Det är nu andra gången på kort tid som jag stöter på det gamla Rysslands mutkolvar och bedragare i deras möte med revision och myndighetskontroll. I fiktionen, förstås. Nyligen läste jag (och skrev om) Joseph Roths vågmästare i "Den falska vikten" och i lördags såg jag Nikolaj Gogols "Revisorn" på Stockholms stadsteater.
Det handlar om mycket olika sätt att närma sig detta ämne. Hos Roth ser vi det hela huvudsakligen genom den nitiske men olycklige inspektörens synvinkel, hos Gogol är det däremot den fifflande förvaltningens i högsta grad mutbara tjänstemän, med borgmästaren i spetsen, som visas upp. I det förstnämnda fallet en karaktärs- och miljöskildring i melankolins tecken, i det senare en satirisk drift med hyckleri, falskspel och självbedrägeri.
Ryktet om att statsinspektören från Moskva är i antågande är tillräckligt för att aktivera rädslan och de defensiva manövrerna hos borgerskapet i den lilla staden i den sibiriska avkroken. I brådrasket misstar man sig emellertid på person, och en lycksökare på genomsresa försitter inte tillfället att utnyttja situationen när han plötsligt ser sig omgiven av smickrare ständigt beredda att med prasslande rubel blidka den förmodade myndighetspersonen. Här paraderar sjukhusdirektören, läraren, domaren och postmästaren framför den nyanlände med svassande steg och självgodhetens alla fraser och ansiktsuttryck. Och borgmästaren med hustru och dotter faller pladask för den svulstige och skrytsamme gästen från det förnäma Moskva. När denne till sist ber om dotterns hand börjar familjens drömmar om ett annat liv att framstå som någonting fullt realiserbart.
Jag ska gärna erkänna att jag valde denna föreställning mycket på grund av att Ingvar Hirdwall spelar rollen som borgmästaren. Han är min stora favorit bland svenska skådespelare sedan många år, och jag hoppas att vi ännu några år får se honom i full aktion på scenen. Han är inte purung längre, så det gäller att passa på. Även här är han storartad i sitt komedispel, inte minst när det går upp för honom hur grundlurad han blivit. Att se honom på en gång förstå och inte förstå är obetalbart. Liksom att höra hur han kort innan avslöjandet tillsammans med familjen frambesvärjer en kommande tillvaro i Moskva, långt från landsortens gemena liv, där han naturligtvis upphöjts till general genom den inflytelserike svärsonens försorg. Där väntar livet i de fina salongerna, en tillvaro "där fisken simmar i sin egen sås på tallriken".
Längtans mål - drömmen om Moskva - visst fanns den i Gogols säck innan den kom i Tjechovs påse. Och visst är Gogols karikatyrer inspirerade av Moliéres, någonting annat är knappast troligt.
Uppsättningen (i regi av Göran Stangertz) har fått lite blandad kritik, men som helhet tycker jag att föreställningen är lyckad och sevärd, särskilt när farsen efter paus stegras efterhand som det drar ihop sig till ett uppdagande av bedrägeriet. Jag vill också nämna ytterligare en skådespelare, även han en nestor i skrået, nämligen Åke Lundqvist. Också han har den där eminenta förmågan att med små medel skapa stor komik. Här spelar han rollen som darrig lärare, den mest servile av dem alla och så gott som lamslagen av nervositet när han ställs inför överheten. Man sitter och undrar om, eller snarare när, han kroppsligen ska falla i bitar, eller med röken upplösas i intet där han sitter maniskt puffande på bjudcigarren.
Det enda som stör mig är att på nytt tvingas diagnostisera den närmast epidemiska farsot som grasserar i regissörsskrået, låt oss kalla den tidsförskjutningssjukan. Jag kan inte se den som annat än symptom på en katastrofal brist på fantasi och tillika misstro mot publikens förmåga att uppfatta tidlösa fenomen. Har man inte mer tilltro till pjäsens relevans än att man måste flytta fram den från tsarens tid till Lenins, då har man endast redovisat bristen på egna regiuppslag. I synnerhet som tidsförskjutningen inte är konsekvent genomförd.
Bestickning, lättja och fiffel bland karaktärssvaga maktmänniskor - skulle det vara knepigt att förstå att det inte bara gäller Gogols egen tid? Och vad är det borgmästaren själv säger, när han i urskuldandets välbekanta vändningar försöker förminska sina egna försyndelser? - Ja, jo, lite småsynder har vi väl alla gjort oss skyldiga till, men någonting annat är det absolut inte fråga om...
Aldrig hörts i vår egen lilla avkrok i världen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar