Av Antonio Tabucchi finns nu inte bara "Rekviem" utan även den besläktade "Till Isabel" på svenska (Nilsson förlag, 2017). I ett inlägg nyligen skrev jag om den förstnämnda, i vilken en parad av figurer, både levande och döda, möter den flanerande berättaren i ett stekhett Lissabon. Ett par av dem dyker upp på nytt i "Till Isabel - en mandala" (översatt av Viveka Melander), nämligen Tadeus och Isabel, den mystikomvärvda gestalt som finns redan i romanens titel.
Berättelsen formar sig till ett pusslande med lösningen på gåtan Isabel, hon som för många år sedan försvann i ett dunkel av obekräftade rykten. Vilket var det öde som hon slutligen gick till mötes? Begick hon självmord? Genomgick hon en abort? Vad hände i fängelset för antifascistiska fångar? Det är Tadeus - just densamme som berättaren i "Rekviem" uppsöker vid hans grav och sedan dinerar med - som nu själv är den som vill veta hur det egentligen stod till med Isabel.
Tadeus leds, kapitel för kapitel, till platser och personer som på ett eller annat sätt förväntas bidra till bilden av Isabel, samtidigt som Tadeus själv i strävan att fullständiga denna mandala över en saknad person närmar sig sitt eget själv. (I jungiansk psykologi betecknar mandala personligheten som integrerad helhet; begreppet är i österländsk filosofi mångtydigt men avser att i cirkelform teckna den sammansatta helheten, kosmos i ett mikrokosmos, förbindelsen med oändligheten). Kapitlen kallas följaktligen cirklar, därmed antydande att Tadeus möjligheter till insikt ligger i upprättandet av en rad koncentriska cirklar in mot ett centrum, en mittpunkt.
Om Tabucchi tar de övernaturliga fenomen han beskriver på allvar är tveksamt, men de står onekligen i samklang med de kuriösa personer och sammanhang som Tadeus hamnar i när han ideligen hänvisas till någon annan, snäppet mera klok eller vrickad person som antas sitta inne med mer substantiella besked. Det hela framstår främst som ett estetiskt grepp som medger uttryck för den fascination för tiden och minnet, drömmar, individens heterogenitet och tillvarons skenbara gripbarhet som är genomgående i Tabucchis författarskap. Mandalan fungerar som ett raster, ungefär som tarotkorten gör i en av Italo Calvinos romaner.
De många resorna och återkomsten till den Isabel som hör till både dåtid och nutid är hela tiden fängslande, också för Tadeus själv som slutligen efter alla anhalter - hos bland annat en fotograf, en kinesisk gumma, en katolsk präst, en flummig poet, en kvinnlig astrofysiker och en guru i schweiziska alperna - inser att han är ute efter fruktlös bekräftelse och försoning. När slutligen Galne violinisten barfota i sanden på en badort på Rivieran spelar Beethovens "Les adieux" på fiol (!) och helt frankt menar sig vara dirigenten för hela mandalan, har galenskapen nått vägs ände. Dock samtidigt en ände med lyriska kvaliteter och en förnimmelse av intighet och vemod.
Den här romanen, en roman om identitet, sökande och flykt, skrevs i mitten av 90-talet men låg vilande hos en väninna till författaren i många år. Tabucchi återtog den året före sin död. Den publicerades postumt, och finns nu alltså fint översatt även på svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar