Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 29 april 2013

Duvan (2)



Nog minns jag Noas duva, utsläppt på prov från den strandade arken. Ett trästick för evigt ingraverat i mitt medvetande av bibelillustratören Gustav Doré. Den vita duvan svävar som en testpilot över vattnet som nu dragit sig tillbaka och avslöjar syndaflodens fruktansvärda skörd, den gigantiska tsunamins offer. Dock: gryningsljus - och hopp om pånyttfödelse i denna förskräckliga, allt utplånande förödelse.

Men när jag går tillbaka till texten i Första Mosebok ser jag att Noa faktiskt börjar med att släppa iväg en korp. En korp! Den " flög fram och åter till dess vattnet hade torkat bort från jorden". Dödsflodens verk må först bekräftas. Eller?

Inte mindre än tre gånger sänds därefter duvan ut. Två gånger kommer hon tillbaka, den andra gången med ett "friskt olivlöv i sin näbb". Men tredje gången "kom hon icke mer tillbaka till honom". Då är Noa beredd att med sin familj och sitt utvalda följe gå ut i världen och börja om på nytt.

Och både direkt och indirekt får vi bekräftat att åkermannen Noa, den förste som planterar en vingård, snart nog kommer att kunna förse sig med både vin och olivolja. Det vill säga basen i det riktigt goda köket.

söndag 28 april 2013

Duvan, budbäraren



På min lördagspromenad med hunden hörde jag ringduvan. Kuttrar säger man vanligen att den gör, vad det nu ska betyda annat än att den inte kvittrar eller sjunger. Jag tycker snarare att den hoar. Det låter dovt och ihåligt som när någon blåser i ett grovt rör. Det låter som en naturens milda tuba bland alla kvintilerande små träblåsare som befolkar träden i övrigt.

Duvan hör till de djur som domesticerats och följt mänskligheten sedan urminnes tider. Duvfamiljen består av en mångfald släkten och arter och påträffas överallt på jorden utom vid de arktiska polerna. Det läser jag om och nickar som om jag äntligen börjat upptäcka någonting.

I vår tid är duvan lite förbisedd för att den som förvildad tamduva i städerna är alltför vanlig. Men samtidigt är den också allestädes närvarande som det jämte lejonet kanske främsta symboldjuret i vår historia. Den urbaniserade klippduvan, torgens och nischernas invånare, känner alla till. Den kraftfulla flygaren med den nickande gången.

Örnen då, invänder någon och tänker på heraldikens förnämsta fågel. Nej, inte ens den ståtliga rovfågeln kan  tävla med den starka och sammansatta symbolik som duvan bär och burit på genom seklerna.


Själen, livsanden, den helige Anden. - Fred, frälsning och fridsamhet. - Mildhet, kvinnlighet, moderskap. - Bebådelse och jungfrulighet. - Ett långt liv. Pånyttfödelse. - Kyskhet, men även kärlekslust. - Dödsbudbärare och gravsmyckning. Se där något av allt det som duvan fått representera i olika kulturer.

Jag blev påmind om duvan av W G Sebald, som i "Austerlitz" låter en flygentusiast beskriva hennes extraordinära orienterings-förmåga, vilket särskilt före telegrafins genombrott utnyttjades som kommunikationsmedel. Duvor avlades och tränades som ett naturens eget postverk.

Brevduvor tar sig nämligen med stor hastighet mycket lång väg hem till duvslaget, om inte höken tar dem.

"Man kunde ju låta en duva flyga iväg från ett fartyg mitt i en snöstorm på Nordsjön, och bara orken räckte så skulle hon ofelbart hitta tillbaka hem. Ditintilldags var det ingen som visste hur dessa djur, utskickade på en resa i en sådan hotfull tomhet och säkert i föraningen om vilka oerhörda distanser de måste avverka så rädda att hjärtat kunde brista, tog ut riktningen till den ort de kom ifrån."

Och sedan läser jag på annat håll om legendariska brevduvor, bland annat Cher Ami, det enda djur som hedrats medalj (det franska krigskorset, Croix de Guerre) för att ha räddat närmare två hundra soldater under första världskriget. Hade man tillgång till sådana duvor i trängt läge bakom fiendens linjer kunde de skickas med mer eller mindre kryptiska meddelanden fästade vid foten tillbaka till utgångspunkten. Cher Ami blev en hjälte eftersom hon sköts ned men ändå lyckades lyfta på nytt och hemföra sitt budskap.


När man väl stannar vid en tanke blir lätt ens varseblivning inställd så att som i det här fallet duvor kommer i fokus för uppmärksamheten. I Barcelonas Picasso-museum fastnade jag för några sena målningar från Cannes där vita duvor förekommer flitigt. Inte bara för duvorna kanske, utan också för att dessa målningar så tydligt påminner om semestervärme vid Medelhavet.


Och i Parc Güell blev den så vardagliga synen av personer som roat matar duvor någonting som jag för en gångs skull fäste mig särskilt vid.

Bilder: Pablo Picasso.
Foto: EJ

fredag 26 april 2013

I den stora symfoniska traditionen




Herbert Blomstedt, vår störste dirigent någonsin, är still going strong. Han som under sin långa karriär lett några av världens mest framstående orkestrar och gjort skivinspelningar som räknas som oumbärliga klassiker, bland annat av Anton Bruckners och Carl Nielsens symfonier, är lika efterlängtad av både musiker och publik som gäst på svenska estrader. Igår stod han framför filharmonikerna och "slog" ett par symfonier ur den stora, klassiska repertoaren. Först Beethovens fyra, sen Nielsens femma. Salen så gott som fullsatt och förväntningarna på topp. Naturligtvis succé.

Orkestern gav en rungande hyllningsfanfar under stående ovationer från publiken, en publik som fick se en åttiosexårig man förflytta sig småspringande ut och in på podiet som vore han hälften så gammal. Man häpnar av mer än en anledning!

Fjärde symfonin är den kanske minst kända av Beethovens symfonier, oklart varför. Jag måste erkänna att jag själv ägnat den endast förströdd uppmärksamhet, om ens det. Den saknas i min skivsamling och när jag inför konserten ville botanisera bland inspelningar i Spotifys utbud så märktes skillnaden i frekvens mellan den och de övriga mycket tydligt. Jag fann dock en fin inspelning med Leonard Bernstein och en annan med George Solti. Givetvis återfinns den om inte annat i boxar med samtliga symfonier.

Den ligger där liksom inklämd mellan Eroican och Ödessymfonin, vilka ju tillsammans med den nionde bildar ett slags symfoniskt krön i musikhistorien. Fyran togs enligt uppgift väl emot vid premiären 1811, så varför den hamnat i skymundan är en berättigad undran. Möjligen är det på grund av dess mindre dramatiska karaktär, det mindre mått av Sturm und Drang som kännetecknar den. Men lyssnar man så finns där dramatik så det räcker.Visserligen inte av samma heroiska tyngd som i trean och femman, men ändå.

Adagiosatsen bjuder på stråkskogssus med glimmande ljus från träblåsarna i en smäktande romantisk melodik som inte saknar de kraftiga kontraster som hör Beethoven till. Och sista satsens virvlande tempo är nästan lika häftigt som i sjunde symfonins sista sats. Jag döper den härmed till "Vår(f)yran", med visst stöd av att Robert Schumann sägs ha haft denna symfoni som förebild för sin egen första, "Vårsymfonin" kallad. (Hör här). Nej, det finns ingen som helst anledning att se ned på fyran som mindervärdig, tvärtom känns den som en frisk fläkt i den i övrigt så patosfyllda musik som Beethoven skapade vid samma tid.

Efter paus följde femte symfonin av den störste symfoniker som Norden frambringat, nämligen Carl Nielsen. Ja, jag vet att jag nu lätt hamnar i dispyt med Sibelius-anhängarna, men jag hävdar ändå det. Nielsens originalitet är ännu större, och hans symfonier gör mig alltid lika häpet upprymd över det moderna tonspråket i en likväl stadig traditionsförankring. Jag håller honom inte bara för Nordens utan även en av 1900-talets allra främsta symfoniker.

I den här programsättningen var det nu Nielsen som fick ta vid med den heroiska kampen mellan ljus och mörker, ont och gott. Lite lustigt kan man tycka, eftersom Nielsen själv var Mozart-älskare och tämligen reserverad mot den romantiske Beethoven. Första satsen börjar vagt och trevande i tempo giusto, det vill säga i ett vilset lagom, uttryckt i altfiolernas oscillerande i ett tersintervall, strax påbyggda med träblås och stråkar. En marscherande virveltrumma anmäler sig, den som senare kommer att uppträda alltmer antagonistiskt och i de upptornande blocken av högstämd koralmusik försöka spränga allt sönder och samman med improviserad (!) kaotisk marschmusik. Snacka om drama! Och gissa vem som avgår med segern! Virvelkaggen försvinner i fjärran medan klarinetten, lågmält i det höga registret, ensam får tona ut i ett skört och nästan smärtsamt vackert eko av den tonslinga vi redan väl lärt känna.

Andra satsen är mer traditionell och mycket variationsrik. Det finns inslag av såväl brutalt dissonanta tongångar som ljust lyriska och stillsamma, innan allt drar ihop sig till en dramatisk kulmen. Inget tvivel om att vi här har att göra med en av 1900-talets främsta symfonier, ett verk i den stora symfoniska traditionen från Haydn och framåt.


På lördag eftermiddag ges en andra chans att höra detta i Stockholms Konserthus. Ta den!
Nielsens femma kan avlyssnas här med Herbert Blomstedt och San Fransisco Symphony Orchestra.


tisdag 23 april 2013

P O Enquists vågade liknelser



P O Enquist har i sitt författarskap återkommit till existentiella frågor som gestalter och barlaster från hans uppväxtmiljö ställer honom inför. Barns frågor av typen "Hur hänger allt egentligen ihop?" infinner sig allt oftare i umgänget med flocken av åldrande vänner, alla de som nu befinner sig "stående vid flodens strand".

Den som följt honom genom åren känner vid det här laget igen flera av karaktärerna från byn Hjoggböle och Bureåtrakten med omnejd. Och den som i likhet med mig känner väl till Norra Västerbotten, min morfars hemtrakter, och den väckelsefromhet som genomsyrat denna landsdel genom både EFS och pingströrelsen, den har ett alldeles speciellt utbyte av Enquists berättelser. Det är en bonus att kunna avnjuta den tonträffning som Enquist är förmögen i sin förtrogenhet med denna västerbottniska mentalitet och blandningen av dialektalt och bibliskt språkbruk.

Enquist sitter med ett antal kort i leken som han lägger ut i lite olika kombinationer, i en ny bok gärna med ytterligare ett par kort som trumf på hand: Så här var det... Om inte karaktärerna så i varje fall de problem som de är bärare av framträder tydligare ju mer öppet självbiografisk han blivit i de två senaste böckerna - "Ett annat liv" och nu "Liknelseboken. En kärleksroman". Att han bestämt sig för att tala öppnare och mer självutlämnande medför dock knappast något väsensskilt från den så skickligt hopkomna fiktion med verklighetsbakgrund som han alltid skrivit. (Jag konstaterar detta efter att ha frestats till en omläsning av både "Musikanternas uttåg" och "Nedstörtad ängel"). Och att berätta "sanningen" kan vara lika knepigt som att tala sant vid sin mors begravning, ett tal som Enquist redan hållit och nu uppger sig vilja revidera och lägga som bevekelsegrund för den nya boken.

Förutom den fromma modern är det den tidigt döde fadern som på nytt spelar viktiga roller i berättelsen, den senare dock endast undanglidande i egenskap av ett efterlämnat notesblock med bland annat de kärleksdikter som antagligen modern tog hand om och brände. Det där notesblocket, senast omtalat i "Ett annat liv", har nu trots allt visat sig existera, visserligen slickat av lågorna och decimerat, men fullt läsbart. Bladen med dikterna är emellertid bortrivna, så frågan kvarstår vad där kunde ha stått för förgripliga ting. Kärleksdikter till vem? Förnekelse av den sent förvärvade tron?

Störst av allt är kärleken, och Enquist vågar sig nu äntligen på att skriva en kärleksroman. Det säger han själv, men trots att han påstår att han aldrig kunnat det bär en tidigare roman (nämligen "Nedstörtad ängel") samma undertitel som den här: En kärleksroman. I den förra handlade det om kärleken som fångenskap och obegripligt tvång, i den nu utkomna snarare om kärlek som ömsesidigt utbyte, en befriande kärlek med en slags sinnligt bejakande oskuldsfullhet som insats.

Den nya gestalten i den här berättelsen är framför allt den kvinna i femtioårsåldern som inviger den mycket unge Enquist i kärlekens fysiska sida. Den där kärleksakten på det kvistfria furugolvet en sommardag i Larssonsgården har medierna redan lyft fram som berättelsens höjdpunkt, och det är onekligen en mycket fin skildring. Trots sin köttslighet så pass fin, och därtill humoristisk, att jag tror att den för troende möjligen smått blasfemiska parallellen till en frälsningsupplevelse inte kommer att föranleda särskilt många förkastelsedomar annat än hos de oförbätterligt bigotta. Att likna det där första samlaget vid "att komma igenom", som man ju sa vid ett daterbart möte med Frälsaren själv, alltså i samband med ett verkligt andligt genombrott, är naturligtvis rätt så fyndigt och helt i linje med Enquists tidigare försök att frilägga de herrnhutiska underströmmarna i väckelsefromheten. Utan tvivel fanns det en mycket påtaglig sinnlighet i denna känslostarka andlighet som de moralistiska tendenserna kanske måste ses som en balanserande motvikt till.

Men det finns en annan kvinna som jag uppfattar som lika viktig i denna berättelse, och det är "fastern som voge". Det är en liknelse om uppstudsighet, om att få nog av den beskäftiga och moraliserande press som de alltför nitiskt själavinnande trossyskonen utsätter de i tron vacklande för. Det är hon som flytt hembygden och skaffat sig ett vagt rykte om att kanske inte längre vara så helt igenom frälst som man borde, trots att hon nu cancersjuk och sålunda stående vid flodens strand återvänder till byn för en släktträff. Det är hon som därför blir utsatt för den ängsligt omsorgsfyllda frågan om hur hon egentligen har det med Frälsarn. Och det är hon som då fräser ifrån och rakt upp i synen på frågeställaren bekänner att det förhållandet är slut, och det på grund av att Frälsarn inte hört av sig när hon som bäst behövde honom. Allt detta avlyssnat av den skakade unge Enquist som stående bakom skåpet i lillkammarn blir vittne till det hela.

Det är inget djärvt antagande att det är fastern som vågade som bidragit till att Enquist vågat. Hon erkänns som en förebild, om än inte den enda. Det är både rörande och underhållande att på det här sättet följa författarens uppgörelser med sig själv via ett antal betydelsefulla frågor och gestalter från det förflutna. De för Enquist typiska omtagningarna är ett stilistiskt grepp som gör prosan musikalisk, både vacker och lättläst. Och ända in i ordval och språkliga vändningar är tonträffningen som sagt beundransvärd, med något undantag visande på absolut gehör.

En lite förvånande lapsus har emellertid författaren gjort sig skyldig till. Det heter inte "Jesu andra återkomst", ty när han återkommer blir det ffg, så att säga. "Jesu andra tillkommelse" är det som åsyftas, eller om man så vill bara "Jesu återkomst".

söndag 21 april 2013

Solsken och högvatten



Äntligen en heldag av klar sol och med ovanligt ljum luft i denna hittills så kalla vår. Äntligen! - förmodligen den vanligaste kommentaren bland folk som strövat runt på Uppsalas gator och slagits om kaféborden på trottoarerna.


Nyfikenheten på Fyrisån har varit påtaglig. Har den hejdat sig eller inte? Precis vid kanten av det som annars på sina ställen skulle ha inneburit stora risker för översvämning tycks stigningen av flödet ha avstannat. Jag vet mig aldrig tidigare ha sett så mycket vatten i ån, som nu verkligen förtjänar beteckningen flod. Vårflod.


En timme vid ett kafébord försvinner i ett annat sorts flöde av välbehagligt nu, omgiven som man är av ljushungriga människor som liksom försatts i ett annat tillstånd, ett tillstånd fyllt av hopp om ännu ett vårligt under.


Även Issa njuter i fulla drag och släpper till sist all vaksam uppmärksamhet på allt som passerar, till och med andra hundar, lägger ner nosen mot väskan och kisar förnöjt.



Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

fredag 19 april 2013

En röst som tystnat

 

Jag har sedan igår känt mig nedstämd och sorgsen efter meddelandet om författaren, filosofen, musikkritikern Thomas Anderbergs bortgång. Vissa personer som visserligen inte hör till privatsfären men som man via offentligheten ändå gjort sig bekant med berör en särskilt starkt när de försvinner, särskilt när det sker hastigt och många år för tidigt. Thomas Anderberg hör till dem som jag skapat mig ett förtroendefullt förhållande till genom hans publicistiska verksamhet  - artiklar och inlägg i DN såväl som program i Sveriges Radio, framför allt CD-revyn och Filosofiska rummet. Jag tyckte helt enkelt väldigt mycket om hans sätt att förmedla sina breda och djupa kunskaper, alltid med samma sofistikerade och välavvägda formuleringar.

Jag satt på planet till Barcelona på skärtorsdagen och läste i DN hans egen gripande artikel om vad som drabbat honom. Hjärntumören diagnosticerad, med fatala konsekvensere för språk och kommunikation. Det grymmast tänkbara av öden för en skrivande människa. Vad sedan?

Bara ett par veckor senare är han död. En röst i etern och i skrift kommer inte längre att tala till mig om vad som hänt och händer med den öppenhet, insikt och upptäckarglädje som jag uppskattat så mycket.

Jag tänker på en dikt av Olga Sedakova som jag läste för en tid sedan och inte kan släppa. Slutstrofen lyder:

Ingenting behöver de döda,
varken hem eller klädsel.
Ingenting behöver de från oss,
Ingenting annat än allt på jorden.

PS. Läs gärna Leif Zerns fina minnesord i dagens DN

Foto: Atlas

söndag 14 april 2013

Det angeliska hornet



Ett kammarmusikaliskt verk av Arthur Honegger kan kanske vara bästa kuren mot en aprilhelg där löften om varmt vårväder återigen svikits och landat i grådask, snöblandat regn och en tämligen kraftlös sol. Jag har sista tiden lyssnat särskilt flitigt på Kammarkonsert för flöjt, engelskt horn och stråkar från 1948, ett tresatsigt verk som exemplifierar nyklassicism när den är som bäst. Det kan säkert försätta fler än mig i en försonande sinnesstämning.

Jag älskar detta stycke inte minst för att det tar kål på föreställningen om att den melankoliska grundton som onekligen är mycket framträdande i Honeggers och många andra stora tonsättares musik skulle utesluta stunder av lycka och lättnad. Ofta är det ju tvärtom.

Just det faktum att det engelska hornet i det här fallet har en så viktig roll borgar för den emotionella komplexitet som bra musik förmår gestalta. Stråkarna rullar ut mattan, det engelska hornet prövar sig fram med en tonslinga och får omedelbart ett glättigt svar av flöjten. Dialog uppstår. Flöjtens ljusa toner omslingrar det engelska hornets fylliga och vemodiga timbre i ett intimt, närmast erotiskt samspel. Är det inte i själva verket en vårserenad? Inte hela tiden rusig, men ganska så pirrig och lycklig.

Det engelska hornet, ett av det skönast klingande instrument som någonsin uppfunnits, är för övrigt varken horn eller engelskt. Man kan betrakta det som en större oboe, en storebror till den vanliga oboen, som då får ses som systern sopranen. Inte ett horn alltså, utan ett träblåsinstrument. Och någonstans i historien har ett översättningsfel begåtts. Man har helt enkelt missuppfattat högtyskans engellich, änglalik.

Här kan man lyssna till den änglalike brodern när Honegger låter honom framträda i sin fulla glans.


Bilderna:
Överst Arthur Honegger i kompositionstagen.
Nederst Krysia Misiukiewicz, en polsk kammarmusiker verksam i Storbrittanien, håller en oboe i höger och ett engelskt horn i vänster hand.

torsdag 11 april 2013

Omläst: Sebalds "Austerlitz"


Det finns böcker man ställer i hyllan efter läsningen i övertygelsen att man snart kommer att återvända till dem, ja, man kan till och med tänka sig att omedelbart börja om från början. En sådan bok var för mig W G Sebalds "Austerlitz", den första bok jag läste av honom, och som det nu visar sig av dateringen av en som bokmärke ilagd inträdesbiljett till kupolen på Santa Maria del Fiore är snart tio år sedan. (Den där meningen röjer för den invigde ett icke obetydligt stilistiskt inflytande från sagde Sebald...).

Nåväl, det fanns ju annat av Sebald att läsa, och det har onekligen funnits en del andra goda författare och författarskap som jag rätteligen tyckt också borde ägnas intresse. Men nu har alltså den där omläsningen sent omsider blivit av.

Det är märkligt att läsa om täta texter av det slag som Sebald författade. Huvudinnehållet minns man ju, men poängen med att läsa och läsa om en sådan bok är att så mycket ligger i själva stilen och den livshållning som den framställer. I det här fallet genom en närmast dokumenterande ambition att återskapa liv genom minnen, beskrivningen av yttre och inre omständigheter och en oavlåtlig uppmärksamhet på betydelsefulla detaljer som försätter en i ett sinnestillstånd som nog bäst kan liknas vid svindel, existentiell svindel. Svindel är också mycket riktigt ett begrepp som ingår i titeln till en annan av Sebalds prosaböcker. Rikedomen av iakttagelser gör att varje läsning tillför något nytt, ungefär på samma sätt som en noggrann granskning av vilket föremål eller vilken företeelse som helst som har en historia gör.

Det brukar sägas att Sebald sysslade med problemen kring tid, identitet och minne, inte minst det undanträngda, utraderade eller knappt åtkomliga minnets betydelse för både individ och kollektiv.  "Austerlitz" handlar om en person med detta namn, en säregen, mycket ensam och olycklig arkitekturhistoriker, som berättaren berättar att han en gång mötte på tågstationen i Antwerpen och som sedan slumpmässigt och med långa tidsintervall dykt upp för att alltmer ingående fullfölja redogörelsen för sitt liv och dess gåta. Austerlitz har efter ett psykiskt sammanbrott via sitt ovanliga namn börjat nysta i sin bakgrund efter det att hans walesiska fosterföräldrar dött och det uppdagats att han är av tjeckiskt ursprung. Han har, visar det sig, i fyraårsåldern tillsammans med en del andra barn satts på ett tåg och skickats bort från Prag undan de grymma öden som väntade hans judiska anhöriga.

I jakten på sitt förflutna gör Austerlitz först en resa till Prag och sedan en till Paris, där han för övrigt tidigare vistats för annan forskning. I Prag uppsöker han sin barnvårdarinna och delges åtminstone fragment av sin glömda barndom. Han reser också till Theresienstadt och till Marienbad, platser där hans mor skådespelerskan ska ha vistats, men utan att lyckas fånga så mycket mer än den ödsliga atmosfär som präglar dessa orter ett halvsekel senare. Sedan försöker han även spåra de miljöer i Paris som fadern bevistade innan också han försvann i ett Förintelsens läger någonstans i Pyrenéerna.

Ja, så ser "innehållet" ut, vilket inte säger mycket om dess verkliga innehåll, som måste läsas, sakta och begrundande. Men helst sammanhängande, och inte alltför långsamt utan i det rätta tempo som får de långa innehållsrika meningarna att slå ut i full blom. Som vanligt hos Sebald vindlar den indirekt anförda berättelsen fram i meandrar och stickspår genom skikt efter skikt av lämningar och tidsförlopp, och med essäistiska utvikningar kring byggnadsverk och miljöer av olika slag: järnvägsstationer, befästningsanläggningar, hospital, bibliotek, med mera, utifrån huvudpersonens utsagor om sina upplevelser och forskningsintressen. Som utan tvivel i långa stycken delas av berättaren. Sakta bibringas lyssnaren och nu läsaren en bit av den smärtfyllda europeiska historia som på ett eller annat sätt utgör inte bara Austerlitz´ rottrådar.

Är detta W G Sebalds mästerverk? Det är hans sista och mest omfattande verk, men jag är själv inte i stånd att rangordna de få berättelser han hann med innan sin för tidiga död. Jag läser dem och läser om, möter författaren och hans projekt på nytt med ojämna tidsintervall. Ungefär så som berättaren mötte Austerlitz.

Varje gång och oavsett vilken text slås jag av hur konsekvent han var i sin utforskning av... Ja vad? Mänskligt liv och dess konstfärdiga produkter, spår och lämningar av ont och gott, det märkvärdiga i ett enskilt livs historia, ord och bild som enda fästen för det minnesvärda i våra korta liv. Och underst den svindlande frågan: vad blir kvar?


söndag 7 april 2013

Schumanns pianokonsert



Den store pianisten Artur Rubinstein berättar i sina memoarer, "Mina lyckliga år", att han vid ett tillfälle skulle spela Robert Schumanns pianokonsert och strax innan han gick in på podiet fick veta att Igor Stravinskij satt i en av logerna. Väl medveten om Stravinskijs avsky för romantisk musik, i synnerher romantisk pianomusik, och därför illa berörd av meddelandet spelade han mer omsorgsfullt än någonsin. Vid frukosten dagen efter ringer telefonen och hustrun säger att det är Igor Stravinskij som vill tala med honom. Jag citerar:

"Artur, sade Igor på ryska, "jag var på konserten i går kväll".
"Ja, jag vet det. Varför, egentligen?" frågade jag torrt.
"Jag ville höra den där konserten av Schumann, som jag aldrig hört tidigare", sade han. "Vet du vad, den konserten är välkomponerad, den låter bra och är riktigt vacker."
Haha, tänkte jag, det här är en stor seger över en som tror på musik utan känslor!

Jag vet inte hur det lät när Rubinstein spelade den där kvällen, men det finns ingen anledning tro annat än att han gjorde verket största rättvisa. Kanske på samma sätt som Martin Helmchen gjorde igår i Konserthuset tillsammans med Filharmonikerna och dirigenten John Storgårds. Det är otvivelaktigt fråga om en av de allra bästa pianokonserterna från den romantiska epoken jämte Beethovens. Bland de övriga populära pianokonserterna (av Tjakovskij, Chopin, Brahms, Grieg....) är det denna jag helst lyssnar till. Men så har jag också till skillnad från Stravinskij en speciell kärlek till Schumanns romantiska musik.

Man måste här tänka sig en Schumann vid gott mod. Han som annars i både musik och privatliv kämpade med inre känslomässiga motstridigheter uppmuntrades av hustrun Clara att komponera ytterligare ett par satser till den första. Den melankoliska pose som vi är så vana att se honom i (se bilden ovan!) och även höra i hans musik har inget dominerande utrymme i pianokonserten. Visserligen är första satsens huvudtema fullt möjligt att ladda med en god portion sammansatta känslor, men som helhet är detta så nära absolut musik man kan tänka sig i högromantikens uttrycksformer. Det är en rimlig gissning att det var därför den fann nåd även för Stravinskijs öron.

Helmchen spelade med en imponerande lätthet och flykt och med ett förunderligt naturligt flöde med alla dynamiska kontraster tillvaratagna i samspelet med orkestern. Ett extranummer, Schumanns "Vogel als Prophet" ur "Waldszenen", befäste intrycket av en mycket begåvad ung pianist som man önskar hjärtligt välkommen tillbaka.

Robert Schumanns pianokonsert med Artur Rubinstein kan man lyssna till här.


Den nedre bilden visar Clara Schumann. Hon uruppförde makens pianokonsert den 4 december 1845 vid en privat konsert i Dresden.

fredag 5 april 2013

Palau de la Musica och annan katalansk modernisme

 

Palau de la Musica är en sevärdhet i Barcelona oavsett om man har ett musikaliskt ärende dit eller inte. Generellt sett är jag ingen beundrare av Antoni Gaudí (1852-1926) och den katalanska varianten av jugend kallad modernisme, vars främste representant han är. Jag tycker den är mer märklig än den är vacker eller intressant. Ja, jo, möjligen är den ändå på sätt och vis intressant.

Barcelonas främsta kännemärke, den ännu inte fullbordade katedralen Sagrada Familia, hör definitivt till det som gör mig reserverad, liksom de Disney-aktiga formationerna i Parc Güell. En del detaljer i bostadshus som Casa Batlló kan däremot vara tilltalande på samma sätt som en jugendlampa på skrivbordet kan vara det.


Men inför Palau de la Musica blidkas mitt kritiska öga. Visserligen är överdådet av utsmyckningar även här gränslöst, men det är svårt att inte bli betagen av i synnerhet det inre av denna byggnad, dess färgskimrande glastak och de skulpturer och skärvmosaiker som överallt bekläder väggar och pelare. Jag trodde först att detta var ett lyckokast i Gaudís verksamhet innan jag blev varse att det är en annan arkitekt, Lluís Domènech i Montaner (1850-1923), som är upphovsman till detta konserthus, byggt som ett nationalistiskt alternativ till den kastilianska aristokratins operabyggnad Liceu vid Ramblas.

 
Akustiken lär vara urusel, ett bevis så gott som något för att man vid konstruktionen först och främst tänkt på annat än de auditiva intrycken. Vid vårt besök stördes vi dock inte av detta eftersom de fyra gitarristerna i Barcelona 4 guitars kunde leverera en lika glansfull som underhållande konsert via goda mikrofonarrangemang. Victor Borge-typen av skämtsamheter tilläts aldrig ta över den musikaliska gestaltningen, som spände från Bach över Schubert och Tjajkovskij till de spanska mästarna. Deras paradnummer är Ravels Bolero arrangerad för fyrhändigt spel på två gitarrer. (Se och hör här).


Parc Güell är ett trivsamt strövområde en vacker solskensdag som den när vi var där, dessutom med en inte ointressant historia. En förnäm herre vid namn Eusebi Güell köpte berget och anställde Gaudí med medhjälpare att planera det som skulle bli ett exklusivt bostadsområde, vilket emellertid belades med så hårda restriktioner att hela projektet gick i stöpet. Lika gott så, då det nu i stället blivit ett till största delen vackert beläget naturområde för picknick och strövtåg. Gaudis insatser begränsas till entren och trapporna upp till den tempelliknande rotonda som var tänkt att bli en saluhall med utsikt över staden och havet.

 

 
 
 
Foto: EJ.
Uppifrån: Sagradia Familia; Palau de la Musica, konsertsalen; Palau de la Musica, utsidan; Parc Güell, trapporna upp till "saluhallen"; Parc Güell, dansande par i "saluhallen"; Parc Güell, fotbollsämnen för Barca; Parc Güell, utsikt från en av platåerna; parc Güell, utsikt över staden och havet.
(Bilderna är klickbara!)


torsdag 4 april 2013

Casa Beethoven



Även om jag numera hittar intressanta komplement till notsamlingen på nätet kan det aldrig mäta sig med att besöka en gammal klassisk nothandel och bläddra sig fram till nya fynd. Jag har alltid på mina resor sökt upp sådana butiker och just där och sällan någon annanstans skaffat mig souvenirer, dvs en bunt noter för piano, gärna av landets eller regionens kompositörer, som jag sedan signerat med tidpunkt och plats.

Under påskens besök i Barcelona ville jag givetvis återse en av dessa musikens stilla oaser, Casa Beethoven, som ligger centralt på Ramblas, mitt bland denna berömda gatas i övrigt så grälla överflöd av krimskrams och turistfällor. Ramblas är ingalunda det måste som guideböckerna utmålar. Vore det inte för att Gran Teatre del Liceu (operan) och Casa Beethoven låg där valde jag gärna bort den för andra gator med mindre trängsel och mycket intressantare miljöer för strövtåg, i synnerhet i slutet av mars när platanerna fortfarande bara har musöron. De många platanernas ljusa grönska är annars onekligen en av Ramblas tillgångar.

Operan hade märkligt nog tagit ledigt hela påsken, så det fick bli en gitarrkonsert i Palau de la Musica i stället. Och, som sagt, en titt på Casa Beethovens notsamlingar.

Det är ett litet brunmurrigt ställe där gammalt och nytt samsas i en miljö som förblir oförändrad. Man stiger in i ett rum med några ställ och en liten disk till vänster, och med väggarna delvis klädda av hyllor med lådor och pärmar försedda med etiketter som anger genre, instrument eller tonsättare i vanlig alfabetisk ordning. Naturligtvis hänger där också flera porträtt av Beethoven på väggarna.

Längre in, strax innan en smalare mittdel, står ett gammalt piano, innan man längst in hamnar i ett rum med karaktär av rörigt men charmigt antikvariat. Förutom nothäften finns förstås en mängd partitur och musiklitteratur. I mittdelen står de gamla slitna pappärmarna med musik för piano mitt emot ett litet väggfast bord där man kan lägga fram dem, knyta upp tygbandsrosetterna och börja bläddringen. Att fynd kan göras beror bland annat på att ingenting är bortsorterat; här finns bland nya blanka häften också gulnade och fransiga, och dessutom lösa blad som sedan länge lämnat sitt sammanhang med de övriga sidorna.

Vad fann jag? Under en timmes bläddring medan en av butikens försäljare höll en liten lördagskonsert på det lätt ostämda pianot hittade jag visserligen inte det jag hade bespetsad mig på men däremot några katalanska tonsättare som jag aldrig tidigare hört talas om: Antoni Massana och Joan Massià, liksom de välbekanta Xavier Montsalvatge och Federico Mompou, samtliga representanter för 1900-talets uppenbarligen rika musikskapande i Katalonien. Även Isaac Albeniz och Enrique Granados var katalaner, även om deras musik hämtade inspiration från många delar av Spanien. En fransman - Jean Rivier - fick också följa med i påsen.

Massià är med sina egensinniga klanger en intressant bekantskap. Vissa stycken är uppenbarligen inspirerade av katalanska danser, medan andra har ett fint lyrisk flöde byggda på de harmoniska spänningar som kvarts- och kvintintervall skapar. Det första av Tres Preludios" ska jag försöka lära mig. Det kan avlyssnas här.

Federico Mompou är ju mest känd för en serie "Canço i Dansa" (eller Cancion y Danza, som det heter på spanska). Han spelade själv in samtliga sina pianokompositioner på ålderns höst, men det har publicerats en del efter hans död som inte finns på dessa inspelningar, bland annat nr 13 och 14 av nämnda serie. Alicia da Rocha och andra har dock spelat in nr 14, som förmodligen är den sista och som nu också återfinns i mitt notbibliotek. Den spelas här av Adolf Pia.

Av Mompous kamrat Montsalvatge (de gjorde faktiskt en balett ihop) fick jag med mig "Tres impromptus" och en elegi över Maurice Ravel: "En la Muerte de Ravel". Montsalvatge är tyvärr sällan lätt att spela för en fritidspianist som jag själv. Dessa stycken kan man lyssna till här.

PS. Youtube har en filmsnutt som presenterar Casa Beethoven här.

Foto: EJ