Jag har tvekat att fortsätta med ännu en den klassiska musikens bästalista beträffande symfonierna. Att även i det fallet peka ut de allra mest oumbärliga är tveksamt av två skäl. Dels blir det lätt en tämligen förutsägbar och därför föga intresseväckande lista eftersom min värdering förmodligen inte avviker särskilt mycket från de flesta andras vilka länge umgåtts med den klassiska repertoaren. Dels är de allra största symfonikerna, de vars storhet vi alla är eniga om, samtidigt de som skapat de flesta av de bästa verken i genren. Vilket innebär att en tiolista lätt skulle kunna fyllas med enbart Mozart, Beethoven, Brahms, Bruckner och Mahler, med någon restplats åt en Haydn, Schubert eller Berlioz.
Alltså är en regel om endast ett verk från vardera tonsättare nödvändig för att framtvinga svåra val bland likvärdiga verk, val där endast subjektiva skäl, säg speciella delar av eller speciella minnen förknippade med verket får fälla avgörandet.
Här är nu i alla fall de tio symfonier jag i nuläget aldrig kan få nog av, i synnerhet inte i ensamhet på någon ö i yttersta havsbandet. De kommer att följas av en kompletterande lista med möjligen inte lika givna symfonier från åren kring förra sekelskiftet och framåt, där värderingarna troligen är mer skiljaktiga:
Haydn: Symfoni nr 101, i D-dur. "The clock". Inte för att jag har något helhetsgrepp om Haydns hundrafyra symfonier, men han måste vara representerad för sin produktiva rikedoms skull. Och bara de två första minuterna av den första satsen här berättigar valet av just denna symfoni - ett innerligt adagio i bjärt kontrast till den svävande flykten i det presto som omedelbart följer. Mig tilltalar också andra satsens humoristiska lek med tidens gång: tick tack med den stadiga rytmen hos en metronom, vars lugn lite överraskande växlar över i något som mer liknar en taktfast marsch. Fast klockan kommer snart tillbaka och den annars i musik så paradoxalt upphävda tiden löper ut utan större åthävor. En elegant men inte märkvärdig menuett föregår finalens dynamiska brio.
Mozart: Symfoni nr 41 i C-dur, K 551. "Jupiter". Mozart kröner sitt symfoniska skapande med denna symfoni som nog finns på varje sådan här lista, möjligen i konkurrens med den närmast föregående i g-moll. Mozarts mästerskap i att kombinera högsta möjliga välljud med dito kontrapunktisk lärdom demonstreras här med emfas. Ett sångbart Andante cantabile som andas ömtålighet med underströmmar av uppbrusande och frågande vemod. Ja, vad allt rör sig inte i denna mozartska komplexitet, till det yttre samtidigt så omedelbart intagande? Sista satsens briljanta hantering av stämväven blir ytterligare ett exempel på det. Det är bara att instämma med Alfred Einsteins omdöme: "Ett enastående moment i tonkonstens historia".
Beethoven: Symfoni nr 3 i Ess-dur. "Eroican". Tala om svårt val, men jo, det måste till sist ändå bli trean, även om jag för något år sedan skulle ha sagt sjuan, sedan gammalt min favorit. Men efter förnyad kontakt med trean (live med Herbert Blomstedt) tänkte jag att detta ju måste vara symfoniernas symfoni. Den överträffar allt, till och med nian trots dess uppbåd av solister och korister. Pang, pang - två kanonskott och rena chockstarten. Den oerhörda energi som utgår från denna musik är förkrossande, både i det långa adagiots sorgmarsch, med dess växling mellan återhållen upproriskhet och inåtvänt sörjande, och sedan i sista satsens dynamiska kontraster mellan solig pastoral och dundrande virvelstormar som bygger upp till en högstämd salut. Ett bättre scherzo i glatt studsande polyrytmik har väl inte heller världen varken förr eller senare hört. Inte ett dött eller slött moment finns i denna symfoni; man sitter trollbunden från början till slut.
Schubert: Symfoni nr 9 i C-dur. Här har vi att göra med en symfoni som med rätta kallas den stora, även om den fick sin premiär först långt efter upphovsmannens död. Beethovens ande vakar över verket, och Schuberts snille stod inte förebilden efter. Hade han fått leva åtminstone ett stycke in i sin medelålder är det inte omöjligt att Franz kunde ha gått till eftervärlden som Ludwigs jämlike och kanske till och med överman. Det börjar med hornen som kommer ur fjärran och sedan fylls det på - i "himmelsk längd", som Schumann, sa, han som tillsammans med Mendelssohn såg till att symfonin blev framförd. Det flödar av melodiskt behag omväxlande med bryska kontraster, och när vi kommer till sista satsens rytmiskt gungande sporrsträck bär det iväg rakt in i evigheten, eller vart det nu bär. Jag har på sista tiden lyssnat till en formidabel inspelning med Kölnradions symfoniorkester under ledning av Günter Wand. Här om inte förr fattar man fullt ut Schubert storhet.
Schumann: Symfoni, nr 2 i C-dur. Kom inte till mig och säg något om Schumanns brister som symfoniker. I synnerhet tvåan (som inte är nummer två kronologiskt sett) dementerar allt i den vägen, ett verk som snarare visar vad detta kreativa snille kunde åstadkomma också orkestralt - och på sitt eget sätt, med inspirerade blinkningar till flera av föregångarna, inte minst kontrapunktiken hos fader Bach. Den melankoliska koral som inleder symfonin speglar måhända Schumanns tillstånd vid tidpunkten för dess tillkomst, då han på allvar började känna av de syfilitiska besvär som sedermera skulle ta kål på honom. Men stämningsväxling är samtidigt här liksom alltid ett schumannskt kännemärke. Scherzot svischar runt i ett rasande tempo, som gjort för dervischer på speed, för att sedan övergå i det oerhört vackra adagiots elegiska resignation. Finalen är en förunderlig kombo av ursinnig marsch och sångbar melodik.
Berlioz: Symphonie fantastique. Berlioz - en lysande symfoniker, en vägröjare för klangvärldar dittills inte hörda. Även utan programmet, den lockande skräckromantiken med mardrömmar om avrättning och orgiastisk häxsabbat, är det här så omtumlande musik att jag tänker mig att den kan frälsa vilken normalmusikalisk människa som helst till entusiastisk älskare av symfonisk musik. Men man ska helst uppleva den live, då den kulminerande häxsabbaten blir omöjlig att värja sig mot.
Brahms: Symfoni nr 1. Inte heller här är valet enkelt. För några år sedan hade jag nog valt den fjärde. Men efter att ha upplevt en fantastisk konsert i Gewandhaus hösten 2016 framstår den första symfonin som den mest omistliga. Arme Brahms - av djupaste respekt för Beethoven vågade han knappt ge sig i kast med något sådant som en symfoni men åstadkom till sist detta mästerverk. Efter mer än tjugo års arbete blev den färdig, så det torde vara världens mest genomarbetade symfoni. Det är framför allt den sista satsen som gör den till en av de absoluta höjdpunkterna i symfonins värld.
Tjajkovskij: Symfoni nr 6. "Pathetique". Jo, men visst, det lamenterande stråkbruset och de mumlande bleckblåsbönerna i sista satsen gör att den förtjänar en plats bland de stora, outslitliga symfonierna, särskilt när det görs med det patetiska tryck som musiken fordrar. Av hans övriga tycker jag mest om den första, "Vinterdagdrömmar".
Bruckner: Symfoni nr 8. De sista fyra symfonierna (6-9) av Bruckner är gigantiska katedraler i musik. Allra starkast finner jag åttan, och allra mest gripande tredje satsens Adagio, där himmelen öppnas i sublima ljusgenombrott mer än en gång. Det är bara det att detsamma kunde sägas om de långsamma satserna i nian och sexan. Denne barnsligt troende katolik måtte ha haft kontakt med kraftkällor av sällsamt slag. Det finns stunder när jag utser honom till den störste.
Mahler: Symfoni nr 9. Det står mellan 2:an och 9:an, de som gett mig de starkaste upplevelserna såväl live som hemma vid skivspelaren. Även i det här fallet, och även om det går i vågor, brukar jag efter ett fint framförande vara övertygad om att Mahler är den symfoniker jag allra minst kan avvara. "Bereite dich zu leben" ropar kören i sista satsen av tvåan, och avskedet till livet i nians sista sats är ett stilla, utdraget slocknande som om något i musikväg erbjuder lyssnaren katarsis. Det händer alltså att jag nämner Mahler som den störste, i betydelsen den som mest förmår skaka en i själsgrunderna.
Bilden: Ludwig van Beethoven 1818 , skiss av Carl Friedrich August von Kloeber.
Här är nu i alla fall de tio symfonier jag i nuläget aldrig kan få nog av, i synnerhet inte i ensamhet på någon ö i yttersta havsbandet. De kommer att följas av en kompletterande lista med möjligen inte lika givna symfonier från åren kring förra sekelskiftet och framåt, där värderingarna troligen är mer skiljaktiga:
Haydn: Symfoni nr 101, i D-dur. "The clock". Inte för att jag har något helhetsgrepp om Haydns hundrafyra symfonier, men han måste vara representerad för sin produktiva rikedoms skull. Och bara de två första minuterna av den första satsen här berättigar valet av just denna symfoni - ett innerligt adagio i bjärt kontrast till den svävande flykten i det presto som omedelbart följer. Mig tilltalar också andra satsens humoristiska lek med tidens gång: tick tack med den stadiga rytmen hos en metronom, vars lugn lite överraskande växlar över i något som mer liknar en taktfast marsch. Fast klockan kommer snart tillbaka och den annars i musik så paradoxalt upphävda tiden löper ut utan större åthävor. En elegant men inte märkvärdig menuett föregår finalens dynamiska brio.
Mozart: Symfoni nr 41 i C-dur, K 551. "Jupiter". Mozart kröner sitt symfoniska skapande med denna symfoni som nog finns på varje sådan här lista, möjligen i konkurrens med den närmast föregående i g-moll. Mozarts mästerskap i att kombinera högsta möjliga välljud med dito kontrapunktisk lärdom demonstreras här med emfas. Ett sångbart Andante cantabile som andas ömtålighet med underströmmar av uppbrusande och frågande vemod. Ja, vad allt rör sig inte i denna mozartska komplexitet, till det yttre samtidigt så omedelbart intagande? Sista satsens briljanta hantering av stämväven blir ytterligare ett exempel på det. Det är bara att instämma med Alfred Einsteins omdöme: "Ett enastående moment i tonkonstens historia".
Beethoven: Symfoni nr 3 i Ess-dur. "Eroican". Tala om svårt val, men jo, det måste till sist ändå bli trean, även om jag för något år sedan skulle ha sagt sjuan, sedan gammalt min favorit. Men efter förnyad kontakt med trean (live med Herbert Blomstedt) tänkte jag att detta ju måste vara symfoniernas symfoni. Den överträffar allt, till och med nian trots dess uppbåd av solister och korister. Pang, pang - två kanonskott och rena chockstarten. Den oerhörda energi som utgår från denna musik är förkrossande, både i det långa adagiots sorgmarsch, med dess växling mellan återhållen upproriskhet och inåtvänt sörjande, och sedan i sista satsens dynamiska kontraster mellan solig pastoral och dundrande virvelstormar som bygger upp till en högstämd salut. Ett bättre scherzo i glatt studsande polyrytmik har väl inte heller världen varken förr eller senare hört. Inte ett dött eller slött moment finns i denna symfoni; man sitter trollbunden från början till slut.
Schubert: Symfoni nr 9 i C-dur. Här har vi att göra med en symfoni som med rätta kallas den stora, även om den fick sin premiär först långt efter upphovsmannens död. Beethovens ande vakar över verket, och Schuberts snille stod inte förebilden efter. Hade han fått leva åtminstone ett stycke in i sin medelålder är det inte omöjligt att Franz kunde ha gått till eftervärlden som Ludwigs jämlike och kanske till och med överman. Det börjar med hornen som kommer ur fjärran och sedan fylls det på - i "himmelsk längd", som Schumann, sa, han som tillsammans med Mendelssohn såg till att symfonin blev framförd. Det flödar av melodiskt behag omväxlande med bryska kontraster, och när vi kommer till sista satsens rytmiskt gungande sporrsträck bär det iväg rakt in i evigheten, eller vart det nu bär. Jag har på sista tiden lyssnat till en formidabel inspelning med Kölnradions symfoniorkester under ledning av Günter Wand. Här om inte förr fattar man fullt ut Schubert storhet.
Berlioz: Symphonie fantastique. Berlioz - en lysande symfoniker, en vägröjare för klangvärldar dittills inte hörda. Även utan programmet, den lockande skräckromantiken med mardrömmar om avrättning och orgiastisk häxsabbat, är det här så omtumlande musik att jag tänker mig att den kan frälsa vilken normalmusikalisk människa som helst till entusiastisk älskare av symfonisk musik. Men man ska helst uppleva den live, då den kulminerande häxsabbaten blir omöjlig att värja sig mot.
Brahms: Symfoni nr 1. Inte heller här är valet enkelt. För några år sedan hade jag nog valt den fjärde. Men efter att ha upplevt en fantastisk konsert i Gewandhaus hösten 2016 framstår den första symfonin som den mest omistliga. Arme Brahms - av djupaste respekt för Beethoven vågade han knappt ge sig i kast med något sådant som en symfoni men åstadkom till sist detta mästerverk. Efter mer än tjugo års arbete blev den färdig, så det torde vara världens mest genomarbetade symfoni. Det är framför allt den sista satsen som gör den till en av de absoluta höjdpunkterna i symfonins värld.
Tjajkovskij: Symfoni nr 6. "Pathetique". Jo, men visst, det lamenterande stråkbruset och de mumlande bleckblåsbönerna i sista satsen gör att den förtjänar en plats bland de stora, outslitliga symfonierna, särskilt när det görs med det patetiska tryck som musiken fordrar. Av hans övriga tycker jag mest om den första, "Vinterdagdrömmar".
Bruckner: Symfoni nr 8. De sista fyra symfonierna (6-9) av Bruckner är gigantiska katedraler i musik. Allra starkast finner jag åttan, och allra mest gripande tredje satsens Adagio, där himmelen öppnas i sublima ljusgenombrott mer än en gång. Det är bara det att detsamma kunde sägas om de långsamma satserna i nian och sexan. Denne barnsligt troende katolik måtte ha haft kontakt med kraftkällor av sällsamt slag. Det finns stunder när jag utser honom till den störste.
Mahler: Symfoni nr 9. Det står mellan 2:an och 9:an, de som gett mig de starkaste upplevelserna såväl live som hemma vid skivspelaren. Även i det här fallet, och även om det går i vågor, brukar jag efter ett fint framförande vara övertygad om att Mahler är den symfoniker jag allra minst kan avvara. "Bereite dich zu leben" ropar kören i sista satsen av tvåan, och avskedet till livet i nians sista sats är ett stilla, utdraget slocknande som om något i musikväg erbjuder lyssnaren katarsis. Det händer alltså att jag nämner Mahler som den störste, i betydelsen den som mest förmår skaka en i själsgrunderna.
Bilden: Ludwig van Beethoven 1818 , skiss av Carl Friedrich August von Kloeber.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar