Våroffer på Centralen

Jag passerade Centralen i Stockholm igår kväll. En kvart innan Uppsala-pendeln skulle föra mig hemåt stod jag och tuggade på en hamburgare när plötsligt ett avsnitt ur Stravinskijs Våroffer brakade loss trettio meter bort. Ovan att höra annat än popmusik på offentlig plats gick jag för att se om jag verkligen skulle tro mina öron.

Mycket riktigt hade Sveriges Radios Symfoniorkester brett ut sig i centralhallen med trummor, kontrafagotter och hela faderullan. Akustiken förvisso inte den bästa, men den kraftfulla musiken fick väldigt många att stanna och lyssna till de häftiga riffen. Och jag som alltid tänkt att om man vill förföra oskyldig ungdom in i den klassiska musikens värld så ska man ta den med på en konsert med Våroffer eller Beethovens sjua, ja, jag tyckte mig få vatten på min kvarn. Rätt tänkt Mr Harding!

Det var bara det att byggjobbarna samtidigt hamrade på som vanligt i den ändlösa renoveringen av stationshuset. Och typiskt nog tog den korrekta kvinnorösten som påannonserar avgångarna tillfället i akt just i ett dämpat avsnitt. Småleende och beredd på allt lät sig dirigenten inte störas utan viftade oförtrutet vidare. Och när väl musiken återtog sin en gång så råa och revolutionerande kraft så avgick man med segern av pur styrka. Den sinnrika rytmiska kakofoni som ställvis kännetecknar verket var naturligtvis det som bäst gick hem i den här miljön.

Rummet var långt ifrån optimalt, men kanske frälstes några själar till något annat än schlagerfestivalens mekaniska sprattel. Det var väl det som var den goda tanken. Och förklaringen till Daniel Hardings överseende, smått roade leende.