Jag satt som vanligt på andra raden i Konserthuset och lyssnade gripen till en av de mest kända och älskade symfonierna av alla - Beethovens nionde och sista: "An die Freude", till glädjen. Känd både till namnet och (inte minst för efterföljande tonsättare) också för det ödesdigra numret. Känd dessutom just för dess banbrytande inslag av kör och sångsolister, de som slutligen eldar både medverkande och lyssnare till jubel över alla människors brödraskap. Som i ett tänkt Elysium, det grekisk-romerska paradis där den eviga våren råder.
Ja, det är både rätt och mycket vackert tänkt, inte minst som uppbyggelse en bister februaridag med ilande vind som får ögonen att tåras av mer jordiska skäl än idealistiska oden. Med Beethovens musik till Schillers poetiska textrader framstår budskapet som triumferande sant. Vilket även filharmonikerna, Eric Ericsons kammarkör och solisterna under ledning av Franz Welser-Möst förmedlade med erforderlig gudagnista.
Jag har nyligen försökt upprätta en lista över musikhistoriens bästa symfonier, där givetvis Beethoven är självskriven. Men vilken av hans symfonier tycker jag är den mest omistliga? Det har skiftat och gör så fortfarande. Så mycket vet jag att jag hela tiden växlar mellan dem med udda nummer: 3, 5, 7 och 9. Och skiftena har som regel att göra med om jag nyligen hört ett övertygande framförande av någon av dem i konsertsammanhang.
Det här framförandet var övertygande, rent av hänförande. Och det handlar inte bara om den sista satsen. Den här gången betogs jag även av den långsamma satsen - Adagio molto e cantabile - av dess monomant upprepade dyningar, dess närmast hypnotiska invaggande av frid och ro, vilket skulle kunna bli enahanda om man inte får till dynamiken så som skedde här.
Så jag har fått bekymmer, och inser samtidigt skenproblemet med att någon av likvärdiga symfonier måste urskiljas som extraordinär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar