliggör av musikaliskt artisteri. Givetvis saknar han alla tekniska begränsningar för de ställvis omänskligt svåra passagerna i exempelvis Brahms "Variationer och fuga över ett tema av Händel". Men det är inte bara den bländande tekniken som imponerar utan i första hand den vidunderliga demonstration han gör av den dynamiska klangrikedom som är möjlig att frambringa ur en modern konsertflygel. Och som samtidigt möjliggör en rikt nyanserad tolkning av verken.

I Sokolovs utsökt varierade anslag dominerar i ena ögonblicket filten på hammarna i det nedtonade pianissimot och i nästa ögonblick det rungande metalliska stålet från strängarna i forteackorden. Allt är lika distinkt och ger inte minst musiken av Bach en tydlighet som den enligt min mening mår väldigt väl av. Det tempo som Sokolov valde i sista satsen av "Italiensk konsert" skulle givetvis inte vara möjligt på de instrument som Bach själv hade tillgång till.

Värmen som trots den höstliga melankolin finns i Brahms sena Intermezzi, op. 117 - "min smärtas vaggvisor", det sista han skrev för piano - bevarar jag nog längst av minnena från denna konsert. Det är musik som jag sedan mycket länge älskat högt och rent men som jag aldrig tidigare hört framföras i konsert-sammanhang. Även bland extranumren fanns innerlighetens Brahms representerad, och Sokolov förstod honom väl.

lördag 22 oktober 2011

Bortglömda tonsättare VIII


När man letar i IMSLP:s stora musikbibliotek efter glömda eller nästan glömda tonsättare stöter man på ett oproportionerligt stort antal ryssar. Det är lätt att tro att de en gång i världen, säg åren ca 1850-1950, dominerade den förlagda musiken, särskilt om man som jag i första hand har pianomusik i kikaren. Jag hittade redan förra året ännu en ryss som alltmer intresserat mig både som gåtfullt livsöde och som skapare av en fascinerande pianomusik.

Hans namn är Nikolai Vladimirovich Shcherbachov, dvs. så transkriberas hans namn i den engelskspråkiga världen, medan de gamla nothäftena i det kontinentala Europa stavade namnet en aning mindre egendomligt för vårt fonetiska öga och öra: Stcherbatcheff. Han var farbror till en annan tonsättare med samma efternamn, med vilken han alltså inte skall förväxlas.

Det finns tyvärr inte mycket att läsa om hans liv; en kort historik från en musikencyklopedi är det enda jag funnit på nätet. Där framgår det att han var född i St. Petersburg 1853 och att han avled i Monte Carlo, med frågetecken för året, som dock på annat håll sägs vara 1920.

Han tillhörde kretsen kring Mily Balakirev (1837-1910) där andra kända namn också ingick, bland annat Alexandr Borodin (1833-1877) och Modest Mussorgskij (1839-1881). Den unge Stcherbatcheffs talang och kreativitet lär ha imponerat på de äldre kollegerna, och Balakirev tog sig an ett par av hans pianostycken för orkestrering (ur Trois idylles, op.23). Trots detta började kollegerna redan tidigt tvivla på allvaret i hans ambitioner som tonsättare. Misstron skulle också visa sig befogad, i varje fall i förhållande till de högt ställda förväntningarna. Det sägs i den korta historiken att han "soon succumbed to the temptation to play the part of the affluent dilettante". Den rikt begåvade dilettanten...

Man anar förebråelserna som drabbar den som inte förvaltar sitt pund tillräckligt väl, inte tar sin begåvning till vara. Stcherbatcheff försvann från St. Petersburg, men återvände efter en tid och vann på nytt mångas uppskattning. Från Nikolaj Rimskij-Korsakow (1844-1908) har vi uppgiften att flera av hans kompositioner aldrig slutfördes, och man undrar förstås varför. Hämmande självkritik? Sus och dus? Komplicerat privatliv? Om detta kan vi bara gissa.

Trots allt blev det ett 40-tal stycken för piano, plus ett antal sånger. Och med hänvisning till "familjelegenden" talas det till sist mycket lakoniskt om att han dör utblottad i Monte Carlo efter att ha tjänstgjort som croupier och spelat bort allt vad han ägde. Kanske hade han rent av en broder i anden i  en annan ryktbar spelare, en som säkerligen skulle ha passat perfekt som skildrare av sin yngre landsmans livsöde. Jag tänker givetvis på Dostojevskij.

Vad säger då musiken? Den säger att vi har att göra med en man som inte enbart vill upprepa gängse romantiska tongångar i sina kompositioner. Visst finns här den tidstypiska kromatiken och modulationerna mellan olika tonarter, men detta kombineras med en intressant strävan till kontrapunktik, vilket skvallrar om potentialer att komponera för större besättningar och i större format. Många av pianostyckena är också längre än vad som är vanligt för den här sortens "karaktärsstycken". Melodiska teman upprepas, flyttas runt i diskant och bas, spegelvänds och griper in i varandra. Jag kommer ibland på mig att spela fel, och inser att det beror på att jag inte riktigt hängt med i tonartsväxlingarna, och att notbilden ibland förleder en tro att man befinner sig i en helt annan tonart än den angivna.

Jag vill nämna några stycken som jag särskilt fastnat för. Först och främst Les Solitudes, op. 25, med undertiteln Trois Andante-Interludia. Dessa tre ensamheter benämns Meditation, Soir d´Été och Claire de Lune. (Stcherbatcheffs pianostycken är påfallande ofta omsorgsfullt betitlade, som regel på franska). Det första stycket - Meditation - har ett enkelt och mycket vackert koraltema som kontinuerligt underkastas harmoniska och dynamiska förändringar. Det upptar hela sju sidor men blir aldrig enformigt. Tvärtom är det som att förflytta sig i en stor katedral och lyssna till sången från olika platser i rummet, ibland inne i det minsta kapellet längst bak. ibland inunder det höga valvet i körens närhet, ena stunden långt ifrån och svagt, i nästa stund nära och med full styrka. Även de båda andra styckena har en egenartad lyrisk skönhet. Clair de Lune är ju även ett av Claude Debussys mest kända pianostycken, så det kan kanske vara värt att nämna att Stcherbatcheffs månljus publicerades några år innan Debussys.

Pages intimes (Trois simili valses), op. 21 är som undertiteln anger valsmelodier, där särskilt nummer 2 tilltalar mig. Preludio, op. 37 är en annan favorit som i likhet med många andra preludier bygger på en serie brutna ackord. Barcarolle-Orientale, op. 35 är ännu ett förtjusande stycke med tilläggstiteln Chant-Nocturne. I samtliga dessa fall hörs tongångar som kan påminna om Claude Debussys allra tidigaste pianostycken.

I Mosaiques, Album Pittoresques, op. 15, finns som nr 3 en Elegie som jag vet att jag alltid kommer att återvända till. Musik med just den titeln tycks för övrigt ha en förmåga att locka fram det bästa hos de flesta kompositörer. Eller också ligger det hos mig. Kanske är det bara så enkelt att jag alltid finner det elegiska tonfallet särskilt anslående.

Låt mig också till sist så här inför den stundande vintern nämna Premiére Neige, op. 32. Inte för att jag får några tydliga förnimmelser av att trampa runt i den första snön när jag spelar det, men det är ett lysande stycke pianolyrik som i all sin relativa enkelhet övertygar om Stcherbatcheffs stora begåvning.

tisdag 18 oktober 2011

Pudeln, terriern och stövarna


Det är smått roande läsning, den här om hur en makthavare ska bete sig när han eller hon trampat snett och hamnat i det så kallade mediadrevet. Pudeln har hittills allmänt rekommenderats som föredöme. Men nu dyker det i samband med Juholt-affären plötsligt upp en annan förebild - terriern. I dagens DN är det den senare som förordas av en som tror sig veta. Strategin går ut på att man själv ska ta initiativet, utge sig för att vilja rätta till en oklar sak och på så sätt bita huvudet av skammen. Samt ta loven av kritiken.

Som alltid i dessa public relations-resonemang så är det det strategiska tänkandet som fokuseras, inte vad som är kärnan i den uppkomna situationen. Det har talats något om moral i fallet Juholt, och det är återigen på tapeten nu när lagbrott undanröjts som möjlig anklagelsepunkt. Skulle Juholt verkligen ha kunnat försvara sin moraliska oskuld genom att vara först på plan att påpeka att reglerna för riksdagsmännens hyresbidrag är otydliga? Hur skulle det sett ut?

Om jag inte blivit allldeles missledd av uppgifterna i pressen är följande fakta i målet: 1) Riksdagsmannen Juholt har alltid ansökt om hyresbidrag, vilket riksdagsmän i hans situation har rätt till på grund av dubbel bosättning. 2) Juholt har på senare år flyttat ihop med en "kulbo" som bor i en stockholmsförort och han har då fortsatt att ansöka om fullt bidrag, vilket i praktiken innebär att även "kulbon" blir förmånstagare av detta bidrag. 3) Reglerna för hur sådant ska hanteras är inte solklara enligt det skriftliga reglementet (vilket fastslås i efterhand). 4) Juholt testar reglerna (hur pass medvetet må möjligen kunna diskuteras, men inte utan att det slår tillbaka på hans omdöme) genom att ansöka om fullt bidrag som vanligt. 5) Han får under sommaren en fråga från riksdagsförvaltningen om han fortfarande verkligen ska ha fullt bidrag. 6) Någonting händer sedan med Juholt själv och/eller hans närmaste omgiving (kanske börjar man ana vad ett offentligörande av ansökan skulle kunna innebära), som gör att han omedelbart betalar tillbaka kulbons bidragshälft.

Det är vid punkten 6 som konsultråden går isär. Pudel eller terrier inför hotet om ett framrusande koppel av drevlystna stövare? Men om Juholt inte har någonting att be om ursäkt för, varför gör han då det? Bara för att man i en sådan situation ovillkorligen ska göra en pudel? Kanske, om nu någon närstående konsult påbjudit detta. Troligare är att Juholt med stab insett att det åtminstone moraliskt sett finns något att ångra. Han har gjort de många moralisterna i och utanför partiet "djupt besvikna" genom att ha avslöjats som en överutnyttjare av bidrag. Han väljer då att framställa sig som dum och okunnig, gör en pudel, ber om misskund.

Om konsulten som förordar terrierbeteendet har rätt, vad innebär det för vår syn på hur massmedia fungerar? Skulle journalisterna ha funnit det ointressant att spegla och förstärka den moraliska indignation som man så enkelt kan röra upp ur folkdjupet ifall herr Juholt aggressivt hade bitit huvudet av skammen och kraftfullt pekat på otydligheter i reglementet för riksdagsmannabidrag? Fan tr´ot, inte jag. När blev hyckleri ett framgångsrecept? Är inte detta i själva verket även politiskt ett av de djupgående problemen i det parti han representerar - skillnaden mellan lära och liv, retorik och realpolitik?

lördag 15 oktober 2011

Frank Martins opera Stormen


Jag håller som bekant den schweiziske tonsättaren Frank Martin (1890-1974) mycket högt (se tidigare inlägg genom att klicka på hans namn i kolumnen till höger). Bland 1900-talets underskattade tonsättare tillhör han enligt min mening de allra bästa. Han komponerade i alla genrer, och allt jag samlat på mig av det som spelats in på skiva är hörvärt, det mesta av ett slag som ökar i angelägenhet ju fler gånger man lyssnar. Ett sådant sent mästerverk som "Polyptyque" för soloviolin och två stråkorkestrar är ljuvlig lyssning också en solklar höstdag, inte bara i den passionstid som det är skrivet för.

Under de senaste veckorna har jag lyssnat till ett av hans mest omfattande verk, nämligen hans enda opera, "Der Sturm" (med libretton på tyska utifrån Shakespeares berömda drama med samma namn), som nu för första gången kommit i en komplett live-inspelning. Det är Hyperion som varit på plats i Holland (som var Martins hemland under hans senare levnad) och spelat in en föreställning med Nederländska radions filharmoniska kör och orkester under Thierry Fischer, och med en uppsättning goda sångare med basen Robert Holl i spetsen. Operan var färdig 1955 och uruppfördes i Wien under den legendariske Ernest Ansermet i juni 1956. Den blev faktiskt en stor framgång. Huvudrollen (Prospero) var vikt för Dietrich Fischer-Diskau som dock fick lämna återbud på grund av sjukdom. Lyckligtvis finns ändå en inspelning med honom där han sjunger slutscenen i operan (här).

Vad är det för musik jag hör? Den är inte alldeles lik den övriga jag hört av Martin, som tydligtvis arbetade med en mycket bred och varierad klangpalett. Det sekulära kammaroratoriet "Le vin herbé" (byggt på Joseph Bédiers Tristan och Isolde) ligger väl närmast till för jämförelser. Det är ett för Martin mer typiskt och ensartat lyriskt verk än operan, som innehåller fler och starkare dramatiska inslag. Den franskklingande impressionismen är också i operan mer uttalad än någonsin, vilket bland annat det i klassiska sammanhang ovanliga instrumentet saxofon bidrar till. Och vad gäller rytmiken finns här en större livlighet med synkoperingar som röjer inflytandet från jazz och annan jazzinfluerad konstmusik. Man kan erinra sig Kurt Weill i vissa partier. Det här inslaget, mest märkbart i andra akten, ska dock inte överdrivas. Övervägande är det fråga om klassiskt modernistiska tongångar av det mer tillgängliga slag som Martin alltid erbjuder.

Sångarna gör överlag en god insats, särskilt nyss nämnde Robert Holl i huvudrollen som Prospero. Den enda kvinnorollen, Miranda, sjungs av Christine Buffle, med tyvärr lite av det där svajande vibratot som en del sopraner lägger sig till med och som jag har svårt för. Men det är mer en randanmärkning till en i övrig tmycket positiv musikupplevelse. Eftersom man inte vågar hoppas att Stockholmsoperans äger djärvheten att sätta upp en opera som denna får man i stället gratulera holländarna och tacka Hyperion för att de velat dokumentera det utmärkta företaget.

fredag 14 oktober 2011

Fjortonde oktober 1991


Tiden därefter -
i förlängningen av det öppna rum
                     som hastigt slöts
packas åren samman.
Drivor av höstlöv trampas
och förs undan, ännu singlar de
i mitten av oktober
mot marken ett och ett,
årgång efter årgång
i ljuset multnande.

Stenen har klätts med lavar.
Jag skrapar den med nageln
                     för att namnet i guld
på nytt ska glimma
i det framrusande mörkret.

Doften av jord och rosor
i minnets djupa tunnel.
Jag ser mig om och ser
den tid du gick förlustig,
att sträckan bakåt,
den du aldrig fick
                   tillryggalägga,
antagligen är längre än den jag nu
har framför mig.

Jag ser, om än i skymningsdager,
det bleka grinet fäst
vid ordet utan synonymer,
ser hur det löses upp och övergår
i leendet,
ditt klara leende
gränslöst, oförgängligt.


Foto: EJ. Uppsala, Gamla kyrkogården.

tisdag 11 oktober 2011

Sanningen eller konsten att presentera en fadäs


I den pågående affären kring Håkan Juholts eventuella lägenhetsbidragsbedrägeri så blir det återigen tydligt: i bristen på klara bevis ägnar sig massmedia åt jakten på förment avslöjande kommentarer från allehanda självutnämnda experter. Alla - från mannen och kvinnan på gatan i Oskarshamn till de ständigt laddade journalistkollegerna och vidare till de kontinuerligt tjänstvilliga professorerna i samhällsvetenskap (företrädesvis i Göteborg) - uppträder i rollen som sanningssägare, genomskådande analytiker och/eller orakel.

Den snurrande massmediala scen på vilken allt utspelar sig och kring vilken vi som åskådare bänkat oss, finns hela tiden några personer, och det är alltid samma personer, som kallas upp på scenen för att peka på något särskilt graverande, avslöja vad som egentligen sker i det som synes ske och slutligen spekulera i hur det kommer att sluta.


Vad ytterligare behöver avslöjas? Sanningen? Inte nu i varje fall. I väntan på juristerna och deras beviskrav gäller det i första hand att analysera hur duktig herr Juholt är i den uppkomna situationen, om han uppträder enligt det optimala pudelschemat eller ej, i vilken mån han anammat de massmedietränande konsulternas råd eller ej.

Tentamensdags, alltså. Hur klarar han sig? Varför säger han si eller så? Varför väljer han att betona det eller det? Varför säger han gång på gång samma sak? Varför krälar han i stoftet samtidigt som han bedyrar sin oskuld?

Konsulter anlitas för att avslöja konsulterna - och frågan gäller nu endast hur väl han lyckas framställa sig själv jämte den okunskap/det slarv/den fadäs/det brott som han beslagits med.

Det faktum att vi antas behöva konsultupplysningar om hur konsulter agerar i bakgrunden till hela debaclet talar för att sanningssökandet är satt på undantag till förmån för debaclet självt. Vi förstår nu att "sanningen" konstrueras så att den ska vinna största möjliga gehör bland oss som sitter runt scenen och gapar och väntar på (ut)fallet.

Det är yrkeskommentatorernas regelbundet återkommande afton. Konsulterna hukar i bakgrunden. Och de avslöjanden som serveras handlar huvudsakligen om hur affären hanteras. Oavsett affärens halt av lögn eller sanning.

fredag 7 oktober 2011

Tonsättarna, musiken och klockspelet i Brügge



Musikens stora betydelse för Tomas Tranströmers liv och diktning är välbekant. Inte för att jag gillar den litteraturforskning som kantrar åt deskriptiv statistik men det roade mig att bläddra igenom hans samlade verk och notera de tonsättare som nämns vid namn. Jag fann sju, och trodde nog att det skulle vara fler. Ser man till tillfällen då musik eller musiktermer används blir det förstås många fler; termer som ostinato, tremolo, pianissimo, allegro, lamento dyker upp både som titlar och i texten i övrigt, liksom vanliga musiktitlar som preludier, madrigal, berceuse, nocturne, elegi, kyrie.

Piano och orgel förekommer oftast bland instrumenten. Och klockor klingar återkommande, inte minst i den underbara dikten "Carillon" (ur "Det vilda torget",1983) som börjar:

Madame föraktar sina gäster därför att de vill bo på
      hennes sjaskiga hotell.
Jag har hörnrummet på andra våningen: en usel säng,
      en glödlampa i taket.
Egendomligt nog tunga draperier där en kvarts miljon
      osynliga kvalster är på marsch.


En lustig episod från 1983: Jag hade just läst "Det vilda torget" när jag själv besökte den oändligt vackra och fascinerande staden Brügge (där dikten utspelar sig) och tog in på ett hotell vid Grand Place. Den sura madamen, de tunga draperierna, den säckande sängen, det vilda torget utanför fönstret och spelet från klockorna i det märkliga tornet - alltsammans stämde! Jag blev omedelbart övertygad om att det var det här hotellet som Tomas Tranströmer också en gång gästat.

Vilka omnämnda tonsättare fann jag då? Jo, Balakirev, Haydn, Grieg, Schubert, Kaminski, Liszt och Wagner. I dikten där Haydn spelas ("Allegro") sägs diktjaget känna "en enkel värme i händerna" och här förekommer också den speciella sorts fickor som för alltid kommer att existera sedan Tranströmer skapade dem och satte dem på pränt:

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Foto överst: Lars Lindqvist

torsdag 6 oktober 2011

En dikt av Tranströmer

Den här dagen när Svenska Akadamien glatt så många med sitt val av nobelpristagre och jag ser glädjen i allas ansikten som uttalar hans namn och som läser hans dikter i tv-programmet Babel, slår jag själv till sist upp hans "Samlade dikter 1954-1996" och läser flera av dem på nytt, igenkännande. Men så finns där en dikt som jag tydligen inte riktigt tagit till mig tidigare, en dikt som jag inte känner igen och därför läser som om den vore ny för mig. Den heter "Lissabon" och finns i "Klanger och spår" (1966).

Det är en dikt om olika former av fångenskap, med den där typiska tranströmerska klarheten i språket som inte utesluter ett innehåll som osäkrar skillnaden mellan drömd och påtaglig verklighet och som blandar närsyn och utblick. Den kanske inte öppnar sig med en gång (allt av Tranströmer har inte den där omedelbara lättillgängligheten som alla tycks vilja hävda), men den gräver sig in i medvetandet ungefär som en gåtfull gatubild av Giorgio de Chirico kan göra. Hör här:

I stadsdelen Alfama sjöng de gula spårvagnarna i
                                    uppförsbranterna.
Där fanns två fängelser. Ett var för tjuvarna.
De vinkade genom gallerfönstren.
De skrek att de ville bli fotograferade!

"Men här", sa konduktören och fnittrade som en kluven
                                    människa
"här sitter politiker". Jag såg fasaden, fasaden, fasaden
och högt uppe i ett fönster en man
som stod med en kikare för ögonen och såg ut över havet.

Tvättkläderna hängde i det blå. Murarna var heta.
Flugorna läste mikroskopiska brev.
Sex år senare frågade jag en dam från Lissabon:
"Är det riktigt, eller har jag drömt det?"


Jag har tidigare skrivit om Tomas Tranströmers dikter bland annat här, här och här.

Äntligen!



onsdag 5 oktober 2011

Spekulationer i den Svenska Akademiens undermedvetna


Det är spekulationernas afton. Vem får i morgon årets Nobelpris i litteratur?
Jag hoppas på en poet i år, och naturligtvis är ingen mer förtjänt än Tomas Tranströmer. Hans namn nämns nu så ofta och ligger så högt på vadhållningslistorna att man nästan börjar tro på möjligheten.

Till spekulerandet hör att tänka i termer av fördelningen mellan länder, genrer, kön och kanske till och med världspolitisk aktualitet. Detta i trots mot akademins företrädare, som alltid bedyrar att ingenting sådant spelar in (annat än möjligen på en undermedveten nivå, om vi får tro Peter Englunds senaste formulering i The Guardian); det är naturligtvis bara litterära hänsyn som gäller.

Men strunt i det och låt oss i stället konstatera att det var länge sen såväl Nordamerika som poesin senast fick priset. Nordamerika är både USA och Kanada, och där finns många namn att nämna, både män och kvinnor. En kvinna har väl alltid (på den undermedvetet korrekta nivån) företräde, så då seglar förstås Joyce Carol Oates upp som den mest kända och tillika hårdspekulerade kandidaten bland läsande folk i allmänhet. Men hennes chanser tror jag inte på. Och hon är ju inte heller poet, om vi nu (undermedvetet) helst ska slå två flugor i en smäll.

Bland männen har vi flera stora namn, främst kanske Philip Roth och Don de Lillo. Men varför den ena och inte den andra? Nej det där valet vill man nog (undermedvetet) undvika. Då tror jag att ledamöterna hellre klämmer till med någon som Thomas Pynchon,  som dock har det emot sig att han är en person som inte vill framträda i offentligheten, om jag förstått saken rätt. Han kanske inte ens finns? Inte heller någon av dessa amerikanska herrar är poeter, så vi överger dem.

I Kanada finns utmärkta romanförfattare och novellister, som jag visserligen ännu inte läst men som trovärdiga recensenter beskrivit som alldeles lysande. De är dessutom kvinnor: Margaret Atwood och Alice Munro. Mycket troliga kandidater (kvinnounderskottet bör åtgärdas!), men de är samtidigt inte poesins företrädare.

Nej, om vi ska spekulera i både nordamerikanskt och poetiskt så får vi plocka fram John Ashbery och Bob Dylan, av vilka den senare just nu tydligen ligger i topp på Ladbroke´s vadhållningslista. Bob Dylan!?? - nej, nog för att Akademien säkert vill överraska men knappast på det sättet. John Ashbery däremot, hans finns inte ens uppsatt av Ladbroke. En perfekt överraskning, om än inte bland poesiläsarna, och helt i Akademiens smak.

Mitt heta tips är: John Ashbery.

Så där ja, nu har jag dragit mitt strå till spekulationsstacken!

tisdag 4 oktober 2011

Vilse

Söndag. Svamputflykt. I övermod lämnar jag mitt sällskap och närheten till vägen och drar allt längre in i skogen, en okänd skog som lockar med sin rikedom på svamp. En stor skog, eller i varje fall mycket större än de små syduppländska skogsområden som jag aldrig någonsin behövt frukta att inte hitta ut ur. Gråväder med jämntjockt molntäcke men inget regn. Behaglig temperatur i luften och nästan ingen vind i träden. Mellan tallstammarna kan jag ana ljuset i gläntan bakom mig, där vägen ligger och där ljudet från en bil då och då bidrar till orienteringen. Fastän jag trampat runt ett tag helt fokuserad på svamparna i mossan känns den inre kompassen fortfarande fullt tillförlitlig. Jag är ju fortfarande nära vägen, och när den så småningom försvinner ur sikte vet jag ändå var den finns. Svampen växer gärna i mosstäckta sluttningar och på slingrande och knappt urskiljbara djurstigar. Nu gäller det bara att hålla en medveten kurs inåt skogen och samtidigt notera varje avvikelse från huvudriktningen. Mer svamp finns säkert längre in där färre gått.

Jag går och går, blir varm i kläderna och ropar till sist bakåt för att höra hur långt de andra blivit efter. Inget svar. Det bekymrar mig inte särskilt, jag går ett stycke till och viker av lite till vänster, vill inte längre gå djupare inåt, bortåt. Jag hittar ett bestånd trattkantareller och stannar, hukar mig och plockar, reser mig sedan och provar att ropa på nytt. Det ekar mäktigt och jag tänker att det borde höras långt. Samtidigt blir jag varse hur vacker och liksom städad och regelbunden den här skogen är. Det är en barrskog men inte av den risiga sorten utan luftig med mestadels tallar som reser sig som i en vidsträckt pelarsal på ett mjukt böljande golv, och där finns mossa med blåbärsris och en del lingon också, men nästan inga snår och taggiga buskage, bara rena raka stammar med gott om växtutrymme och här och var instucken en lika reslig gran.


Åt vilket håll jag än vänder mig ser det likadant ut. Få avvikelser, nästan ingenting som kan tjäna som markörer i terrängen, frånsett en och annan mossbelupen rotvälta. Det gör mig med ens lite försiktig och avvaktande. Tanken slår mig att jag kanske trots allt skulle kunna gå bort mig i all denna likformighet. Jag har ingen aning om väderstrecken, solen existerar inte i detta nu och någon lust att leta myrstackar har jag inte. Så pass lång tid har gått sen jag lämnade mitt sällskap att jag tänker att de nog börjar undra vart jag tog vägen. Och jag ropar på nytt utan att få svar. - Jaha, tänker jag, det är alltså så här det känns att inte veta var man befinner sig, att stå helt ensam i en skog som aldrig vill ta slut. Jag ropar högre. Efterklang och sedan tystnad. Jag tror mig ändå veta i vilken riktning vägen finns och väljer att hålla fast vid denna aning utan att låta mig förledas av de små stigar som här och var korsar min bana.

När jag inser att ropen inte når fram blir till sist mobilen ett alternativ. Det är bara det att den jag ringer inte kan nås. Efter en kort stund ringer han i alla fall upp och säger att han ser att jag ringt, att de är tillbaka i stugan och nu undrar de var jag är. - Dess-värre är jag nog en aning vilse, säger jag och han låter en smula oroad, men jag lugnar honom och säger att jag traskar vidare, håller stadigt samma kurs, och någon gång måste man ju kunna komma ut ur den här skogen. - Är den väldigt stor? undrar jag försiktigt. Och vi kommer överens om att ringa upp varann om en stund och prova ropa på nytt.


Jag går och går och börjar känna ett visst obehag inför all denna ödslighet. Jag stannar och lyssnar efter trafik på vägen, men det är svårt att urskilja billjud i det svaga bruset och jag slås i stället av den kompakta tystnaden. Någon enstaka skogsfågel hör av sig men annars är det dödstyst, och det enda som bryter denna tystnad är mina egna mjuka steg i mossan och kvistar som knäcks när jag tjurigt håller kursen på min väg tillbaka. Djuren har jag väl skrämt all världens väg, men jag noterar i alla fall färsk älgspillning bland nya bestånd av trattkantareller. Nyper mig ytterligare några men bestämmer mig sedan för att lämna plockningen därhän och öka takten hemåt, det vill säga det jag tror är hemåt.

Mobilen ringer på nytt men mottagningen är mycket dålig, jag hör bara fragmentariskt vad som sägs. Vi provar att ropa, men han säger att han bara hör mitt rop i telefonen. Jag hoppas att han hör vad jag säger, att jag snart bör vara framme och att jag ringer upp då. Efter ytterligare en obestämbar sträcka hör jag svaga trafikljud och känner en lättnad som gör att jag ökar takten ännu lite till. Jag ser strax en öppning i skogen som längre fram visar sig vara ett stort hygge, och från sådana brukar det ju finnas skogsvägar som leder till allmän väg. När jag kommer upp på ryggen av hygget ringer mobilen igen och jag meddelar att jag ser gigantiska berg av grus längre fram i färdriktningen. När jag når fram dit står jag vid randen av ett stup som är djupt som ett trevåningshus, en bergtäkt som omges av gruspyramider och leriga vägar. Det är ett märkligt landskap som gör att jag får leta mig fram till en utfartsväg som inte omedelbart ger sig tillkänna. Stora grävmaskiner står tysta i helgdagsfriden, och även här vandrar jag mol allena och ser endast spår av älgklövar i leran. Efter några hundra meter är jag framme vid vägen och undrar förstås åt vilket håll jag ska gå. Mobilen ringer på nytt och jag får order om att stå still. Mitt sällskap hämtar mig i bilen, och min fråga är hur långt söderut vi är från utgångspunkten. - Två kilometer norrut, blir svaret.

Foto: EJ