Tabucchis Rekviem

En av mina favoriter bland samtida författare är den alltför tidigt bortgångne italienaren Antonio Tabucchi (1943-2012). När cancern tog honom försvann han tyvärr också från sitt svenska förlags utgivning. Glädjande nog finns det små förlag - som Nilsson förlag - som kan rycka in och se till att resterande verk blir översatta och utgivna.

Så har skett med en av Tabucchis bästa böcker, nämligen "Rekviem, en hallucination" från 1991 (översatt från portugisiskan av Hans Berggren). Tabucchi var professor i portugisiska och portugisisk litteratur, helt betagen av Portugal och under lång tid bosatt i Lissabon med sin familj. 

Som en hyllning till sitt andra hemland, och inte minst till den beundrade poeten Fernando Pessoa, skrev han denna bok på portugisiska. I en inledande not säger han att "en historia som den här bara kan skrivas på portugisiska, punkt slut." Alternativet hade varit latin, som traditionen påbjuder, ett språk han dock inte samsas tillräckligt väl med. Det blir således inte ett rekviem till orgelmusik utan ett för munspel, vill han mena. En musik till "det som gått förlorat liksom vi".

Den här sortens spirituella ansats som inte utesluter allvar är typiskt för Tabucchi. Jag blir genast medryckt och följer intresserat jagets irrfärder och möten med ett stort antal personer, levande såväl som döda, under en stekhet julisöndag i Lissabon. En del är bara slumpmässiga och flyktiga kontakter medan andra är bekanta från förr, bland vilka fadern och den store poeten är de viktigaste. 

Till boken hör också en essä i sexton korta kapitel med titeln "Universum i en stavelse", en "luffarstråt runt en roman". Där avhandlas den mänskliga rösten, drömmarnas språk och den orfiska evokationen av de döda i anslutning till författarens minnen av fadern och dennes strupcancer-operation, den som gjorde honom stum. 

Men innan luffarstråten runt romanen romanens egen luffarstråt. Den börjar med att berättarjaget på en kaj i Lissabon väntar på poeten som lovat dyka upp klockan tolv, men som av någon anledning dröjer. Kanske var det i själva verket midnatt han menade?

Under tiden, under de följande tolv timmarna, möter berättaren en knarkare, en taxichaufför, en gammal zigenerska, en kyrkogårdsvaktmästare, en portier, en hovmästare, Isadora, fadern, Isabel, en kopierande målare, en historieförsäljare, en dragspelare och många andra; samtliga finns noggrant förtecknade på ett försättsblad. 

Den ena kontakten leder oplanerat över i en annan precis som i drömmen, ingen väsentlig skillnad görs mellan levande och döda, mötena sker i samma plan. Samtidigt är skeendet realistiskt förankrat i Lissabon med omnejd och samtalen rör allt mellan himmel och jord; flanörens iakttagelser blandas med minnen, ingående beskrivningar av lokala maträtter följs av små förnumstigheter från individer som var och en bär på sitt. Med den store poeten yppar sig ett tillfälle att diskutera Kafka och postmodernism, och han avslöjar även att han en gång ur en liten bok lärde sig dansa.

Det som är så förunderligt med Tabucchis texter är att de laddas med förgänglighet och gåtfull närvaro utan att det direkt framhävs. Det bara finns där som ett existentiellt faktum, ett resultat av möten med människor och miljöer, nu och i det nostalgiskt bevarade och sensoriskt uppväckta förflutna.

Det som började med att det genomsvettiga jaget den där heta julisöndagen behövde köpa sig en ny skjorta, ändar med att jaget och poeten tar avsked av dragspelaren och varandra på kajen i nattens månljus. Och de där timmarna fram till utsatt tid fylls som alltid av den sammansatta verklighet som uppenbaras för ett drömskt och vaket medvetande. 

Foto (överst): EJ. Lissabon, Praça do Comércio.