Bortglömda tonsättare VIII

När man letar i IMSLP:s stora musikbibliotek efter glömda eller nästan glömda tonsättare stöter man på ett oproportionerligt stort antal ryssar. Det är lätt att tro att de en gång i världen, säg åren ca 1850-1950, dominerade den förlagda musiken, särskilt om man som jag i första hand har pianomusik i kikaren. Jag hittade redan förra året ännu en ryss som alltmer intresserat mig både som gåtfullt livsöde och som skapare av en fascinerande pianomusik.

Hans namn är Nikolai Vladimirovich Shcherbachov, dvs. så transkriberas hans namn i den engelskspråkiga världen, medan de gamla nothäftena i det kontinentala Europa stavade namnet en aning mindre egendomligt för vårt fonetiska öga och öra: Stcherbatcheff. Han var farbror till en annan tonsättare med samma efternamn, med vilken han alltså inte skall förväxlas.

Det finns tyvärr inte mycket att läsa om hans liv; en kort historik från en musikencyklopedi är det enda jag funnit på nätet. Där framgår det att han var född i St. Petersburg 1853 och att han avled i Monte Carlo, med frågetecken för året, som dock på annat håll sägs vara 1920.

Han tillhörde kretsen kring Mily Balakirev (1837-1910) där andra kända namn också ingick, bland annat Alexandr Borodin (1833-1877) och Modest Mussorgskij (1839-1881). Den unge Stcherbatcheffs talang och kreativitet lär ha imponerat på de äldre kollegerna, och Balakirev tog sig an ett par av hans pianostycken för orkestrering (ur Trois idylles, op.23). Trots detta började kollegerna redan tidigt tvivla på allvaret i hans ambitioner som tonsättare. Misstron skulle också visa sig befogad, i varje fall i förhållande till de högt ställda förväntningarna. Det sägs i den korta historiken att han "soon succumbed to the temptation to play the part of the affluent dilettante". Den rikt begåvade dilettanten...

Man anar förebråelserna som drabbar den som inte förvaltar sitt pund tillräckligt väl, inte tar sin begåvning till vara. Stcherbatcheff försvann från St. Petersburg, men återvände efter en tid och vann på nytt mångas uppskattning. Från Nikolaj Rimskij-Korsakow (1844-1908) har vi uppgiften att flera av hans kompositioner aldrig slutfördes, och man undrar förstås varför. Hämmande självkritik? Sus och dus? Komplicerat privatliv? Om detta kan vi bara gissa.

Trots allt blev det ett 40-tal stycken för piano, plus ett antal sånger. Och med hänvisning till "familjelegenden" talas det till sist mycket lakoniskt om att han dör utblottad i Monte Carlo efter att ha tjänstgjort som croupier och spelat bort allt vad han ägde. Kanske hade han rent av en broder i anden i  en annan ryktbar spelare, en som säkerligen skulle ha passat perfekt som skildrare av sin yngre landsmans livsöde. Jag tänker givetvis på Dostojevskij.

Vad säger då musiken? Den säger att vi har att göra med en man som inte enbart vill upprepa gängse romantiska tongångar i sina kompositioner. Visst finns här den tidstypiska kromatiken och modulationerna mellan olika tonarter, men detta kombineras med en intressant strävan till kontrapunktik, vilket skvallrar om potentialer att komponera för större besättningar och i större format. Många av pianostyckena är också längre än vad som är vanligt för den här sortens "karaktärsstycken". Melodiska teman upprepas, flyttas runt i diskant och bas, spegelvänds och griper in i varandra. Jag kommer ibland på mig att spela fel, och inser att det beror på att jag inte riktigt hängt med i tonartsväxlingarna, och att notbilden ibland förleder en tro att man befinner sig i en helt annan tonart än den angivna.

Jag vill nämna några stycken som jag särskilt fastnat för. Först och främst Les Solitudes, op. 25, med undertiteln Trois Andante-Interludia. Dessa tre ensamheter benämns Meditation, Soir d´Été och Claire de Lune. (Stcherbatcheffs pianostycken är påfallande ofta omsorgsfullt betitlade, som regel på franska). Det första stycket - Meditation - har ett enkelt och mycket vackert koraltema som kontinuerligt underkastas harmoniska och dynamiska förändringar. Det upptar hela sju sidor men blir aldrig enformigt. Tvärtom är det som att förflytta sig i en stor katedral och lyssna till sången från olika platser i rummet, ibland inne i det minsta kapellet längst bak. ibland inunder det höga valvet i körens närhet, ena stunden långt ifrån och svagt, i nästa stund nära och med full styrka. Även de båda andra styckena har en egenartad lyrisk skönhet. Clair de Lune är ju även ett av Claude Debussys mest kända pianostycken, så det kan kanske vara värt att nämna att Stcherbatcheffs månljus publicerades några år innan Debussys.

Pages intimes (Trois simili valses), op. 21 är som undertiteln anger valsmelodier, där särskilt nummer 2 tilltalar mig. Preludio, op. 37 är en annan favorit som i likhet med många andra preludier bygger på en serie brutna ackord. Barcarolle-Orientale, op. 35 är ännu ett förtjusande stycke med tilläggstiteln Chant-Nocturne. I samtliga dessa fall hörs tongångar som kan påminna om Claude Debussys allra tidigaste pianostycken.

I Mosaiques, Album Pittoresques, op. 15, finns som nr 3 en Elegie som jag vet att jag alltid kommer att återvända till. Musik med just den titeln tycks för övrigt ha en förmåga att locka fram det bästa hos de flesta kompositörer. Eller också ligger det hos mig. Kanske är det bara så enkelt att jag alltid finner det elegiska tonfallet särskilt anslående.

Låt mig också till sist så här inför den stundande vintern nämna Premiére Neige, op. 32. Inte för att jag får några tydliga förnimmelser av att trampa runt i den första snön när jag spelar det, men det är ett lysande stycke pianolyrik som i all sin relativa enkelhet övertygar om Stcherbatcheffs stora begåvning.