Havstagen

Hundra år idag har gått sedan August Strindberg dog. Det uppmärksammas som bekant inte bara idag utan hela detta år med artiklar, teateruppsättningar och repriser av tv-program. För några månader sedan läste jag om "Ensam" med stor behållning (se här). I helgen påbörjade jag "I havsbandet", som alltför länge stått i hyllan oläst. Det är väl så man ska låta sig inspireras av jubiléer.

"I havsbandet" är verkligen ingen lättläst "Hemsöborna" del två, utan snarare en närmast essäistisk roman med uppvisande av författarens gedigna kunskaper i samtida naturvetenskap och filosofi. Det börjar dramatiskt med fiskeriintendenten Borgs stormiga sjöresa ut till yttre skärgården för ett myndighetsuppdrag som kräver att han för en tid inrättar sig på tullinspektörens vindskammare. Redan från början får Borg (i mycket Strindbergs alter ego), trots sitt finbehandskade yttre i skarp kontrast mot sjöbussarna, tillfälle att inge respekt för sitt kunnande genom att ta befälet över den äventyrliga seglatsen.

Beskrivningen av havsmiljön, från fågelliv och strandväxtlighet ända ner i bottenslammet, kräver en tålmodig och intresserad läsare som ivrigt väntar på att de redan antydda motsättningarna till skärgårdsbefolkningen ska blomma ut. Men först ägnas hela det tredje kapitlet åt evolutionistiskt och nietzscheanskt filosoferande där Borgs egen bakgrund samtidigt tecknas. Borg själv framstår snart som både en ytterst sensibel konstnärsnatur och en intelligensaristokratisk övermänniska. Fastän i en helt annorlunda miljö påminner skrivsättet i mångt och mycket om Thomas Manns "Bergtagen". Strindberg älskade skärgården och kan väl då sägas vara havstagen.

Säga vad man vad man vill om August, men att fånga hans encyklopediska ambitioner i en enskild politisk eller annan kategori låter sig inte göras. Här verkar han vara i sitt esse som upphöjd besserwisser, men min preliminära hypotes är att han i grund och botten försöker hantera inte bara sin misogyni utan sin misantropi. Jag läser vidare.