Det är smått roande läsning, den här om hur en makthavare ska bete sig när han eller hon trampat snett och hamnat i det så kallade mediadrevet. Pudeln har hittills allmänt rekommenderats som föredöme. Men nu dyker det i samband med Juholt-affären plötsligt upp en annan förebild - terriern. I dagens DN är det den senare som förordas av en som tror sig veta. Strategin går ut på att man själv ska ta initiativet, utge sig för att vilja rätta till en oklar sak och på så sätt bita huvudet av skammen. Samt ta loven av kritiken.
Som alltid i dessa public relations-resonemang så är det det strategiska tänkandet som fokuseras, inte vad som är kärnan i den uppkomna situationen. Det har talats något om moral i fallet Juholt, och det är återigen på tapeten nu när lagbrott undanröjts som möjlig anklagelsepunkt. Skulle Juholt verkligen ha kunnat försvara sin moraliska oskuld genom att vara först på plan att påpeka att reglerna för riksdagsmännens hyresbidrag är otydliga? Hur skulle det sett ut?
Om jag inte blivit allldeles missledd av uppgifterna i pressen är följande fakta i målet: 1) Riksdagsmannen Juholt har alltid ansökt om hyresbidrag, vilket riksdagsmän i hans situation har rätt till på grund av dubbel bosättning. 2) Juholt har på senare år flyttat ihop med en "kulbo" som bor i en stockholmsförort och han har då fortsatt att ansöka om fullt bidrag, vilket i praktiken innebär att även "kulbon" blir förmånstagare av detta bidrag. 3) Reglerna för hur sådant ska hanteras är inte solklara enligt det skriftliga reglementet (vilket fastslås i efterhand). 4) Juholt testar reglerna (hur pass medvetet må möjligen kunna diskuteras, men inte utan att det slår tillbaka på hans omdöme) genom att ansöka om fullt bidrag som vanligt. 5) Han får under sommaren en fråga från riksdagsförvaltningen om han fortfarande verkligen ska ha fullt bidrag. 6) Någonting händer sedan med Juholt själv och/eller hans närmaste omgiving (kanske börjar man ana vad ett offentligörande av ansökan skulle kunna innebära), som gör att han omedelbart betalar tillbaka kulbons bidragshälft.
Det är vid punkten 6 som konsultråden går isär. Pudel eller terrier inför hotet om ett framrusande koppel av drevlystna stövare? Men om Juholt inte har någonting att be om ursäkt för, varför gör han då det? Bara för att man i en sådan situation ovillkorligen ska göra en pudel? Kanske, om nu någon närstående konsult påbjudit detta. Troligare är att Juholt med stab insett att det åtminstone moraliskt sett finns något att ångra. Han har gjort de många moralisterna i och utanför partiet "djupt besvikna" genom att ha avslöjats som en överutnyttjare av bidrag. Han väljer då att framställa sig som dum och okunnig, gör en pudel, ber om misskund.
Om konsulten som förordar terrierbeteendet har rätt, vad innebär det för vår syn på hur massmedia fungerar? Skulle journalisterna ha funnit det ointressant att spegla och förstärka den moraliska indignation som man så enkelt kan röra upp ur folkdjupet ifall herr Juholt aggressivt hade bitit huvudet av skammen och kraftfullt pekat på otydligheter i reglementet för riksdagsmannabidrag? Fan tr´ot, inte jag. När blev hyckleri ett framgångsrecept? Är inte detta i själva verket även politiskt ett av de djupgående problemen i det parti han representerar - skillnaden mellan lära och liv, retorik och realpolitik?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar