Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 30 maj 2012

Dagar i Rom



En veckas vistelse i Rom bör nu och då förunnas alla och envar som gör sig besväret att förflytta sig ett stycke hemifrån. Vägarna bär ju dit, sägs det. För vilken gång i ordningen för egen del vet jag inte, och det kan också göra detsamma. Strövtåg väntar, liksom läsning, opera, romerskt kök, gudomlligt kaffe - det vill säga avkoppling i, eller snarare uppkoppling på, den italienska atmosfär som jag i så många år sett som ett nödvändigt komplement till den nordiska.

I Villa Borghese står bland annat Lord Byron, nej sitter gör han, staty. På sockeln ett citat ur "Childe Harold":

"Fair Italy! Thou art the garden of the world, the home
Of all Art yields, and Nature can decree."

Det må vara en överdrift, men äger ändå sin omutliga sanning.

Som en sorts förberedelse sätter jag på Hector Berlioz´ "Harold en Italie", inspirerad av Byrons verk och av de italienska miljöer som Berlioz själv kände så väl. Denna sensuella och slutligen orgiastiska symfoni, som i stor utsträckning är en violakonsert, lyssnar jag gärna till i John Eliot Gardiners version med Orchestre Révolutionaire et Romantique, solist: Gérard Caussé. Inte minst för den fina ljudupptagningen (som i datorn dock bara kan anas i goda lurar). Hör här.

Visserligen är Berlioz i sina memoarer besviken på hur litet av värdefull musik han fann i Rom jämfört med annan konst. Han flydde stan för landsbygden och bergen, som han däremot älskade. Serenadens speleman är följaktligen från Abruzzerna och de orgiastiska rebellerna (briganderna) i sista satsen flyr även de till naturen i vildsint protest mot det konventionella livet.

En suggestiv marsch (Pilgrimsmarschen) ingår även, precis som i "Symphonie Fantastique" (Marschen till avrättningsplatsen) och "Le Damnation de Faust" (Ungersk marsch). Pilgrimsmarschen får en smått kuslig karaktär av de återkommande, dämpade och tonartsfrämmande hornstötarna. Vad vill de säga? Oavsett vad är de ett utmärkt exempel på Berlioz´egensinniga genialitet.

Så, även om Berlioz kanske inte odelat skrev under på utgjutelsen om "fair Italy", i varje fall inte med tanke på Rom, och även om Byrons verk mer tjänade som inspirationskälla än underlag för scener och händelser i "Harold en Italie", är det i mina öron härligt italiensuggererande musik. Det är inte bara Ottorino Resphigis pinjer, fontäner och fester som kan tjäna som musikaliska förberedelser medan väskorna packas.





Foto: EJ.

fredag 25 maj 2012

Våroffer på Centralen


Jag passerade Centralen i Stockholm igår kväll. En kvart innan Uppsala-pendeln skulle föra mig hemåt stod jag och tuggade på en hamburgare när plötsligt ett avsnitt ur Stravinskijs Våroffer brakade loss trettio meter bort. Ovan att höra annat än popmusik på offentlig plats gick jag för att se om jag verkligen skulle tro mina öron.

Mycket riktigt hade Sveriges Radios Symfoniorkester brett ut sig i centralhallen med trummor, kontrafagotter och hela faderullan. Akustiken förvisso inte den bästa, men den kraftfulla musiken fick väldigt många att stanna och lyssna till de häftiga riffen. Och jag som alltid tänkt att om man vill förföra oskyldig ungdom in i den klassiska musikens värld så ska man ta den med på en konsert med Våroffer eller Beethovens sjua, ja, jag tyckte mig få vatten på min kvarn. Rätt tänkt Mr Harding!

Det var bara det att byggjobbarna samtidigt hamrade på som vanligt i den ändlösa renoveringen av stationshuset. Och typiskt nog tog den korrekta kvinnorösten som påannonserar avgångarna tillfället i akt just i ett dämpat avsnitt. Småleende och beredd på allt lät sig dirigenten inte störas utan viftade oförtrutet vidare. Och när väl musiken återtog sin en gång så råa och revolutionerande kraft så avgick man med segern av pur styrka. Den sinnrika rytmiska kakofoni som ställvis kännetecknar verket var naturligtvis det som bäst gick hem i den här miljön.

Rummet var långt ifrån optimalt, men kanske frälstes några själar till något annat än schlagerfestivalens mekaniska sprattel. Det var väl det som var den goda tanken. Och förklaringen till Daniel Hardings överseende, smått roade leende.

onsdag 23 maj 2012

Teatermassaker



I gårdagens DN fanns en notis om ännu en "stjärnregissör" som ska ta sig an Strindbergs "Fröken Julie", vilket i synnerhet detta jubileumsår inte på något sätt är oväntat. Dessvärre, om än inte heller det särskilt oväntat, meddelar denna stjärnregissör - hon heter Katie Mitchell - att hon ämnar skära bort sjuttio procent av pjäsen. Och hon meddelar detta med någon slags stursk självklarhet och ber oss helt enkelt stålsätta oss och acceptera detta som den naturligaste sak i världen. Hennes tolkning både kräver och medger det, ska vi väl antas anta.

Och visst har jag märkt att teaterregissörer får handskas hur de vill med en dramatikers arbete, även om jag aldrig begripit varför. Vilken dirigent skulle med bevarad aktning kunna hävda att nu gott folk får ni stålsätta er, för jag har skurit bort sisådär tredjedelen eller lite till av Beethovens nionde symfoni. Och jag har dessutom lagt till något här och var för att understryka min tolkning av vad denna symfoni handlar om när man betraktar den ur slutkörens perspektiv?

Vad är det som gör att en dramatikers verk inte respekteras? Vem har gett regissörerna denna frihet att rådbråka, stycka, ändra och vanställa en text under förevändningen att det är en tolkning. Det är självklart att en musiker tolkar det verk som ska framföras, men inte innebär det att han eller hon har friheten att ändra i partituret efter eget godtycke. På sin höjd kan man i vissa fall (som hos Mahler) byta plats på satserna om tonsättaren antytt den möjligheten, eller lägga till ett cymbalslag när tonsättaren i någon av flera versioner haft med ett sådant. Tolkar ett partitur gör man naturligtvis inte genom att stycka och omvandla det.

Operan, som ju också är teater, experimenterar förvisso också ganska ofta med uppsättningar där handlingen förflyttas i tiden och moderniseras kostymmässigt och scenografiskt. Men här styr musiken - gudskelov! - på ett sätt som begränsar de omnipotenta teaterregissörernas självsvåld.

I all konstnärlig verksamhet, även de som involverar exekutörer, är strävan alltid att respektera, tolka och förstå verket utifrån "partituret". Utom i teatersammanhang. Det ska fan vara dramatiker, skulle väl Strindberg ha rutit.

Sjuttio procent åt fanders! Mitchell & Co kan fara och flyga!


Foto: Fröken Julie, 1905, Nordiska Muséet.

tisdag 22 maj 2012

Försommarriket



Till sist kom försommarvärmen. Två dar i rad nu har det varit en fröjd att särskilt förmiddagsvis promenera med hunden i parkerna i närheten. Ingen av oss vill egentligen gå in igen.

Studenterna på väg till sina föreläsningar klär sig barbent och har lämnat jackorna hemma. Leendena är närmare till och lyckligare än vanligt, även om solglasögonen förtar en del av effekten.

Den frusna nordbon vet att tiden i paradiset är kort, mycket kort.

Svensk försommar, eller låt oss säga nordisk för att inte blanda in nationen, är inget mindre än himmel på jord. Finns det ett paradis som kan mäta sig med dessa dagars nåd från en okänd gud? Knappast när den väl välsignas med en efterlängtad "blid och livlig värma".

Solhettan i hög och klarblå luft i kontrast till den skarpa svala skuggan. Trädens grönska som tätnar allt mer. Blomningen.

Det är nu som de gigantiska häggarna strör blomblad omkring sig samtidigt som de soligast ställda syrenerna spricker ut. Fruktträden prunkar och det finns hopp om full aktivitet bland pollinerande insekter.

Fågelsången i träden, gräsandsmamman på marken med sina små ungar på rad, koltrastarna spankulerande i ett illgrönt kosmos som invaderats av tusen små maskrossolar. Blodlönnens mörker mot skyar av vitblom.

Carpe Diem!








Foto: EJ.

söndag 20 maj 2012

Gryningssånger utan ord



Robert Schumanns musik upphör aldrig att fascinera. För min del började det en gång för drygt femtio år sen med ett premium för "flit och framsteg i studier" i klass 1:3b i realskolan: ett häfte med pianomusik, "Kinderszenen", där främst styckena "Wichtige Begebenheit" och "Träumerei" blev något av min introduktion i klassiskt pianospel. Sen dess har jag under årens lopp kontinuerligt ökat min samling av nothäften och skivor med Schumanns musik, inte minst pianomusiken.

När jag fick nys om pianisten Piotr Anderszewskis nya cd (Virgin) med några av Schumanns mindre vanliga pianostycken blev därför en order till amazone.co.uk ofrånkomlig. (Så vitt jag vet köper man inga skivor billigare än där). Kombinationen Schumann och en av de bästa pianisterna för närvarande innebar knappast något risktagande.

"Humoreske", op. 20, är det stycke som är mest känt. Även om det hör till de tidiga verken är det karakteristiskt för sin upphovsman: originellt, växlingsrikt, passionerat, både i de lyriskt innerliga avsnitten och i de livliga, medryckande. Schumann menade själv att det var uttryck för svärmisk Gemütlichkeit och på så vis gjorde skäl för titeln. Och visst finns här en bägare fylld av sprudlande humör även om det melankoliska inslaget (hör bara det melodiska vemodet i början!) lika gärna kunde motivera en annan titel. Sådan är nu en gång Schumanns musik och bipolariteten var möjligen också konstitutionellt rotad i hans eget psyke. Det halvtimmeslånga stycket är i mitt tycke underskattat och borde kunna fungera som skolexempel på hans musik. Anderszewski spelar sensibelt och dynamiskt, även om jag i just det här stycket har Andras Schiff (ECM) som min absoluta favorit.

Noterna till "Studien für den Pedalflügel", op. 56, med underrubriken "Sechs Stücke in kanonischer Form" är jag ägare till sedan gammalt. Jag har dock aldrig tidigare hört dem spelas av någon annan än mig själv. Med stora svårigheter, bör tilläggas, bland annat för att de egentligen är komponerade för ett numera utdött instrument (säger man så även om instrument?), en hybrid mellan piano och orgel, eller med andra ord en flygel försedd med pedalklaviatur. Clara Schumann arrangerade/anpassade noterna för solopiano och även Anderszewski har tydligen gjort en del för att underlätta det flöde i musiken som annars är svårt att åstadkomma med återkommande dubbeloktaver och arpeggion i basen. Det är bra att denna underbara musik uppmärksammas, där särkilt de med jämna nummer som ska spelas "mit innigen Ausdruck" är minnesvärda, vilket i sjätte och sista stycket helt enkelt övergår i en stillsamt framskridande koral.

Sist på skivan finns "Gesänge der Frühe", op. 133, det verk som tillsammans med "Variationer på ett eget tema" (se här) var det sista Schumann komponerade för piano innan det psykiska sammanbrottet. Även här finns en hymnartad stämning i de inledande och avslutande satserna, en slags introspektiv andakt inför den gryende dagen som enligt Schumann själv musiken inte avser att återskapa annat än emotionellt. Det här är en delvis annan Schumann än i Humoreske, inte lika omedelbart charmerande kanske, men fortfarande lika originell och ja, just det, oavbrutet fascinerande. Den tonala väven är intrikat, ackorden har tyngd och täthet av ett slag som senare Brahms skulle vidareföra i sina intermezzi. Man frestas återigen kalla den både det ena och det andra, både resignerad och kraftfull, på en gång djuplodande och skimrande vacker.

fredag 18 maj 2012

Dietrich Fischer-Dieskau, 1925-2012



Barytonsångaren har lämnat oss. Jag skriver mycket bestämt i bestämd form. Det fanns ingen sångare i barytonläge som under 1900-talet kunde mäta sig med honom. Hans inflytande på framför allt lied-sångens område har varit och är enormt. Hela den klassiska repertoaren omfattade han, men han sjöng även verk av samtida kompositörer som Benjamin Britten och Frank Martin. Oförglömliga är hans tolkningar av Schubert, Schumann och Wolf, och karriären på operascenen var även den storartad.

Han var en gammal man vorden, pensionerad från sångestraden sedan början av 90-talet. Ändå känns det sorgligt, som när en epok definitivt går i graven. En av de riktigt stora inom sångens och musikens område finns inte längre i livet, men otaliga är de inspelningar som fortfarande finns och som länge än kommer att vara referensverk.

Jag länkade vid något tillfälle i min förra blogg till ett klipp på Youtube, som speglade något av storheten i detta konstnärskap. Ta till exempel samspelet mellan Svjatoslav Richter och Fischer-Dieskau under en repetition av Hugo Wolfs dramatiska "Feuerritter", som finns här. Samma stycke som helhet på en konsert tjugo år senare här. Hör också här "Ich habe genug" ur Bach-kantaten BWV 82.

måndag 14 maj 2012

Havstagen



Hundra år idag har gått sedan August Strindberg dog. Det uppmärksammas som bekant inte bara idag utan hela detta år med artiklar, teateruppsättningar och repriser av tv-program. För några månader sedan läste jag om "Ensam" med stor behållning (se här). I helgen påbörjade jag "I havsbandet", som alltför länge stått i hyllan oläst. Det är väl så man ska låta sig inspireras av jubiléer.

"I havsbandet" är verkligen ingen lättläst "Hemsöborna" del två, utan snarare en närmast essäistisk roman med uppvisande av författarens gedigna kunskaper i samtida naturvetenskap och filosofi. Det börjar dramatiskt med fiskeriintendenten Borgs stormiga sjöresa ut till yttre skärgården för ett myndighetsuppdrag som kräver att han för en tid inrättar sig på tullinspektörens vindskammare. Redan från början får Borg (i mycket Strindbergs alter ego), trots sitt finbehandskade yttre i skarp kontrast mot sjöbussarna, tillfälle att inge respekt för sitt kunnande genom att ta befälet över den äventyrliga seglatsen.

Beskrivningen av havsmiljön, från fågelliv och strandväxtlighet ända ner i bottenslammet, kräver en tålmodig och intresserad läsare som ivrigt väntar på att de redan antydda motsättningarna till skärgårdsbefolkningen ska blomma ut. Men först ägnas hela det tredje kapitlet åt evolutionistiskt och nietzscheanskt filosoferande där Borgs egen bakgrund samtidigt tecknas. Borg själv framstår snart som både en ytterst sensibel konstnärsnatur och en intelligensaristokratisk övermänniska. Fastän i en helt annorlunda miljö påminner skrivsättet i mångt och mycket om Thomas Manns "Bergtagen". Strindberg älskade skärgården och kan väl då sägas vara havstagen.

Säga vad man vad man vill om August, men att fånga hans encyklopediska ambitioner i en enskild politisk eller annan kategori låter sig inte göras. Här verkar han vara i sitt esse som upphöjd besserwisser, men min preliminära hypotes är att han i grund och botten försöker hantera inte bara sin misogyni utan sin misantropi. Jag läser vidare.

torsdag 10 maj 2012

Vindsröjning




En städdag med vindsröjning medför alltid vissa beslutsproblem. Vad kan kastas och vad bör ännu få ligga kvar för alla eventualiteter? Med åren blir man radikalare; en följd av insikten att det oundgängliga sällan omfattar så mycket som man tror. I ett krympande framtidsperspektiv är sannolikheten mycket liten att det som redan flyttats ut ur närrummet en dag plötsligt skulle visa sig behövligt.

Tältsängar och madrasser, gamla datorer och skrivare, dekodrar och videospelare, ingen tvekan där, bara att hiva iväg skräpet. Foton och fotoalbum från generationer bakåt, ingen tvekan där heller: de får ligga där de ligger i väntan på att någon gång bli föremål för en ordentlig genomgång. Inte mycket kan tävla med gamla foton som minnesöppnare, och att åtminstone i någon mån ägna sig åt tillbakablickar hör till den fas i livet jag hunnit till.

Kartongerna med LP-skivor kan jag fortfarande inte skiljas från, men kanske kasetterna? Värst är det med gamla böcker, tidskrifter, kartor och broschyrer. Där är det lätt att fastna i rådvillhet, särskilt om man får för sig att börja bläddra i stället för att blunda och kasta. Jag dyker ner i kartongerna och bestämmer mig snabbt för att rensa ut all gammal psykologi och samhällsvetenskap. Det blir många tunga papperskassar till Myrorna.

Gamla forskningsprojekt fyller en halv sopsäck. Jag vet att jag inte kommer att gräva ner mig i min egen blygsamma och numera avslutade karriär, så dessa delar får skatta åt förgängelsen. Jag hinner dock läsa och småle åt en kort brevväxling med en sedermera känd och omdiskuterad professor som redan då visste hur det mesta låg till här i världen, både med biologin och psykologin. Själv har jag alltid haft svårt för tvärsäkra och missionerande vetenskapsmän.

När jag kommer till tidskrifterna blir jag stående en god stund. Jag har egentligen alltid varit mer intresserad av humaniora än av samhällsvetenskap och det syns så tydligt i de där kartongerna. Det är inte bara fråga om buntarna av Classic CD (saligen avsomnad), som jag låter gå till soporna hårt blundande. Jag prenumererade på flera tidskrifter, särskilt under slutet av sjuttiotalet, åttiotalet och en bit in i nittiotalet. New York Review of Books och Salmagundi kom ända från USA, Kursbuch från Västtyskland, men det mesta var förstås inhemskt. Jag var och är en flitig lösnummerköpare som har svårt att slänga en tidskrift som innehåller en artikel där ett uns av omläsningsvärde kan anas. Här hittar jag till exempel ett nummer av Vår Lösen med bidrag om Emmanuel Levinas. Och där är Montage som väl inte fick många år på nacken? Och Kris, med ambitiösa temanummer där alla åttiotalets unga fenomenologiskt orienterade filsofer och humanister som sedan blev stora namn i kulturetablissemanget finns representerade. Radix, med den outtröttlige gamle humanisten Harry Järv som redaktör. Jakobs Stege, denna fantastiska tidskrift från förläggaren René Coeckelbergh väcker på nytt min beundran. Där tvingas jag lägga flera nummer åt sidan för omläsning. Vad sägs om essäer av Mircea Eliade och Leszek Kolakowski (den senare en av mina gamla husgudar). Eller Gunnar Bucht om Berlioz, Nils Olof Franzén om Rossini, Pierre Boulez om Cosima Wagners dagböcker, liksom även en lång artikel av Alfred Andersch om Giorgio Bassani och hans hemstad Ferrara. Dessutom samtal med Borges, intervjuer med Leonardo Sciascia och Leszek Kolakowski. Herregud - var finns någon motsvarighet till detta i dagens tidskriftsutbud? Sjuttiotalet (slutet) och åttiotalets början var nog inte så illa ändå. Hade bokstavsvänstern redan förlorat sitt monolitiska grepp eller var jag bara selektiv i mina val?

Och så förstås Lyrikvännen, den enda tidskrift jag fortfarande prenumererar på, och som nu fyller en egen kartong med kompletta årgångar sedan sjuttiotalet. Hur bär man sig åt för att slänga sånt?

Visst, det finns trots allt en tillfredsställelse i att rensa och göra sig av med allt det obehövliga man samlat på sig genom åren. Lätt euforisk lämnar jag vinden med en packe gamla tidskrifter under armen.


måndag 7 maj 2012

Släpp



Det finns ett lustigt ord som verkar alltmer användbart i de mest skilda sammanhang. Släpp - ett substantiv, även brukbart som verb. Det enda man i min ungdom släppte var fångarna loss eller möjligtvis någonting på skalan smygfis-brakskit. Numera finns som bekant skivsläpp eller låtsläpp, boksläpp, nyhetssläpp (ölsläpp och vinsläpp från Systembolaget), kräftsläpp, biljettsläpp, hjärnsläpp, ja ni kan själva förlänga listan.

Omständigheter gjorde att jag i lördags vistades i närheten av Jälla lantbruksskola strax utanför Uppsala. Där var kosläpp annonserad till ett visst klockslag. Folk strömmade till i hundratal, ja tusental, bilarna fick svårigheter att hitta parkerinsplatser och släppet sköts upp för att alla skulle hinna fram. I trettiofem minuter stod jag och frös i gråmulet majväder innan släppet kunde släppas, så att säga.

Vad är det som gör att så många människor finner det intressant att titta på kor som efter vinterns ladugårdstillvaro släpps ut i det fria? Inte kan det vara för gratis bullar och mjölk från Arla. Inte heller för att man inte sett en ko förut, även om korna nästan försvunnit från de hägnade markerna och hästarna övertagit deras plats.

Är det en identifikation med instängda djur som plötsligt får sin relativa frihet på grönskande betesmarker? Är det längtan efter den vårliga ysterhet som bokstavligen sparkar med benen? Är det en ny sorts vårfirande som trotsar kylan och stålsätter sig utan värmande brasa? Eller är det helt enkelt den nostalgiske bonden i var och varannan svensk som förenar sig med dem som sedan länge sova under kyrkohällen?




Foto:EJ

tisdag 1 maj 2012

Uppsala dagen efter



Som motvikt till mitt förra inlägg vill jag publicera några bilder från dagens promenad i solskenet i ett Uppsala som visade sig ha sopat igen de värsta spåren efter gårdagens utomhusröj.


Fyrisån kantas av ungdomar som häckar som sjöfåglar "i den härliga vår, uti vårsolens glans". Kanske är det den där andra mer civiliserade sorten som snabbt återhämtat sig från festen och som lyckas ta vara på dagen även dagen efter.


 Och trädens grönska blir aldrig skirare än i motljuset.
 

Magnolian är redan på väg att blomma ut. Scillan likaså. Det gäller att fånga de blommande dagarna innan allt redan är över.


Barnfamiljerna har tagit över Vasaparken. Synd bara att arboristerna gått alltför hårt åt trädbeståndet. Det lär dröja innan de nyplanteringar som gjorts kan fylla tomrummen.



På Järnvägskaféet gassar solen så starkt att man tror sig förflyttad till sydligare nejder. Bror Hjorts Näckens polska framstår aldrig mer vårkåt än en dag som denna.

Till sist noterade jag en lite udda hälsning från julgranen till den lövsprickande björken här utanför mitt fönster i Vasaparken.



Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)