Sokolov åter

Grigory Sokolov återkommer som bekant till Stockholm en gång per år. I slutet av oktober finns han på plats vid flygeln i Konserthuset och så har det med något undamtag varit under hela 2000-talet. Det är i mycket "the same procedure as last year", fast givetvis med ett nytt program som inte fastställs och annonseras förrän kort tid innan.

I år var det musik av pianogiganterna Beethoven och Brahms som upptog huvuddelen av programmet. Med den som vanligt generösa avdelningen extranummer såg helheten ut så här:

Ludwig van Beethoven Pianosonat nr 4 Ess-dur op 7
Ludwig van Beethoven Sex bagateller för piano op 126

Paus

Johannes Brahms Fyra ballader för piano op 10
Johannes Brahms Två rapsodier för piano op 79

Extranummer:

Frédéric Chopin Mazurka ciss-moll för piano op 50:3
Frédéric Chopin Mazurka Dess-dur för piano op 30:3
Frédéric Chopin Mazurka c-moll för piano op 30:1
Jean-Philippe Rameau Les sauvages för klaver
Jean-Philippe Rameau Tambourin e-moll ur Pièces de clavecin för klaver
Johann Sebastian Bach Preludium h-moll för piano BWV 855a arr Aleksandr Siloti

Jag har en speciell relation till Beethovens tidiga sonat nr 4 i Ess-dur. Den fanns i ett av de allra första nothäftena med klassisk musik som jag blev ägare till i min ungdom. Jag har glömt hur det kom sig, men troligen var det en gåva som jag sedan övade en del på men aldrig lyckades bemästra mer än partiellt. Notbilden i de båda första satserna ser vid en första anblick inte alldeles oöverstiglig ut. Det är bara det att första satsen har beteckningen Allegro molto con brio och kräver snabba repetitiva anslag, och de efterhand stigande tekniska svårigheterna förutsätter pianister på en nivå jag själv aldrig nått.

Sonaten har, trots att den hör till Beethovens wienklassiska "tidiga", allt vad man förväntar sig av både dundrande accenter och forsande flöden. Det är mer än en gång ett dynamiskt skifte från ff till pp sker. Jag hade stort utbyte av Sokolovs tolkning, som övertygade just i den expansiva uttrycksfullhet som är den här musikens signum.

Inte heller bagatellerna är i egentlig mening några bagateller, utan snarare variationsrika stycken som ibland framstår som djärva experiment. Beethoven lär ha betraktat dem som det "troligen bästa jag skrivit", men då tog han väl ändå i. Märk till exempel ställen med extrema avstånd mellan vänster och höger hand, mellan toner djupt nere i basen och samtidigt ljusaste klirr i diskanten. För att lyckas hålla sådant samman krävs ett delikat anslag som det hos Sokolov.

Därefter alltså Brahms, också han en pianospelande kompositör som visste hur man skapar såväl drama som lyrisk reflektion. Balladerna och rapsodierna når väl sällan upp till dem från hans levnads afton i op. 116-119, vilka innehåller pärlor som jag ständigt återvänt till under hela mitt vuxna musikliv. Så bra då att få höra det man mera sällan hör, och från mästarhänder. Redan i balladerna kan man höra tongångar som pekar hän mot den mogne Brahms i de sena styckena. Särskilt så i den fjärde balladen - den längsta och den bästa - med de för Brahms i andante-satser så välbekanta brutna ackorden som rullar ut färggranna underlag för en skön melodislinga.

Apropå rullande ackompanjemang med en accentuerad melodislinga, lämnade oss Sokolov denna gång med det kända Bach-preludiet BWV 855 i Silotis h-mollarrangemang. Lungn andning och inte det alltför makliga tempo som även mången god pianist hemfaller åt.

Sokolov lämnar mig alltid med taanar och känslor som stannar kvar i veckor, och ibland mer än så, efteråt.

Till glädjen

Är det möjligt att lovsjunga glädjen i dessa tider av kris, krig och mörka krafters spel på världsscenen? Eller en mer defensiv fråga: Blir den stora världen bättre av att den lilla världens glädjeämnen försvinner? Måste man inte ta till vara de livsfrämjannde omständigheter som erbjuds i all den vedermöda som världen rymmer och som kanske väntar även den som vaknar till ännu en relativt smärtfri dag i vårens tid, låt vara en vår med isigt kalla vindar över ståndaktigt blommande scilla. 

Jag var nyligen i Berwaldhallen och lyssnade på Beethovens nionde symfoni, vars fjärde och sista sats som bekant är ett "Ode till glädjen" på basis av Friedrich Schillers dikt från 1785. Det är den kanske mest kända musiken av den döve tonsättargiganten, i vår tid använd också i de stora sammanhangen som hymn till friheten när muren föll, som melodisk protest i både Kina och Chile, som Europahymn och mera därtill. 

Glädje sköna gudagnista,
dotter av Elysium, eldbesjälade vi drista

träda till ditt helga rum.

Se din trollmakt sammanlöder

vad som åtskilt tiden ställt

alla mänskor bliva bröder

där du dina vingar fällt.

        (Översättning: Hugo Tigerschiöld)

Det är stora ord och Beethoven pumpar upp musiken till en extatisk kulmen som ska fylla oss med den optimism som Schiller själv lär ha betecknat som verklighetsfrämmande. Nog för att det kan behövas både gudagnista och musikens trollmakt för att hålla liv i humanistiska ideal om broderskap, men vi vet samtidigt att det "åtskilt tiden ställt" fortfar att vara splittrande och konfliktfyllt och endast i bästa fall leder till vårt önskade bästa fall.

Det var egentligen 96-årige Herbert Blomstedt som skulle leda Sveriges Radios Symfoniorkester i ett annat av Beethovens storslagna verk, nämligen Missa Solemnis, men han tvangs ställa in efter att ha fallit och skadat sig. Han ersattes av en mindre än hälften så gammal amerikan. Frågan är om den förunderligt vitale nestorn bland världens nu levande dirigenter förmår resa sig och återkomma eller ej. Han som berett oss så många glädjerika stunder har kanske nu gjort sitt på dirigentpulten.

Under alla omständigheter är det mellan glädjen i nian och Miserere-ropen i mässans sista sats, Agnus Dei, som vi kastas. 

En sorts svar på min fråga inledningsvis fick jag i intervjun med Salman Rushdie i Svt:s "Babel". Med ena ögat borta som det mest påtagliga resultatet av det brutala knivöverfallet föreföll han mentalt obruten och rent av alert, vittnande om sin livsbejakande inställning.

I sin nya bok ställer han sig frågan: "Vad gör man med sitt liv när man fått en andra chans att leva?". Svaret han gav i teveprogrammet löd: "Man lever ett så rikt liv man kan." Vilket för hans del mera preciserat innebär att älska och bli älskad, arbeta vidare, och kämpa för yttrandefriheten.

Foto: EJ. Ovan: Scilla, Uppsala, våren 2024. Nedan: Doro leker med en boll den första riktigt varma vårdagen den sista april 2024.

Sjuan

Vilken är Beethovens bästa symfoni? Svaret är inte givet och lär variera med vem som får frågan. De flesta som känner hans verk skulle nog dröja lite med svaret. 

Bästa och bästa, säg den som du tycker mest om då, den som får dig att alltid bli lika tagen varje gång du hör den. Den som får dig att yr och tårögd vackla ut ur konsertsalen efter en lyckad spelning av en orkester som gjort sitt bästa för att övertyga dig om att - jo, femman måste det vara, nej trean, eller nian... !

Jag svarar sjuan, prompt!

De som bara lyssnar på popmusik känner väl på sin höjd till honom som själva ikonen för klassisk musik. Som i "Roll over Beethoven", den gamla rocklåten av Chuck Berry som under årens lopp tolkats av så många populära artister. Den kaxiga titeln och refrängen var givetvis menad som en utmaning till den förment stelbente klassikern som hajade noll om hur man rockar loss så att publiken står på huvet: Vänd dig i graven, Ludwig! Släng dig i väggen! Här kommer jag med värsta rock´n´roll och du har inget att sätta emot!

Men det har han, den redan halvdöve giganten, och om vi talar om medryckande musik med intensiv rytmik så kan han mäta sig med vem som helst i samtliga genrer. Jag tror faktiskt att de flesta hårdrockande tonåringar skulle hållit med mig, ifall de som jag hade suttit i Konserthusets stora sal när filharmonikerna nyligen under ledning av dirigenten Philip Herreweghe - annars mest känd för sina insatser på barockmusikens område - ledde musikerna att spela sjuan så där övertygande som den ska spelas. 

Det är inte bara fråga om eldiga tempi och den intensivt och rikt varierade rytmiken symfonin igenom. Här finns också en instrumentation och häftiga dynamiska växlingar som gör att man hela tiden är på helspänn. 

Andra satsens allegretto ger visserligen ett visst andrum när vi vaggas in i dess gravitetiska rytm med en melankolisk melodislinga underskönt böljande över den istadiga rytmen. Det sägs ha varit den redan från början mest omtyckta satsen i denna lättillgängliga och populära symfoni.  

Blir man sedan inte på gott humör av fartvinden i tredje satsens presto får man nog söka felet hos sig själv. Och sist alltså den furiösa virveldansen med mot slutet glänsande bleckblås som kröner de mustiga, studsande ackorden. Herre min skapare, vilken musik!

Beethoven vann publikens gunst med den sjunde symfonin, däremot inte alla tonsättarkollegers. De nydanande romantikerna Berlioz och Wagner var entusiastiska, medan Carl Maria von Weber ansåg att den ärade kollegan verkade vara mogen för dårhuset, och Clara Schumanns far misstänkte onykterhet, dvs att symfonin måste ha tillkommit på fyllan. Själv yttrade han på premiären 1813 i Wien att det var ett av hans allra bästa verk.

Det finns naturligtvis många fina inspelningar av denna symfoni - med Claudio Abbado, Herbert Blomstedt och många andra. När jag under några veckor efter konserten lyssnat på ett ganska stort antal inspelningar har jag fastnat för en ny med Berlinfilharmonikerna och deras nye dirigent Kirill Petrenko och en gammal (med utmärkt ljud) med Cleveland Orchestra under George Szell. Båda kan avlyssnas hos Spotify här respektive här. Glöm inte att stänga till om er och skruva upp volymen!

Och i morgon ska jag vara tillbaka i Konserthuset igen för en annan symfoni av Beethoven. Då spelas den sjätte, den så kallade Pastoralsymfonin, den enda av Beethoven som är uttalad programmusik. Jag ser fram emot det - en musik av helt annan karaktär men onekligen passande att möta våren med.

Bilden: Beethoven. Målning av Willibrord Mähler, 1815.

 

Sokolov, årgång 2022

 

Så var han då än en gång tillbaka i Stockholm en oktobersöndag - pianomusikens furste, konsertflygelns ständige utforskare. Den här gången med ett lite ovanligt program: klavermusik (ursprungligen för cembalo) av Henry Purcell och Beethovens 15 variationer och en fuga över ett eget tema, "Eroica", Ess-dur, op. 35. Sist också tre sena pianostycken av Johannes Brahms, op. 117, "Mina sorgers vaggvisor" som Brahms själv lär ha kallat dem.

Engelsk barockmusik är inte vad jag dagligdags lyssnar på, men troligtvis oftare borde. Att Purcell under sitt korta liv hann skapa mycket mer av värde än bara den underbara operan "Dido och Aeneas" visade Sokolov med all önskvärd tydlighet. I synnerhet tre Sviter - nr 2 i g-moll, nr 4 i a-moll och nr 7 i d-moll, som ju enligt givet barockmönster är en följd av danser, klingar med sirlig rikedom, ja nästan överrik ornamentering, balanserad av de vackra melodier som bildar stommen.  En halvtimmes flöde av den här musikens lugna intensitet kan ha en smått hypnotisk verkan om man försjunker i den med bibehållen koncentration. 

Inte heller Beethovens variationer över ett eget favorittema, kallat "Eroica", det som senare skulle bli känt genom den tredje symfonins sista sats, var mig tidigare bekant. Man upphör aldrig att förvånas över mängden av stor musik som återstår att lära känna även av de största kompositörerna. Jag blev mycket förtjust i det här stycket när jag förberedde mig genom att lyssna till några inspelningar på Youtube och Spotify av yngre ännu inte kända pianister. Kanske är det ett verk som kommit lite i ropet just nu?

Att ta ett tema, en kort tonföljd, och brodera ut det på ett antal olikartade sätt, rytmiskt, harmoniskt, tempomässigt, etc. är en kreativ utmaning som naturligtvis ett snille som Beethoven kan göra mycket av. Bara det att inledningsvis, före temat som helhet, efter ett forteackord presentera basgångens toner är ju originellt. De kontraster som följer är fyllda av både lyriskt legatospel, skuttande lustifikationer, virtuosa rusningar, yvigt mullrande i basen och som kulmen en konstfärdig fuga och en påminnelse om ursprungstemat. Ibland låter det som högtidlig parad, ibland som tjattrande ankor som retas (trettonde variationen). Det är en mestadels glad, ibland humoristisk och hela tiden mycket underhållande Beeethoven, får man nog säga.

Brahms Intermezzon, op. 117 hör till mina absoluta favoriter bland romantikens pianostycken; jag känner dem sen gammalt utan och innan. Ändå hade jag kanske inte förväntat mig att Sokolov så till den milda grad skulle infria mina förväntningar, att det var där som konserten skulle nå sin höjdpunkt. 

Det finns ju inget virtuost i dessa stycken, men däremot ett djup som det krävs en utttolkare av Sokolovs kaliber att uppenbara. Han spelade dem i aningen lugnare tempo än vanligt, särskilt nr 2. Vilket gjordes av omsorg om harmoniken i de komplexa ackorden som med Sokolovs skickliga pedalering rent av drog åt Debussy-hållet, men samtidigt upprätthöll ackordens distinkta karaktär. Jag har aldrig hört dessa intermezzon mer gripande utförda.

Vilken dynamik i anslaget, vilken musik! Publiken andlös i återhållen inre extas. Nej, jag talar inte bara för mig själv. Det bjuds sådana där magiska stunder i Sokolovs konserter, det är därför han dyrkas av dem som mer än en gång erfarit detta.

Sedan vidtog det jag brukar kalla avdelning tre: extranumren. Det finns inget publikfriande i Sokolovs uppträdande, det är tvärtom strikt ritualiserat (likt en butlers, som jag såg att någon träffande betecknat det som) och sedan tidigare byggt på en tyst överenskommelse om ett generöst antal extranummer. I Stockholm brukar det bli sex, vilket besannades även denna gång. 

Efter att ha rest sig från pianopallen och bugat sig som tack för det stormande applåderna går han lugnt ut från scenen. Återkommer efter en stund, bugar artigt mot både salongen och den fullsatta körläktaren och går sedan i samma lugna takt ut igen. Kommer tillbaka, ställer sig vid pallen och bugar sig på samma sätt åt båda hållen - och går ut. 

När han nästa gång återkommer vet vi att han efter bugningarna kastar frackskörten bakåt och slår sig ner för att exekvera första extranumret. I fortsättningen kommer han att komma in, vända och återkomma till varje nytt extranummer. 

Publiken tystnar, han sänker båda händerna och fingrarna börjar löpa som småfågelvingar över klaviaturen i ett preludium av Rachmaninov. Det är ett preludium ur op. 23 med tempobeteckningen Presto, vilket när sista tonen klingat ut får publiken att resa sig och ge uttryck åt det tidigare återhållna jublet inombords.

Ytterligare fem gånger kommer han att slå sig ner vid flygeln, med ännu ett preludium av Rachmaninov, två mazurkor och ett preludium av Chopin och allra sist ett preludium av Johann Sebastian Bach i h-moll, BWV 855a (arr. Siloti). Med detta sistnämnda stycke - där ena handen spelar ett rörligt preludium så lent som vore det en annans hand i ett annat rum, medan andra handen låter en melodi formas av tunga men glest droppande toner, och där händerna halvvägs turas om att dynamiskt träda i förgrunden - avslutades en minnesvärd konsert.*

PS. Sokolov är som bekant ryss, men sen många år bosatt i Italien. I mars i år gav han en konsert i Konzerthaus Wien där samtliga intäkter gick till stöd för Ukraina. 

_____________________________

* Víkingur Olafson spelar detta preludium på sin Bach-skiva från 2018 (Spotify här).

Foto: Oscar Tursunov

András Schiff på pall och pult

András Schiff är åter på Sverigebesök med framträdanden i Konserthuset i Stockholm både som dirigent och framför allt som den första rangens pianist han är. Som vanligt stadigt förbunden med de stora klassikerna blev det denna gång ett samarbete med filharmonikerna i verk av Mendelssohn, Mozart och Beethoven.

Mendelssohns genialitet är inte alltid lika poängterad som exempelvis Mozarts, men lyssnar man till hans konsertuvertyr "Hebriderna" inser man att orkestermusik av det slaget bara komponeras av de allra största, i det här fallet häpnadsväckande nog av en blott 20-årig ung man. En kollega, Johannes Brahms, lär ha yttrat att han gladeligen skulle lämna samtliga egna verk i utbyte mot att ha åstadkommit något sådant som "Hebriderna". 

Det var efter en resa till Skottland som Mendelssohn inspirerades till denna rikt varierade musik. Särskilt intryck gjorde Fingals grotta på ön Staffa och stycket kallades till en början "Den ensamma ön". Den som vill kan säkert lyssna sig till ett innehåll av vindbrus, vågsvall och skimrande dagrar i och utanför den mäktiga basaltgrottan. Men denna melodiska fantasirikedom och orkestrala prakt står sig lika väl som absolut musik utan jordisk, geografisk förankring, en lyrisk och dramatisk tondikt utan ord. 

Mozarts symfoni nr 35 i D-dur, "Haffner", var nästa livliga programpunkt. Här handlar det om festmusik med pukor och trumpeter tillsammans med ett par lyckliga serenader som en hyllning till herr Haffner vid dennes adlande. Ett beställningsverk av geniet som sin vana trogen levererade ett sådant utan större besvär.

Efter paus slutligen kvällens höjdpunkt: Beethovens fjärde pianokonsert i G-dur, op. 58, hans enligt min mening allra bästa. Beethoven satt själv vid pianot vid den här konsertens första framförande, vilket för övrigt blev hans sista offentliga framträdande som solist i orkestersammanhang.

Frånsett den lugna andra satsens dialog mellan pianots trevande ödmjukhet och orkesterns tuffa mästrande en som helhet sprudlande musik av översvallande gott humör med virtuosa löpningar och talrika växlingar mellan starkt och svagt, lyriskt och dramatiskt. Här fick Schiff kombinera sina välkända sidor av pianovirtuos och nyanserad interpret med eget dirigentskap. Min bänkgranne i torsdagskväll berättade att han vid det första konserttillfället i onsdags blev så tagen att han kände sig tvungen återkomma.

Foto: Konserthuset; Nadja Sjöström

Sir András Schiff - Live at Wigmore Hall

En strömmad konsert från Wigmore Hall i London med publik i salongen! Låt oss ta det som ett förhoppningsfullt tecken på att nya tider gryr. Pianisten Andras Schiff presentar själv, insiktsfullt och ödmjukt som alltid, den musik han ska spela. Uteslutande Bach och Beethoven. 

Han bekänner att han varje morgon rensar sinnet med att spela någonting av Bach. Och jag påminns om den fantastiska konserten i UKK för några år sedan då han spelade Goldbergvariationerna.

Havsstilla

Jag bläddrade i "Tysk lyrik", en bok jag länge ägt men nästan glömt bort att jag hade. I ett sådant urval* stöter man naturligtvis på Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832), konstigt vore det annars. Nå, jag fann inte bara "Über allen Gipfeln" utan även några andra smakprov på denne gigant i skaldekonstens historia. Jag fastnade för en dikt med titeln "Meeresstille", som på svenska blir "Havsstilla" i Johannes Edfelts översättning:

Djup, djup tystnad över vattnet.
Hur orörligt havet är!

Och bekymrad väntar skepparn:

släta ytor vart han ser!

Ingen vind från någon sida!

Dödens stillhet, fruktansvärd.

I det oerhörda vida

ingen enda böljas färd.

Håll med om att det är en mycket märklig dikt: en dikt om stillhet, men inte som frid och ro utan som dödligt hot, som någonting fruktansvärt. Vi är på ett skepp i stiltje och det är före ångfartygens tid. Vi blickar med den lamslagne skepparen ut över det blanka, orörliga havet, utlämnade till det runtom lika skrämmande vida. Originalet lyder:

Tiefe Stille herrscht im Wasser,
Ohne Regung ruht das Meer,
Und bekümmert sieht der Schiffer
Glatte Fläche ringsumher.
Keine Luft von keiner Seite!
Todesstille fürchterlich!
In der ungeheuern Weite
Reget keine Welle sich

Dikten har en pendang som inte finns med i min lilla antologi. I den målar Goethe upp en motbild, eller om man så vill en lycklig upplösning av den första diktens belägenhet. "Glücklische Fahrt" heter den och skildrar följande förlopp:

Die Nebel zerreißen,
Der Himmel ist helle,
Und Äolus löset
Das ängstliche Band.
Es säuseln die Winde,
Es rührt sich der Schiffer.
Geschwinde! Geschwinde!
Es teilt sich die Welle,
Es naht sich die Ferne;
Schon seh ich das Land!

Vindguden kommer här till undsättning, himlen klarnar, vindarna börjar susa, kaptenen kommer på fötter och skeppet klyver vågorna i full fart framåt mot en fjärran kust.

Det sägs att dessa dikter är inspirerade av en händelse under Goethes långa Italienresa. Han ville även se Sicilien och gick därför ombord på ett skepp som från Neapel skulle föra honom dit. Seglatsen bjöd på denna upplevelse av stiltje som någonting minst lika vådligt som en stormig böljegång. 

Inte oväntat har dessa dikter attraherat många tonsättare, bland dem också några av de mest namnkunniga, nämligen Schubert, Beethoven och Mendelssohn. Som op. 2 blir "Meeresstille" ett tidigt prov på Schubert som mästerlig kompositör av lieder. Mendelssohn skapar en konsertuvertyr utifrån texten, medan Beethoven satsar för fullt med kör och orkester i en kantat, op. 112, där båda dikterna ingår.

Kantaten börjar med dämpad, knappt hörbar körsång fram till den första diktens tre sista rader, där kören börjar sjunga i staccato, där "fürchterlich" plötsligt utropas med chockerande styrka och där "Weite" hålls ut så länge att man omöjligt kan bortse från detta orörliga havs förfärande vidsträckthet. Det är Beethoven på övertydligt dramatiskt humör, även när han ställer de båda dikterna i stark kontrast till varandra. Jubeltonen dominerar helt när i andra satsen/dikten vindarna och allt pånyttföds i stark rörelse. John Eliot Gardiner och Orchestre Revolutionnaire et Romantique presenterar allt på bästa sätt, (men flera alternativ finns på t ex Youtube).

Mendelssohn ägnar det mesta av sin uvertyr åt den lyckliga delen av färden, vilken slutar med triumferande fanfarer och några slutackord som signalerar ankomst och förtöjning i lugn och säker hamn. 

Och Schubert då? Han stannar vid den första diktens allvar. Hos honom är diktens alla utropstecken strukna, dramatiken undertryckt eller redan ersatt av ett tillkämpat lugn som yttrar sig som en mycket långsamt framsjungen saklighet. Det sker mot bakgrund av pianoackompanjemangets ständigt brutna ackord, vilket väcker reminiscensen av det vågsvall som så bittert saknas. Och jag tänker: Det är knappast mindre "fruktansvärt" att ställas inför det orörliga och oerhörda "vida" när orden från sångaren formas som här, återhållet i fallande intervaller, stilla som i den situation som är.

Dietrich Fischer-Dieskau sjunger bättre än de flesta, så jag länkar i första hand till honom. 

* "Tysk lyrik", i urval av Sven Lindner, Bonniers, 1971.

Foto: EJ.

Igor Levit trollbinder oss

Beethoven fyller 250 och hans verk kommer därför att spelas världen över mer än någonsin i år. Få lär hylla honom furstligare än den ryske pianisten Igor Levit, som föresatt sig att spela alla 32 pianosonaterna vid åtta konserter, fyra under våren och fyra under hösten. Förutom i Stockholm dito i Hamburg och Lucerne.

I lördags i Stockholm (fjärde konserten) stod ett par av de mest kända sonaterna på programmet - nr 17, den som i Sverige (av Strindberg) döptes till "Spöksonaten" och nr 8, "Pathetique" - tillsammans med två andra mer sällan spelade, nr 11 och nr 3.

Levit hör till dem som utan pardon tvingar publiken till den andäktighet han behöver för sitt ytterst nyanserade spel. När han med största möjliga pianissimo rör tangenterna i början av nr 17 och någon idiot fortfarande krånglar med en dörr, avbryter han sig, inväntar stillhet och börjar om. Sedan håller han den fullsatta salongen (ca 1800 platser) i ett järngrepp och inte en enda förbannad mobiltelefon vågar blanda sig i under resten av konserten.

Det är från första början uppenbart varför recensionerna hittills varit översvallande. Levit river inte av en sonat i taget bara för att han kan det. Med hela sin själ och överlägsna teknik betygar han Mästaren sin aktning genom att så grundligt ha tillägnat sig varje takt och ton i denna väldiga sonatcykel att han vågar sätta sig ned och ur minnet påstå något om hur det borde vara. Jo, det kan visserligen sägas om alla de andra av de bästa också, men det ska hända i nuet, här och nu, och igen en annan afton i en annan stad.

Fram kommer en tolkning av just den Beethoven vi hört talas om som den gränsöverskridande nyskaparen. Visst kännetecknas Levis tolkningar av extrema kontraster, inte minst dynamiskt, men jag är benägen att tänka på dem som befogade. Likaså driver han ibland upp tempot till en nivå som jag inte alltid tycker är nödvändig, men jag köper det ändå som ett uttryck för den frenesi som otvivelaktigt är beethovensk. När han obesvärat lyckas fullfölja ansatserna sitter jag där medryckt och smått förstummad.

Sista satsen av "Spöksonaten" och första satsen i Pathetique" är ju favoritstycken som man alltid lyssnar till med särskild förväntan. Men även den briljanta lekfullheten i nr 11, som för min del kändes som något nytt och obekant, lyckades Levit plantera i minnet som någonting jag bör återkomma till.

Biljetter till de återstående konserterna i oktober med bland annat "Hammarklaversonaten" och de tre sista sonaterna släpps i slutet av augusti. 

Bilden: Igor Levit. Foto: Jan-Olav Wedin

Vårens musik i siktet

Så här några dagar in på det nya året bläddrar jag som vanligt igenom programmen från mina närmast belägna scener och estrader. Påkostade broschyrer i tjockt fint papper och fläckfritt färgtryck till trots ritar jag med kulspets i kanten, stora och små kryss, ibland ytterligare förstärkta med en ring - vilket betyder någonting som absolut inte får missas. 

Några av kryssen kommenterar jag här i korthet.

Ludvig van Beethoven fyller 250 i år och det märks verkligen i husens programsättning, trots att han även ett år vilket som helst hör till de mest spelade. Att hans popularitet håller i sig märks också på att jakten på biljetterna till de stora evenemangen redan håller på att ta slut. 

Konserthusets satsning på ett konsertant framförande av hans enda opera "Fidelio", med bland annat Nina Stemme i en av rollerna, hör förstås dit. Dessbättre kan man (i varje fall i Uppsala än så länge) se denna opera på bio i direktsändning från Royal Opera Covent Garden med Jonas Kaufmann och Lise Davidsen, det nya norska stjärnskottet i sopranfacket, i huvudrollerna (den 17/3, med repris några dagar senare).

Ännu en av världsscenens stora ryska pianister - Igor Levit - spelar fyra av hans sonater, bland dem "Spöksonaten" (som den ju på grund av Strindberg kallas i Sverige; annars "The tempest") och "Pathétique", och även i det fallet (den 22/2) bör man skynda sig att boka. Juja Wangs pianoafton i mitten av mars är däremot ledsamt nog redan uppbokad till sista plats.

Ett flertal av Beethovens symfonier ges både i Konserthuset och i Berwaldhallen av olika orkestrar och dirigenter. I mars spelas till exempel nr 3, "Eroica" - av SRSO och i båda husen (!).  Filharmonikerna tar hand om den nionde symfonin i Konserthuset i slutet av mars, men även den konserten är praktiskt taget utsåld, medan nian i Berwaldhallen i början av juni med SRSO, Harding och ett gäng goda solister ännu har en del platser kvar. Några dagar innan sammankallar Harding också det uppbåd som krävs för ett uppförande av den väldiga "Missa Solemnis", och i det fallet finns fortfarande rätt gott om plats. 

Till sist vill jag angående LvB påpeka att alla hans sexton stråkkvartetter kommer under året att framföras av Quarteto Casals i Konserthuset, fördelade på sex konserttillfällen. Den 18/4 ges till exempel nr 4 i c-moll, nr 9 i C-dur och nr 14 i ciss-moll. Och i Uppsala, UKK, ger Kammarsolisterna ett program där "Heliger Dankgesang" ur 15:e stråkkvartetten ingår (15/3). Om Beethovens sena kvartetter skrev jag senast här.

Det finns förstås mycket annat man skulle vilja se och höra också. Till exempel Kungliga Operans symfonikonsert under ledning av Andrew Litton, med Brahms glödande värme i dubbelkonserten för violin och cello och dessutom Rachmaninovs underbara Symfoni nr 2.

I Berwaldhallen (2/4) ges äntligen en symfoni av Arthur Honegger, nr 3, "Den liturgiska", jämte Mozarts stora Mässa i c-moll (minst lika märkvärdig som hans Requiem!). Och vem står på nytt på pulten, utan partitur och pinne, om inte den unge 93-åringen Herbert Blomstedt, vars känsliga handrörelser är en fröjd att följa, inte minst när de alstrar musik av den högre andliga skolan!

Den gångna hösten präglades för min del av ett par av Mahlers symfonier; i vår kan det i stället bli fråga om Anton Bruckner, vars symfoni nr 7 spelas av Filharmonikerna under Alan Gilbert (23/1) och nr 8 av samma orkester med den återkommande Christoph Eschenbach som dirigent. Biljetterna till den senare konserten (den ges två gånger, 6/5 och 7/5) är också redan på väg att ta slut.

Låt mig slutligen också nämna ett par konserter i maj, den ena med Filharmonikerna och Bartóks Violinkonsert nr 1 (solist: James Ehnes), ett orkesterverk av Dvorak och inte minst Leos Janacecks mäktiga Sinfonietta. Den andra i Berwaldhallen med Chopins Pianokonsert nr 1 (solist: Nikolai Lugansky; se där ännu en fenomenal ryss!) en symfoni av Dutilleux  och Ravels "La valse".

Bilderna: Beethoven, hans autograf samt ett fragment av handskriften till Månskenssonaten.

András Schiff, bäst med Beethoven

Andras Schiff hör till samtidens främsta pianister, en musiker vars konserter jag aldrig missar när de ges på rimligt avstånd från min uppehållsort. Sist var det bekvämt på hemmaplan i Uppsala, där han spelade Bachs Goldbergvariationer på ett sätt som jag bevarar som ett oförglömligt musikminne.

I förra veckan var han stockholmsfilharmonikernas gäst i den dubbla funktionen av både pianosolist och dirigent. Programmet var klassiskt med musik av Schubert (Uvertyr till Rosamunda) och Haydn (Symfoni nr 97) och efter paus Bachs femte klaverkonsert och Beethovens första pianokonsert, det vill säga hans först publicerade.

Nog var det först när maestro Schiff intog pianopallen som konserten lyfte på allvar. Bachs välbekanta klanger i adagiot - droppande, ljusa och klara. Och när Schiff spelar Bach på en modern flygel så spelar han klaver såtillvida att han undviker pedal, vilket skapar klarhet men också kan leda till en viss stolpighet om accenterna överbetonas.

Finalen med Beethoven var uppenbart det som dirigent och musiker lagt ner sin mesta själ i. Av gigantens fem pianokonserter är det ju de tre sista som oftast framförs. Jag måste erkänna att jag först i torsdags insåg vilket inspirerat och inspirerande verk denna första (kronologiskt sett egentligen tredje) konsert i C-dur är. Imponerande virtuos i yttersatserna och med en mellansats - largo - där wienklassicismen gifter sig med ljuv romantik. När Beethoven tillfälligt lämnar dramatiken och växlar in på lyrikspåret blir det inte sällan, som här, en stilla vandring i pastorala nejder, en melodi som gnistrar i diskanten.

Och som extranummer bjöds vi inget mindre än en sats ur Waldstein-sonaten. Det kändes som en välkommen tjuvstart på det stundande Beethoven-jubileet nästa år.

För den som i likhet med mig kanske ännu inte riktigt fattat hur märkvärdig den första pianokonserten är, rekommenderas ett besök på Youtube, där Daniel Barenboim är solist och dirigent för Staatskapelle Berlin i en mycket bra liveinspelning.

Foto: Jan-Ola Wedin

Kärleksbrev från en passionerad äldre herre

Allt sedan Haydn lanserade stråkkvartetten under senare delen av 1700-talet har det stått klart att man som tonsättare inte måste tänka sig en hel orkester för största möjliga uttryck och konstfärdighet - att det egentligen kan räcka med fyra stråkmusiker för precis den saken.

Haydn komponerade närmare 70 stråkkvartetter över en lång tidsperiod. Två av dem framfördes i lördags i Grünewaldsalen av Belcea Quartet, en av de mest hyllade kvartetterna för närvarande och en återkommande gäst i Stockholms Konserthus. De hade valt två av hans mogna verk i genren: den så kallade "Goddagkvartetten" i G-dur, op. 33:5, och den sent tillkomna "Kvintkvartetten" i d-moll, op. 76:2. Båda lysande exempel på min inledande anmärkning, vilket särskilt musiker av Belceas kaliber visar bortom allt tvivel. 

I kontrast till Haydns raffinerade wienklassicism gavs ett par andra exempel på utsökt kvartettkonst av modernare slag, nämligen Leoš Janáčecks båda bidrag från 1920-talet. Frågan är om inte denne Janáčeck är 1900-talets mest egensinnige tonsättare. Hans tonspråk känns lätt igen, oavsett det gäller opera, mässa, kammarmusik eller solopiano: de korthuggna, talaktsliknande fraserna, mährisk folkton, upprepade melodiska infall, de abrupta kasten mellan skör lyrik och häftiga utbrott.

Speciell är också inspirationskällan till det mesta av hans senare musik. Det handlar om en ung, gift kvinna - Kamila Stösslova - som han, nästan fyrtio år äldre, förälskade sig i och uppvaktade med glödande kärleksbrev i hundratal. Kärleken lär inte ha varit ömsesidig, men Kamila avvisade inte heller hans svärmeri utan lät honom hållas. Från och med mötet med henne finns hon på ett eller annat sätt med i hans musikskapande, och alldeles särskilt i den andra stråkkvartetten med den talande titeln "Intima brev".

Passion och drama låg operakompositören Janáčeck nära, och så även i den första kvartetten - "Kreuzersonaten" - med den från Tolstojs kortroman lånade titeln som i sin tur alluderade på en sonat av Beethoven. I den storyn är det som bekant inte bara fråga om svärmeri och glödhett begär, utan oregerlig svartsjuka som leder till ett knivmord. I ett av breven till Kamila säger sig Janáčeck här vara gripen av offrets, den stackars pianospelande kvinnans, situation.

Det är en kärv och lidelsefull musik med sågande stråkar och blixtrande infall, om än emellanåt också med milda folkmelodiska inslag. Det gnistrade och sprakade om Belceas makalöst virtuosa spel. Trots de häftiga växlingarna är deras rytmiska precision oklanderlig, de skärande dissonanserna alltid lika tveklöst distinkta och flageoletterna flyktigt försvinnande som tunna insektsmoln. Men, som sagt, inte sällan också innerlighet och längtan, i synnerhet i den andra kvartettens tredje och fjärde satser med deras uppammade bild av det ouppnåeliga kärleksobjektet. 

En musikupplevelse av rang var vad Belcea Quartet bjöd på genom detta väl valda program. Endast det allra yppersta är gott nog, tänkte de väl när vi ville höra ett extranummer och de gick oss till mötes genom att nästan ohörbart intonera den närmast överjordiska musiken i Beethovens allra sista stråkkvartett, op. 135, den tredje satsen Lento assai, cantante e tranquillo. 

Bilderna:
- Belcea Quartet Foto: Jan-Olav Wedin (Konserthuset)
- Leoš Janáčeck och Kamila Stösslova (lån från nätet)

Stora småsaker i mästarhänder

Än en gång lyckliggjord av den moderna flygelns förmodligen störste nu levande användare.

Återigen undrar jag vad det är som gör Grigory Sokolovs pianoaftnar till de extraordinära musikhändelser de faktiskt är, gör dem till något jag absolut inte vill missa hur många jag än varit med om, år efter år. Jag noterar datum och väntar med spänning på det nya programmet, det som alltid "meddelas senare". I år ett program i pianolitteraturens säkra huvudfåra med Beethoven och Schubert, fast ändå inte helt konventionellt: en storslagen sonat och i övrigt bagateller och impromptun.

Beethovens pianosonat nr 3 i C-dur (op. 2:3) hör ju inte till de flitigast framförda. Jag får erkänna att den var mig tämligen obekant. Och av de tre samlingarna av så kallade bagateller är det inte heller op. 119 som spelas mest. Däremot får de nog betecknas som de minst bagatellartade.

Man kan vara förvissad om att när Sokolov tar sig an en tidig Beethovensonat så är det för att han fångats av just den musiken och med sin tolkning vill visa vad den går för, övertyga om dess angelägenhetsgrad. 

Och den visar sig som omisskännlig Beethoven, i stort som smått, dock inte utan vissa drag av föregångaren Haydn. Charmant och lekfull wienermusik, virtuos i yttersatserna och i det lustiga scherzot, och med ett enkelt och underbart melodiskt Adagio. Sokolov fick som vanligt användning för hela sin sofistikerade teknik, inte minst i den lugna satsens lena pianissimon och utsökta accenter. 

"Elva bagateller för piano" är verkligen inte några småsaker för amatörer, även om där ingår ett par enklare stycken som även hemmapianister klarar av. Förläggaren Peters, som var ute efter några "kleinigkeiten", blev brydd och refuserade de första sex såsom varande för enkla för avancerade pianister och för svåra för andra. Beethoven kompletterade då med ytterligare fem och lät en engelsk förläggare publicera verket. Omväxlande och underhållande musik, oavsett hur man nu vill värdera den i stort eller smått.

Efter paus följde Schuberts Fyra Impromptun, op. 142 (D 935). Beteckningen leder tankarna till enklare improvisationsstycken,  vilket ingalunda är fallet. Redan det första skulle inte skämmas för sig som sonatsats. Det andra i Ass-dur känner förmodligen alla pianoelever igen som en spelläxa för övning av frasering och det snabba, jämna flödet av trioler i högerhanden. Det tredje impromptut varierar det likaså mycket kända och älskade temat i Rosamundamusiken, och vackrare än som i Sokolovs händer kan det inte bli. 

Romantiken i dessa stycken fick blomma ut ordentligt och förlängdes sedan omedelbart i och med den tredje avdelningen av konserten, den med det generösa mått av extranummer som alltid förekommer vid Sokolovs framträdanden. De emotioner som han frilade i triodelen av Schuberts fjärde Impromptu ur D 899 förklarar något av det exceptionella med honom. Den sortens dynamiska storspel är alldeles rätt i Schuberts maniskt upprepade tonslingor och sofistikerade modulationer. Det är då det kan hända: den förening med musikens eviga nuflöde som man bevittnar hos pianisten införlivar även lyssnaren. Det är synd att det missbrukade ordet "magiskt" inte längre kan användas för de stunder när det verkligen vore på sin plats.

Efter ett par stycken av Jean-Philippe Rameau, en favorit hos Sokolov, vidtog så en nedtrappning till lyriskt finlir av det andlösa slaget. Först en av mina favoriter ur Alexandr Skrjabins "24 Preludier", nämligen det i e-moll. Så mycket kan alltså sägas så stilla, på så litet utrymme, på så kort tid. 

Ja, vilka klanger rymmer inte en modern flygel när den trakteras av en mästare som Sokolov? Den frågan framstår som retorisk, om inte förr så när han slutligen droppar den sista tonen, knappt hörbar, i det av svirrande sekundintervall uppbyggda Debussy-preludiet "Des pas sur la neige". Vad det är för slags ljuddämpad snövandring som Debussy tänkte sig kan vi bara göra oss egna föreställningar om. Jag tänkte mest på att jag någon gång skulle vilja höra mer Debussy av klangmakaren Grigory Sokolov.

Småstycken, kanske det, men vilken storhet gömmer sig inte rätt ofta i det lilla? Lyckliggjord gick jag ut i det nollgradiga men snöfria höstrusket utan att lämna några spår efter mig.


Bilden: Grigory Sokolov. Foto: Erik Berg

Listan: Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna

Jag har tvekat att fortsätta med ännu en den klassiska musikens bästalista beträffande symfonierna. Att även i det fallet peka ut de allra mest oumbärliga är tveksamt av två skäl. Dels blir det lätt en tämligen förutsägbar och därför föga intresseväckande lista eftersom min värdering förmodligen inte avviker särskilt mycket från de flesta andras vilka länge umgåtts med den klassiska repertoaren. Dels är de allra största symfonikerna, de vars storhet vi alla är eniga om, samtidigt de som skapat de flesta av de bästa verken i genren. Vilket innebär att en tiolista lätt skulle kunna fyllas med enbart Mozart, Beethoven, Brahms, Bruckner och Mahler, med någon restplats åt en Haydn, Schubert eller Berlioz.

Alltså är en regel om endast ett verk från vardera tonsättare nödvändig för att framtvinga svåra val bland likvärdiga verk, val där endast subjektiva skäl, säg speciella delar av eller speciella minnen förknippade med verket får fälla avgörandet.

Här är nu i alla fall de tio symfonier jag i nuläget aldrig kan få nog av, i synnerhet inte i ensamhet på någon ö i yttersta havsbandet. De kommer att följas av en kompletterande lista med möjligen inte lika givna symfonier från åren kring förra sekelskiftet och framåt, där värderingarna troligen är mer skiljaktiga:

Haydn: Symfoni nr 101, i D-dur. "The clock". Inte för att jag har något helhetsgrepp om Haydns hundrafyra symfonier, men han måste vara representerad för sin produktiva rikedoms skull. Och bara de två första minuterna av den första satsen här berättigar valet av just denna symfoni - ett innerligt adagio i bjärt kontrast till den svävande flykten i det presto som omedelbart följer. Mig tilltalar också andra satsens humoristiska lek med tidens gång: tick tack med den stadiga rytmen hos en metronom, vars lugn lite överraskande växlar över i något som mer liknar en taktfast marsch. Fast klockan kommer snart tillbaka och den annars i musik så paradoxalt upphävda tiden löper ut utan större åthävor. En elegant men inte märkvärdig menuett föregår finalens dynamiska brio.

Mozart: Symfoni nr 41 i C-dur, K 551. "Jupiter". Mozart kröner sitt symfoniska skapande med denna symfoni som nog finns på varje sådan här lista, möjligen i konkurrens med den närmast föregående i g-moll. Mozarts mästerskap i att kombinera högsta möjliga välljud med dito kontrapunktisk lärdom demonstreras här med emfas. Ett sångbart Andante cantabile som andas ömtålighet med underströmmar av uppbrusande och frågande vemod. Ja, vad allt rör sig inte i denna mozartska komplexitet, till det yttre samtidigt så omedelbart intagande? Sista satsens briljanta hantering av stämväven blir ytterligare ett exempel på det. Det är bara att instämma med Alfred Einsteins omdöme: "Ett enastående moment i tonkonstens historia". 

Beethoven: Symfoni nr 3 i Ess-dur. "Eroican". Tala om svårt val, men jo, det måste till sist ändå bli trean, även om jag för något år sedan skulle ha sagt sjuan, sedan gammalt min favorit. Men efter förnyad kontakt med trean (live med Herbert Blomstedt) tänkte jag att detta ju måste vara symfoniernas symfoni. Den överträffar allt, till och med nian trots dess uppbåd av solister och korister. Pang, pang - två kanonskott och rena chockstarten. Den oerhörda energi som utgår från denna musik är förkrossande, både i det långa adagiots sorgmarsch, med dess växling mellan återhållen upproriskhet och inåtvänt sörjande, och sedan i sista satsens dynamiska kontraster mellan solig pastoral och dundrande virvelstormar som bygger upp till en högstämd salut. Ett bättre scherzo i glatt studsande polyrytmik har väl inte heller världen varken förr eller senare hört. Inte ett dött eller slött moment finns i denna symfoni; man sitter trollbunden från början till slut.

Schubert: Symfoni nr 9 i C-dur. Här har vi att göra med en symfoni som med rätta kallas den stora, även om den fick sin premiär först långt efter upphovsmannens död. Beethovens ande vakar över verket, och Schuberts snille stod inte förebilden efter. Hade han fått leva åtminstone ett stycke in i sin medelålder är det inte omöjligt att Franz kunde ha gått till eftervärlden som Ludwigs jämlike och kanske till och med överman. Det börjar med hornen som kommer ur fjärran och sedan fylls det på - i "himmelsk längd", som Schumann, sa, han som tillsammans med Mendelssohn såg till att symfonin blev framförd. Det flödar av melodiskt behag omväxlande med bryska kontraster, och när vi kommer till sista satsens rytmiskt gungande sporrsträck bär det iväg rakt in i evigheten, eller vart det nu bär. Jag har på sista tiden lyssnat till en formidabel inspelning med Kölnradions symfoniorkester under ledning av Günter Wand. Här om inte förr fattar man fullt ut Schubert storhet.

Schumann: Symfoni, nr 2 i C-dur. Kom inte till mig och säg något om Schumanns brister som symfoniker. I synnerhet tvåan (som inte är nummer två kronologiskt sett) dementerar allt i den vägen, ett verk som snarare visar vad detta kreativa snille kunde åstadkomma också orkestralt - och på sitt eget sätt, med inspirerade blinkningar till flera av föregångarna, inte minst kontrapunktiken hos fader Bach. Den melankoliska koral som inleder symfonin speglar måhända Schumanns tillstånd vid tidpunkten för dess tillkomst, då han på allvar började känna av de syfilitiska besvär som sedermera skulle ta kål på honom. Men stämningsväxling är samtidigt här liksom alltid ett schumannskt  kännemärke. Scherzot svischar runt i ett rasande tempo, som gjort för dervischer på speed, för att sedan övergå i det oerhört vackra adagiots elegiska resignation. Finalen är en förunderlig kombo av ursinnig marsch och sångbar melodik. 

Berlioz: Symphonie fantastique.  Berlioz - en lysande symfoniker, en vägröjare för klangvärldar dittills inte hörda. Även utan programmet, den lockande skräckromantiken med mardrömmar om avrättning och orgiastisk häxsabbat, är det här så omtumlande musik att jag tänker mig att den kan frälsa vilken normalmusikalisk människa som helst till entusiastisk älskare av symfonisk musik. Men man ska helst uppleva den live, då den kulminerande häxsabbaten blir omöjlig att värja sig mot. 

Brahms: Symfoni nr 1. Inte heller här är valet enkelt. För några år sedan hade jag nog valt den fjärde. Men efter att ha upplevt en fantastisk konsert i Gewandhaus hösten 2016 framstår den första symfonin som den mest omistliga. Arme Brahms - av djupaste respekt för Beethoven vågade han knappt ge sig i kast med något sådant som en symfoni men åstadkom till sist detta mästerverk. Efter mer än tjugo års arbete blev den färdig, så det torde vara världens mest genomarbetade symfoni. Det är framför allt den sista satsen som gör den till en av de absoluta höjdpunkterna i symfonins värld. 

Tjajkovskij: Symfoni nr 6. "Pathetique". Jo, men visst, det lamenterande stråkbruset och de mumlande bleckblåsbönerna i sista satsen gör att den förtjänar en plats bland de stora, outslitliga symfonierna, särskilt när det görs med det patetiska tryck som musiken fordrar. Av hans övriga tycker jag mest om den första, "Vinterdagdrömmar".

Bruckner: Symfoni nr 8. De sista fyra symfonierna (6-9) av Bruckner är gigantiska katedraler i musik. Allra starkast finner jag åttan, och allra mest gripande tredje satsens Adagio, där himmelen öppnas i sublima ljusgenombrott mer än en gång. Det är bara det att detsamma kunde sägas om de långsamma satserna i nian och sexan. Denne barnsligt troende katolik måtte ha haft kontakt med kraftkällor av sällsamt slag. Det finns stunder när jag utser honom till den störste.

Mahler: Symfoni nr 9. Det står mellan 2:an och 9:an, de som gett mig de starkaste upplevelserna såväl live som hemma vid skivspelaren. Även i det här fallet, och även om det går i vågor, brukar jag efter ett fint framförande vara övertygad om att Mahler är den symfoniker jag allra minst kan avvara. "Bereite dich zu leben" ropar kören i sista satsen av tvåan, och avskedet till livet i nians sista sats är ett stilla, utdraget slocknande som om något i musikväg erbjuder lyssnaren katarsis. Det händer alltså att jag nämner Mahler som den störste, i betydelsen den som mest förmår skaka en i själsgrunderna.

Bilden: Ludwig van Beethoven 1818 , skiss av Carl Friedrich August von Kloeber.

Beethovens nia och hans flera andra

Jag satt som vanligt på andra raden i Konserthuset och lyssnade gripen till en av de mest kända och älskade symfonierna av alla - Beethovens nionde och sista: "An die Freude", till glädjen. Känd både till namnet och (inte minst för efterföljande tonsättare) också för det ödesdigra numret. Känd dessutom just för dess banbrytande inslag av kör och sångsolister, de som slutligen eldar både medverkande och lyssnare till jubel över alla människors brödraskap. Som i ett tänkt Elysium, det grekisk-romerska paradis där den eviga våren råder.

Ja, det är både rätt och mycket vackert tänkt, inte minst som uppbyggelse en bister februaridag med ilande vind som får ögonen att tåras av mer jordiska skäl än idealistiska oden. Med Beethovens musik till Schillers poetiska textrader framstår budskapet som triumferande sant. Vilket även filharmonikerna, Eric Ericsons kammarkör och solisterna under ledning av Franz Welser-Möst förmedlade med erforderlig gudagnista.

Jag har nyligen försökt upprätta en lista över musikhistoriens bästa symfonier, där givetvis Beethoven är självskriven. Men vilken av hans symfonier tycker jag är den mest omistliga? Det har skiftat och gör så fortfarande. Så mycket vet jag att jag hela tiden växlar mellan dem med udda nummer: 3, 5, 7 och 9. Och skiftena har som regel att göra med om jag nyligen hört ett övertygande framförande av någon av dem i konsertsammanhang. 

Det här framförandet var övertygande, rent av hänförande. Och det handlar inte bara om den sista satsen. Den här gången betogs jag även av den långsamma satsen - Adagio molto e cantabile - av dess monomant upprepade dyningar, dess närmast hypnotiska invaggande av frid och ro, vilket skulle kunna bli enahanda om man inte får till dynamiken så som skedde här. 

Så jag har fått bekymmer, och inser samtidigt skenproblemet med att någon av likvärdiga symfonier måste urskiljas som extraordinär.

Grigory Sokolov - igen

Jag lever fortfarande i efterdyningarna av Grigory Sokolovs konsert i Stockholm för en dryg vecka sedan. Hans framförande av Beethovens sista sonat, op. 111, grep mig starkt.

På Youtube finns han naturligtvis också, om än inte alltid i så goda upptagningar (en del är uppenbart piratinspelningar). Men jag har hittat honom där i en annan Beethoven-sonat som lyckligtvis är av godtagbar inspelningskvalitet. Det rör sig om den sonat som fått beteckningen "Stormen", op. 31, nr 2, sista satsens Allegretto. 

Se, hör och gläds över vad en stor musiker gör av denna underbara musik. Lägg även märke till hur organiskt det musikaliska förloppet förenas med gestik och ett gudabenådat anslag, hur synintrycket inte distraherar utan tvärtom överensstämmer med musiken, hur höstens kulna blåst och mörker med ens blir drägligt. 

Han gör, skulle jag vilja säga, vad solen mitt på dagen gör när den påvisar guldet i lärkträdens vissnande barr här utanför fönstret.

Foto (nedan): EJ

Helgens möten med Grigory Sokolov

Sedan 2004 har Grigory Sokolov med två undantag årligen återkommit till Stockholms Konserthus. Åtminstone hälften av dessa tillfällen har jag befunnit mig på plats. Så även denna sena oktobersöndag när han spelade sonater av Haydn och Beethoven.

Denna gång mötte jag honom också på ett alldeles särskilt sätt. Mer om det senare.

Haydn skrev galant och lyckligt i dur, det är så vi oftast känner honom. Så även i de talrika klaversonaterna vars wienklassicistiska format i hög grad är hans egen uppfinning. Sokolov valde emellertid den här aftonen tre mollstämda sonater ur Hob. XVI: nr 44 i g-moll, nr 32 i h-moll och nr 36 i ciss-moll. Speciellt sista prestosatsen i nr 32 ger prov på en kompositör på energiskt högvarv som välkommen omväxling till det rikt varierade och ornamenterade glitter som annars är hans signum. 

Sokolovs oändligt delikata anslag kommer helt till sin rätt i stycken som dessa. Och nog är det signifikativt för denne den moderna konsertflygelns främste domptör att inför paus droppa sista tonen i sista satsens menuett och trio i nr 36 som om den - i pianissimo - vore värd allt vad som sammantaget föregått den.

Efter paus fortsatte molltonen med Beethoven, först den tjugosjunde sonaten i e-moll och sist hans sista i c-moll, op.111. 

Vad är det Beethoven försöker fastslå i de mäktiga inledande ackorden i sista pianosonaten? Det är inget enkelt sakförhållande, det kan man förstå av kasten mellan tvivel och upproriskhet som omedelbart följer. Jag nöjer mig med antagandet att det gäller storm och längtan i den musikaliskt slagkraftigaste formen. Sista satsens Arietta är ingenting mindre än ett mirakel, ett pianomusikens testamente till eftervärlden. För min del har den varit min favorit bland Beethovens sonater sedan jag i unga år lyssnade till den på en LP med Maurizio Pollini.

Vad finns att säga om Sokolovs utförande, annat än att jag blev helt hänförd. Mästaren gav sig den här musiken helt i våld, och jag fick känslan av att han höll hela publiken i ett andlöst grepp när han lät variationerna flöda med utnyttjande av hela klaviaturen från sprödaste diskantblänk till mullrande basgångar. Herregud, vilken musik och vilket musicerande!

Sedan som vanligt den generöst tilltagna extrakonserten. Även denna gång inte mindre än sex extranummer. Av Schubert ett stycke ur Moment Musicaux, sedan Chopin, ett par Nocturner och ett par preludier ur 24 Preludier. Även ett stycke av Rameau, som ju sedan gammalt hör till Sokolovs repertoar.

Och mitt särskilda möte med Grigory Sokolov den här gången? Så här var det. Jag satt med min hustru på flyget hem från Venedig i lördags, jag vid gången, hustrun till vänster om mig och längst in vid fönstret en äldre man. Jag läste i Jean Gionos "An Italian Journey" och försökte vila en stund. Mot slutet av resan tittade jag förbi min hustru och blev plötsligt varse profilen på mannen som satt bredvid henne som ovanligt bekant. Varpå jag viskade i hennes öra: Jag tror att du sitter bredvid Grigory Sokolov. Nej, aldrig, viskade hon tillbaka och tittade roat på mig. Han skulle aldrig sitta intryckt i en trång Norwegian flight. 

Jag fortsätter att förstulet snegla åt vänster, och det måste förbanne mig vara Sokolov i egen hög person som sitter där; en sådan dubbelgångare existerar inte i sinnevärlden. Så jag viskar på nytt i hustruns öra: Jag är säker, hundra procent säker, det är Sokolov. Hon tittar leende på mig, nu något mindre misstroget.

Mästerpianisten sitter försjunken i tankar, tittar växelvis ut genom fönstret och ned i sin vänstra handflata där han gömmer ett flerdubbelvikt papper som fylls med små snabba noteringar. Jag får för mig att han för sitt inre öga och öra går igenom ett partitur. Eller kanske är han också en poet som fångar något i associationsflödet?

Planet tar mark på Arlanda. Vi sitter nästan längst bak och folk väntar och trängs i gången. Jag passar på tillfället och lutar mig över hustruns knän och säger: Excuse me, sir, aren´t you Grigory Sokolov? 

Han bekräftar att så är fallet, och jag sträcker fram min hand och tackar för alla fina konsertupplevelser han gett mig. Han tar min hand, skiner upp och tackar, vänligheten själv. (Det slår mig att jag aldrig tidigare sett Sokolov le, varken på konserter eller på bild). Jag säger att jag ser fram emot morgondagens konsert, och han berättar att det blir tre sonater av Haydn och två av Beethoven. Till sist en nyfiken fråga: bor han i Venedig? Nej, säger han, jag bor i Verona. Vilken avundsvärd hemort, tänker jag men säger inget.

Jag går av planet och har med ens fått innebörden av begreppet star struck fullkomligt klar för mig.

Foto: EJ

PS. För tidigare inlägg om Sokolov, se kolumnen här intill (sammanlagt 6 bloggposter)

Beethovens sista stråkkvartetter - Es muss sein

Hulton Archive/Getty images

Sedan förra söndagen då jag lyssnade till Uppsala kammarsolisters framförande av den första av Ludwig van Beethovens fem sista stråkkvartetter (nr 12, op. 127), vilka ju också hör till det allra sista han över huvud taget komponerade, sedan dess har jag dagligen umgåtts med dessa kvartetter. 

Det var Åke Holmqvist, Beethovenexperten, som på samma konsert i en miniföreläsning hävdade att man med fördel lyssnar till denna musik som helhet för att bättre kunna greppa det som vanligen betraktas som revolutionerande och svårtolkat i den. 

Nu tycker jag väl att i varje fall inte nr 12 borde betraktas som svår musik för nutida lyssnare. Men visst, när man lyssnar igenom all denna musik inser man att den kräver koncentration och upprepad kontakt, också för den som åtminstone delvis känner till den sedan tidigare. Beethoven ville ju, som Holmqvist påpekade, sällan eller aldrig anvisa programmusikaliska ingångar till sin musik; titlar med utommusikaliska referenser är i förekommande fall tillförda av andra. 

Tar man till sig denna musik på dess egna villkor må den till sin komplexa uppbyggnad te sig djärv och annorlunda jämförd med föregångarnas. Men varför skulle man se det som annat än en förtjänst att Beethovens genialitet fick en epilog med de outtömliga tolkningsmöjligheter som den här musiken erbjuder? 

Att Beethoven här komponerar i total dövhet är naturligtvis märkligt, men kanske ändå inte så mirakulöst som det kan förefalla oss enbart normalt musikbegåvade. Nog hörde han inom sig vad han präntade ned i partituret. Att han vidgade ramarna och skapade nytt under dylika omständigheter måste likväl anses extraordinärt. 

Här finns stora kontraster både inom och mellan satserna, vilket framför allt gäller dynamik och tempo. Harmoniken är inte alltid lika utmanande, även om exempelvis sista satsen i op. 132 och andra satsen, Vivace, i op. 135 också innehåller kärva avsnitt som förklarar det bryderi som samtiden åhörare ställdes inför. Och merparten av Grosse Fuge, op. 133 står inte 1900-talets Béla Bartók efter i sträng och stram stråkföring. Dess sista fyra minuter av mystik påminner mig för övrigt om just densammes så kallade nattmusik. Även den långsamma första satsen av nr 14, op. 131 i ciss-moll - min favorit om jag tvingas välja - är i all sitt moderna tonspråk något av det vackraste man kan höra i kvartettväg.

Ja, kanske är de långsamma satserna generellt de som tilltalar mig mest, så som Cavatinan i op. 130 och den långa satsen som ingår i op. 132: "Heiliger Dankgesang". Den senare komponerades efter en sjukdomsperiod då Beethoven tvivlade på att han alls skulle återhämta sig. När han trots allt gjorde det tillkom denna koral som växlar mellan en stilla och trevande, närmast undergiven ödmjukhet som bara ställvis höjer tonen, och en mer högtidlig tacksägelse i framskridande procession. 

Om jag ytterligare ska peka på en sats bland de många som verkligen kan rubba vanelyssnandet, så är det den sista i op. 135, den med beteckningen "Der schwer gefasste Entschluss". De berömda anteckningarna i marginalen finns här: "Muss es sein?" - med svaret: "Es muss sein". Tolkningarna av dessa kortfattade sentenser, de som också bildar ett musikaliskt motiv, har varit många och skiftande, alltifrån att det skulle vara en banal och påstridig hälsning till förläggaren om mer pengar, till metafysiska innebörder med anspelning på svårigheterna att acceptera att man inte når vad man vill, varken i liv eller komponerande.

Beethovens sena stråkkvartetter tillhör den musik man inte kan förvänta sig att fånga in efter några få lyssningar. Man får snarare besluta sig för att slå följe med den och låta umgänget småningom naturalisera det som mitt i alla uppenbara skönhetsvärden framstår som komplicerat. Saken är nämligen den: Es muss sein.

De inspelningar jag anlitat under den gångna veckan har varit de med Takacs Quartet, Belcea Quartet och The Lindsays. Samtliga lysande företrädare för kvartettmusicerande på högsta nivå.

Blomstedt, 90, triumferar i Berwaldhallen

Herbert Blomstedt firade igår sina 90 år med en konsert i Berwaldhallen som jag sent kommer att glömma. Och bland glansnumren i programmet var det Beethovens tredje symfoni, "Eroica", som tog priset. Jag satt trollbunden från de inledande två knallarna till sista ackordet och undrade varför jag aldrig tidigare fullt ut upptäckt vilken fantastisk symfoni detta är. Javisst, den är en av de mest berömda, och jag har hört den många gånger förut. Men nu tänkte jag att den inte bara är Beethovens bästa utan att den måste vara den främsta över huvud taget. Så kan det gå när stora interpreter är i farten. 

Blomstedts eminenta förmåga att få den kraftfulla och dynamiskt intrikata musiken att lyfta i ett organiskt flöde var hänförande. Jag har sagt det förut och säger det igen: när man dessutom får se hans vackra och väl avvägda dirigering och uttrycksfulla koncentration (helt utan partitur) så kan man bara falla till föga.

Och han får naturligtvis musikerna med sig. Vi ställde oss frågan efteråt: Har Sveriges Radios Symfoniorkester någonsin låtit bättre än så här?

Efter paus först Strauss' "Tod und Verklärung" och sedan Wagners uvertyr till "Tannhäuser". Givetvis storartad musik även det, men det kan inte hjälpas - den här aftonen var Beethovens. Och Blomstedts förstås. 

Foto: EJ 

De bästa violinkonserterna

Näst pianot har violinen den dominerande ställningen som soloinstrument i den klassiska musikens konserter. Om man vill lista de allra bästa violinkonserterna hamnar man i samma sits som med pianokonserterna - det kommer inte att bli särskilt originella val på en tiolista. De största tonsättarna har ju alla bidragit med åtminstone en konsert som man inte kan undvara. 

Jag envisas ändå med ännu en lista och lägger (som tidigare) till ytterligare några kanske mer kontroversiella val, där en mer personlig smak fäller utslaget i det stora urval som finns och som jag givetvis inte överblickar. Som vanligt är listan utan rangordning, och med bara ett verk från vardera tonsättare.

Bach: Violinkonsert nr 1 i a-moll, BWV 1041
De tre konserterna BWV 1041-43 är likvärdiga men jag väljer den i a-moll, främst för att det egenartade och gravitetiskt framskridande andandet förtjänar särskild uppmärksamhet. Violinens spröda tonslinga svävar över orkesterns tunga steg och förmår här och var lyfta och hålla den betryckta själen vid liv. Som i sista satsen gör sig fri utan illusioner. Bachs inventioner vet inga gränser.

Mozart: Violinkonsert nr 3 i G-dur, K 216.
Av Mozarts fem violinkonserter står valet mellan de tre sista som alla bjuder på essensen av hans ungdomliga snille. Femman är väl den som oftast snurrat på min skivtallrik, men numera framstår trean alltmer som det verkliga mästerverket, inte minst för det vilsamma Adagiot, en den ljuvaste vaggsång där orkestern kreerar rollen av den ömt inbäddande modern och med violinen på väg mot tystnaden. Isabelle Faust tillsammans med Il Giardino Armonico har nyligen kommit med en inspelning som återger detta på allra bästa sätt.

Beethoven: Violinkonsert i D-dur, op. 61
Det här verket blev ju ingen succé under Beethovens egen livstid, men har sedan fått all tillbörlig upprättelse. Den Beethoven vi möter här är den lyriske melodikern som definitivt lämnat den heroiske kämpen hemma. Mellansatsen finkänsliga dialog mellan solisten och orkestern andas idel älskvärdhet, en ljuv romans fjärran från Kreuzersonatens hetsiga passion, som sedan nästan omärkligt övergår i sista satsens snabba och lyckliga rondo. 

Mendelssohn: Violinkonsert i e-moll, op. 64
Förmodligen den mest populära violinkonserten av dem alla. Och vem kan motstå denna lycka som tillkännages från allra första början, som lugnar sig i mellansatsen melodiska sötma och som fullföljs i sista satsens sprittande och medryckande elegans. Mendelssohn ses lite över axeln ibland, men det ska man noga akta sig för. Han har tveklöst skapat några bestående mästerverk av vilka detta är ett.

Brahms: Violinkonsert i D-dur, op. 77
En med Beethoven besläktad konsert, i samma dur och samma lyriska anda. Bara snäppet ännu vackrare. Brahms kände sig på osäker mark som den pianist han i grunden var. Men han tog goda råd från Joseph Joachim och ingen kan säga annat än att han lyckades lägga ännu ett av musikhistoriens stora verk till sin opuslista. Inget bländande virtuoseri, utan återigen denna melodiska värme med vars hjälp den borne romantikern gång på gång lyckas överlista sig själv och sin självkritik.

Sibelius: Violinkonsert i d-moll, op. 47
Jag vill påstå att detta är Sibelius främsta verk, symfonierna inräknade. Så bra är den här konserten att den på alla sätt och vis gör skäl för beteckningen symfoniskt mästerverk. De lysande solistiska insatserna till trots har orkestern en lika betydande roll för helheten. Den har också ett huvudtema som är något av det smärtsamt vackraste som skrivits för en violin, omgivet av vinternattens mystik med dess ödslighet och gnistrande snö under flammande norrskenshimlar. Ja, frågan är om inte den här konserten rent av utgör den nordiska musikens höjdpunkt. 

Bartók: Violinkonsert nr 2, Sz 112
Naturligtvis måste Bartóks andra violinkonsert beredas plats här. Även om jag på senare tid på allvar upptäckt den första är det ändå den andra som förblir nummer ett. Ända från start en underbart rik musik som man aldrig tröttnar på. Blixtrande infall och melodier som känns som nya eller bara avlägset bekanta. Andante tranquillo, mellansatsen, är en sekulär andaktsmusik som under en nattlig himmel även rymmer en del drömlika besynnerligheter. I sista satsen släpper både bondfolk och björnar sig lösa i fartfyllda danser mitt bland några häpna, blygt avvaktande violer, medan bymusikanterna av och till drar några burleska skämt. 

Berg: Violinkonsert
Detta allvarsamma verk tillägnat minnet av en bräcklig ängel (Alma Mahlers dotter Manon Gropius) visar vad den nya wienskolan kunde åstadkomma i en av det moderna, delvis tolvtonsstränga tonspråkets bästa stunder. Visst finns här rättmätig vrede, men mest en sorgesamt svidande skönhet och det sublimaste av slut, där allt stiger och upplöses i eteriskt ljus. En höjdpunkt i 1900-talets instrumentalmusik. Isabelle Faust och Orchestra Mozart med Claudio Abbado kom med en lysande inspelning för några år sedan som anbefalles varmt.

Sjostakovitj: Violinkonsert nr 1 i a-moll, op. 71
Den här konserten upptäckte jag när den spelades av Maxim Vengerov med Rostropovitj som dirigent för LSO nån gång på nittiotalet. Skälet till att jag väljer den framför Prokofievs första, som fanns på samma skiva, är dess båda mellansatser - ett fullständigt vansinnigt scherzo, en danse macabre när den är som värst eller bäst, samt den följande passacaglian. Konserten som helhet ger prov på Sjostakovitj när han är till sin fulla fördel - en blandning av skört och sorgligt, grimaserande och vilt.

Walton: Konsert för violin och orkester
Innan tiolistan fyllts må det vara mig tillåtet att framhålla ett mindre känt och klart underskattat verk. William Waltons bidrag behöver kanske några koncentrerade lyssningar innan dess kvaliteter uppenbaras. Men dess associativa vandring i ett musikantiskt paradis är behagligt utmanande (och lite som att promenera runt i hans prunkande och delvis vilda medelhavsträdgård på Ischia). Sedan kommer man gärna att fortsätta med violakonserten, ja, och cellokonserten... Upptäck Walton! (Jag har skrivit mer utförligt om den här konserten här).

Så till några övriga konserter, av vilka någon, t ex Nielsens eller Prokofievs, en annan dag förmodligen skulle tränga sig in och maka undan någon annan på tiolistan.

Bruch: Violinkonsert i nr 1 i g-moll, op.26
Här har vi en nära släkting till Mendelssohns konsert - och faktiskt snudd på lika populär. Vilket är fullt begripligt. Det som snarare är lite underligt är att en kompositör som Max Bruch inte fått mera genomslag för sina övriga kompositioner. Själv ansåg han att hans tredje violinkonsert var lika bra som den första, och det kan man kanske hålla med om. Symfonierna skäms sannerligen inte heller för sig. Genomgående virtuos och klassiskt romantisk musik, men det var första violinkonserten som blev hans lyckokast.

Nielsen: Violinkonsert, op. 33
Javisst, det finns ännu en stor nordisk violinkonsert som borde uppskattas av många fler än bara violinister. Här bjuds ju helt underbar musik, och än en gång bekräftas att violinen lockar fram de lyriska sidorna hos snart sagt varje kompositör som tar sig an instrumentet. Nielsen är stor, vilket skulle bevisas!

Prokofjev: Violinkonsert nr 1 i D-dur, op. 19
Här öppnar Prokofjev med en förälskad melodi som lär spegla en kärleksrelation han hade vid kompositionstillfället. Hela konserten är - återigen med en violin! - nog det mest lyriskt intagande verk som denne ibland så kärve och sarkastiske tonsättare åstadkom. Scherzot briljerar med lite mustig bornyr, men i det stora hela handlar det om den klassiske Prokofjevs strövtåg i lustgården. Ja, jag beklagar verkligen att den här konserten inte fick plats bland de tio. 

Schumann: Violinkonsert i d-moll
Schumanns sista orkesterverk har gjort en lång och krånglande resa fram till den relativt nyliga renässans som verket fått sen 90-talet. Det är givetvis nonsens att påstå att den här konserten skulle vara sämre än något annat verk av honom bara för att han mot slutet av sitt liv drabbades av psykisk sjukdom och bland annat trodde sig kunna nedteckna musik på diktat från vänner bland de döda (Mendelssohn och Schubert). Att Schumann inte förlorade sin musikaliska genialitet talar inte minst den mäktiga inledningen för, där en rent symfonisk ambitionsnivå kommer till uttryck och som också fullföljs i sista satsen. Allt talar för att Schumanns violinkonsert nu etablerat sig i spelprogrammen för att stanna där.  

Dvôràk: Violinkonsert i a-moll, op. 53
Dvôràk komponerade den bästa konserten för cello någonsin, vilket möjligen gjort att den för violin kommit lite i skymundan. Varför det nu skulle behöva vara så. Har man en gång lyssnat till den här konserten är man nog benägen att återkomma, i varje fall om man inte har något emot avväpnande romantik. Lättlyssnat är inte nödvändigtvis ett förklenande omdöme, och det gäller om någon denne kompetente tonsättare vars skickliga handlag med såväl symfonisk musik som verk för mindre besättning är beundransvärd.

Britten: Violinkonsert i d-moll, op. 15
Melankolin i den här konserten (i synnerhet i första och sista satsen) är av det bitterljuvt uthärdliga slaget, och den måste listas här för den brittenska skönhetens skull. Det är den enda violinkonsert jag känner till som tar upp tävlan med Alban Bergs vad gäller den serena och intill tystnad utdragna höjdtonen i slutet. Jag har den senaste tiden mest lyssnat på Vilde Frangs inspelning från i år, och jag kan försäkra att den här konserten växer med varje lyssning. 

Szymanowski: Violinkonsert nr 1, op. 35
Orkestrala klangorgier till en ädelt gnistrande violinstämma är vad denne polske impressionist tillhandahåller. Det är utan tvekan en lysande konsert och det finns en inspelning med Christian Tetzlaff och wienfilharmonikerna under Pierre Boluez som borde kunna övertyga den till äventyrs misstrogne.

Inalles sjutton violinkonserter. Därmed överlåter jag till läsaren att själv eventuellt fullfölja listan upp till tjugo med någon eller några favoriter som jag förbisett eller kanske inte har lika höga tankar om som dem här ovan.

Bilden: Jascha Heifetz