Rysk konst

Under en av mina stockholmsutflykter nyligen passade jag på att titta in på Konstakademin (där Nationalmuseum huserar under ombyggnaden) för att titta på den utställning av konst "Från tsarer till folkkommisarier" som visas där i samarbete med Ryska museet i S:t Petersburg.

Det som visas är 65 tavlor i ett stort svep från tidigt 1800-tal fram till och med Stalintidens socialistiska realism, inkluderande viss modernism i både känd tappning (enstaka verk av Kandinsky och Malevitj) och mindre känd med rötter i rysk folkkonst. Den tidiga konsten är lik den som ställdes ut för några år sedan ("Peredvizjniki"-utställningen) och den är alltid lika imponerande i sin verklighetstrogna realism och sitt urstyva hantverk.

Utställningens vackraste verk ser nog många med mig i det stora porträttet av poeten Anna Achmatova, målat av Nathan Altman 1914 (överst). Här finns en modest modernism, med spår av kubistiskt inflytande som aldrig rubbar den figurativa konceptionen. Kanske är den bara snudd på för dekorativ? Den djärva koloriten i poetens veckade klädedräkt förde också mina tankar till Venedig och Giovanni Bellinis i och för sig mindre bjärta färgskala.

Det som fick mig att haja till av en helt annan orsak var en annan tavla i avdelningen sovjetisk renlärig konst, nämligen den som syns här ovan och som målats av Alexandr Deineka (1899-1969). Hans namn, eller rättare sagt en av hans målningar, stötte jag på i en rysk tidskrift i tidigt 70-tal, vilket jag redan skrivit om här. Det var en skolplanschliknande bild som föreställde Lenin på solig utflykt i en öppen bil omgiven av barn. Den här likartade bilden beskriver en annan landsbygdsidyll, som trots de passerande stridsvagnarna på väg till kriget vill förmedla intrycket av trygghet och fredlig samvaro. Målningen är från 1944. 

Det här måleriet är i den stalinistiska propagandans tjänst, givetvis. Men det jag påmindes om var också att den här typen av "planscher" egentligen inte gör konstnären Deineka full rättvisa, att han gjorde många mycket mer intressanta verk i en helt annan estetik. Här är han endast tjänsteman i den påbjudna "socialrealism" som rätteligen bör betecknas socialistisk-stalinistisk realism, en idealiserande (eller om man så vill: förljugen) realism. Men under 20-talet kunde han  - i utställningens andra verk av honom - framställa textilarbetare på följande, betydligt intressantare sätt:

Uppenbarligen tilläts Deineka göra en omfattande studieresa utomlands. Hans bilder från Italien, Frankrike och USA ger ytterligare en dimension åt hans konstskapande, även om det motiviskt oftast är fråga om konventionella reseintryck. Han verkar sammantaget vara något av en stilistisk kameleont, vilket väl var en egenskap som kom väl till pass i det skiftande politiska klimat han levde under.

En tavla som inte visas på utställningen, men som illustrerar variationen i hans måleri är den av modellen på balkongen från 1931. Som synes en fortfarande figurativ målning men mycket olik hans socialistiska "planscher".

Och vad gäller en realism värd namnet så finns den rikt representerad på utställningen med skickligt utförda genrebilder från ryskt folkliv under 1800-talet.

PS. De tre nedersta bilderna  är hämtade från www.deineka.info där man kan studera en stort antal av Deinekas verk.

Lenin och barnen på utflykt

Despoter har som regel ingenting emot att låta sig porträtteras eller fotograferas tillsammans med barn. Tvärtom. Den grymmaste av envåldshärskare vill gärna framstå som barnens enda vän och beskyddare.

Den sovjetiska kommunismen framställde inte bara de muskulösa idealmänniskorna i rollerna som industriarbetare, kollektivbönder och soldater. Där fanns också solskensbilder av sport och fritid som de socialrealistiska målarna och affischmakarna lydigt levererade till allvarligt menad uppbyggelse.

Jag läser i en tjock nyutkommen bok som Peter Englund nyligen varmt rekommenderade - Karl Schlögel: "Terror och dröm. Moskva 1937" - om den sovjetiska verklighet som pågick samtidigt med förföljelserna, arbetslägren, skenrättegångarna och nackskotten. En värld av glans och spektakel fanns samtidigt vid sidan om den grymma verklighet där inte ens partitillhörigheten och den påbjudna kommunistiska bekännelsen var någon giltig försäkring mot nattligt besök och försvinnande.

Jag städade i en av mina pappershyllor häromdagen och där låg det där dubbeluppslaget från Ogonek som jag visste att jag hade någonstans, sparat sedan 1970 eller möjligen året innan eller efter. Det sovjetiska kolorerade magasinet Ogonek fanns på den tiden även på svenska folkbibliotek. Hur jag erövrade uppslaget med den bild som syns ovan (klickbar, men tyvärr ändå i alltför litet format för en detaljgranskning) och till sist även återfann på nätet, minns jag inte längre.

Jag fann bilden obetalbar som exempel på förljugen, propagandistisk socialrealism. Jag hade vid den tiden som mycket ung gjort en resa till dåvarande Leningrad och Abschazien med Eva, min blivande fru, som just erövrat fyra betyg i ryska och talade språket flytande. Det var en på många vis intressant resa, och jag har som minne bland annat en liten stjärna i röd plast att fästa på kavajslaget eller bröstfickan. I stjärnans mitt en bild av Lenin som barn, en svartvit fotokopia av en ljuslockig parvel med feminint utseende. Hon som sålde nålen till mig i tidningskiosken i Suchumi, eller om det var i Pitsunda, skrattade åt mitt intresse för denna lilla souvenir, egentligen avsedd för små pionjärer vad jag kan förstå. På nätet ser jag att de säljs som sovjetisk kitsch för fyra engelska pund numera.

Bilden av Lenin på söndagsutflykt är gjord av den sovjetiske konstnären Alexandr Deineka (1899-1969). Han var alls ingen oäven konstnär, det framgår av bilder som man kan ta del av på nätet (se t ex här). Det är uppenbart att han genom hela livet stilmässigt är kameleontisk, anpassar sig till den socialrealism som Lenin-bilden är exempel på men även gör sånt som vittnar om en annan estetisk strävan.

Vi gör en lantlig utflykt, och det är mitt i höskörden. En mild sommarskur vattnar den bördiga jorden några kilometer bort, men i händelsernas centrum är allt idel solsken med några få molntussar på en ljusblå himmel. Ljuset blixtrar i hjulens nav. Chauffören i uniformsmössan styr stadigt den stora flotta bilen med nedfälld sufflett, uppenbarligen försedd med tre breda säten som fyllts av glada, ljusomstrålade och framåtblickande barn. I det bakersta sätet sitter Lenin med armen faderligt om axeln på en blond krabat. Vi vet inte om dessa käcka flickor och gossar ännu bär någon nål med den store ledarens porträtt men vi förstår att barnen för evigt kommer att sluta honom till sitt hjärta. Tavlan tillkom 1938.

Är det inte vackert så säg? Inte alldeles olikt våra gamla pedagogiska skolplanscher som hämtades från materielrummet och som skulle illustrera olika delar av vår natur och vårt samhällsliv. Bara med den lilla men inte oväsentliga skillnaden att Hjalmar Branting eller Per Albin Hansson inte placerats i bildens mitt. Och att idylliseringen inte döljer en lika ofattbart brutal verklighet.