Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 28 december 2017

Oss cellister emellan



Årets nobelpristagare i litteratur - Kazuo Ishiguro - skriver musikorienterat i sin novellsamling "Nocturner" (W&W, 2017, översatt av Rose-Marie Nielsen). "Fem berättelser om musik och skymning" lyder undertiteln och den sista av dem, "Cellister", är den allra bästa.

En restaurangmusiker som spelar i ett kapell på ett torg i en italiensk stad berättar om en annan ung och välutbildad musiker, cellisten Tibor, som han en gång upptäckte bland publiken och kom att lära känna. När Tibor efter flera år dyker upp igen aktualiseras de tidigare händelserna kring honom och hans relation till en viss amerikansk dam, tio, femton år äldre än han och som utövade en mycket speciell dragningskraft på honom. Hur var det nu, blev han inte lite väl styv i korken av den där relationen?

Damen hade där på uteserveringen tagit kontakt med Tibor som hon hört spela på en konsert under den pågående musikfestivalen. Hon visar sig vara den som vet att lägga orden väl med både smicker och antydningar om att han har en del ytterligare att lära. Och hon vill mena att han är i ett läge där han egentligen bara väntar på att träffa på rätt person som kan få honom att blomma ut ordentligt. Han har ju så uppenbart det, för att inte tala om potential. Vilket får Tibor att undra om det möjligen kan vara hon som är just den personen.

Tibor känner inte till hennes namn sen tidigare men köper att hon är den framstående cellist hon utger sig för att vara. Han antar inbjudan att spela för henne på hennes rum på hotell Excelsior där hennes goda råd under flera sittningar både irriterar och inspirerar honom. Trots allt får hennes inpass honom att känna att han växer och utvecklas. Hon visar honom en trädgård han aldrig tidigare sett, som han själv formulerar saken. Hon lyckas frammana ett vi - ett samarbete och en förkovran utvalda emellan.

"Han spelade lite till, hon pratade igen. Hela tiden tyckte han att hennes ord först verkade pretentiösa och alldeles för abstrakta, men när han försökte omsätta dem i praktiken, blev han förvånad över effekten. Innan han visste ordet av hade det gått en timme till."

Ändå händer det att hon inte riktigt lyckas förmedla det hon önskar att han ska uttrycka. Men när frågan väcks om varför hon inte själv visar vad hon menar avfärdas den av henne. När hon till sist vid ett tillfälle driver saken ett steg längre och antyder att hon skulle kunna tänka sig att ta över cellon, är det Tibors tur att av dunkla orsaker avfärda tanken. 

Kommer bubblan att brista? Nej, det här är inte platsen att avslöja hur historien avlöper.

Det är mycket fascinerande att följa Ishiguros skickliga handlag, inte minst i dialogerna, med dessa uttryck för dunkla drivkrafter, det där finstilta gensvaret i mellanmänskliga samspel som för de flesta är svårt att sätta ord på. 

Det finns förvisso sammanfattande begrepp för de fenomen som Ishiguro vidrör i sin novell. I medicinens och psykologins värld kallas det placebo, effekter av önskningar, projektioner och tillitsfullt samförstånd. Frågan är till vilken hjälp de är, dessa uppbyggliga chimärer som får oss att tro och sätta tilltro, inte minst till oss själva. Om inte annat torde insikten om bekräftelsernas suggestiva kraft kasta ljus över sidor hos både en själv och andra. 

Bilden: Omslaget till en cd med den svenske cellisten Jakob Koranyi, på vilken han spelar Britten, Ligeti och Brahms.

lördag 23 december 2017

Julens bästa sånger



För elva år sen, i min förra blogg, listade jag julens bästa sånger och psalmer. Jag ser mig tillbaka och noterar att jag inte har anledning att ändra särskilt mycket utan kan reprisera det mesta av mitt förslag med något tillägg och en del nya kommentarer.

Det handlar om val som naturligtvis präglas av min egen historia av sång och musik, mestadels kopplad till just sång i sakrala sammanhang. Jul är ju en kristen högtid, vilket kan vara värt att påminna sig i en avkristnad tid när det är tveksamt om sångernas budskap är begripliga längre och många av melodierna banaliserats till allmän bjällerklang i galleriornas högtalare. 

1. Det är en ros utsprungen. - Vintermörkrets pendang till sommarljusets Den blomstertid nu kommer. "Den späda rosen fina som doftar salighet... " Om inte den allra vackraste, så i vart fall en av de vackraste psalmer jag vet. Ja, även texten bjuder på sällsynt sköna metaforer. Michael Praetorius tonsatte den någon gång i skiftet mellan 1500- och 1600-tal och den lär hålla i flera hundra år till. 

2. Jauschzet, frohlocket ur J S Bachs Juloratorium. Allt andligt är inte släpig församlingssång. Här får kyrkokören släppa loss i rytmiskt jubel och yra. Bach rules, som väl de unga skulle säga, bara dom visste.

3. Förunderligt och märkligt. Denna psalm, eller enkla visa, är för min del en ganska sen upptäckt som blivit en verklig favorit. Carl Nielsen, den store danske tonsättaren, kunde med så här enkla medel helt kongenialt tolka textens innehåll. I sanning förunderligt och märkligt.

4. Bereden väg för Herran. Jo, den måste med - adventstidens stora brusande introduktion. Till piporgel med öppna spjäll.

5. Gläns över sjö och strand. Alice Tegnérs tonsättning är den som jag har med mig sen barndomen, men faktiskt lika fin är den av Ivar Widéen, den som Peter Mattei sjöng på sin julskiva för några år sedan.

6. Stilla natt. Visserligen hårt sliten av tusen förskräckliga muzakversioner. Men när en god sångare tar sig an denna julvisa utan krusiduller eller wailande, med ackompanjemang av akustisk gitarr eller orgelharmonium, då kommer den alltid att visa sitt beständiga värde.

7. Nu tändas tusen juleljus. Tanken svindlar inför hur många tusen det faktiskt rör sig om.  Jag hör den gärna sjungen av en kör av barnaröster. 

8. O helga natt.  Lika hårt sliten som nr 6 och ständigt vandaliserad av sångare som är ljusår från att klara detta krävande stycke. Men Jussi Björlings inspelning finns ju fortfarande.

9. Ett barn är fött på denna dag. En underbar melodi från långt bort i medeltiden.

10. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Även kallad Sibelius´ julsång. Barytonens glansnummer, och vi kan väl enas om att ropa in Peter Mattei. 

11. Jul, jul, strålande jul. Kyrkomusikern och kompositören Gustaf Nordqvists julnostalgiska bidrag blev också hans enda riktigt kända komposition, men det är å andra sidan en sång som blivit närmast obligatorisk i repertoaren. 

12. O kommen i trogne (Adeste fidelis). Denna mäktiga hymn, oerhört populär i den anglosachsiska världen, har vunnit ett allt större insteg också i det svenska julsångsmedvetandet. Julnattsmässan i Uppsala domkyrka brukas avlutas med den, och när en tvåtusenhövdad församling sjungande ansluter till kören vid uttåget ur kyrkan ger det onekligen ett mäktigt intryck. 

Med dessa tolv sånger sätter jag streck - och önskar alla läsare en riktigt God Jul med riktigt god musik. 

Foto: EJ

torsdag 21 december 2017

Herden (2). Herdelivet i Kalabrien



Corrado Alvaro hette en italiensk författare och journalist, född 1895 i San Luca i provinsen Reggio Calabria och död i Rom 1956. Hans mest kända roman torde vara "Herdarna på Aspromonte", en berättelse om de fattiga boskapsskötarnas hårda liv i det sydliga Kalabriens oländiga bergstrakter under förra århundradets förra del. Boken utkom 1930 och översattes till svenska av Karin de Laval för Natur och Kulturs klassikerserie 1957.

"De har inget avundsvärt liv, herdarna på Aspromonte, när de strida bergbäckarna vintertid forsar mot havet och jorden verkar som om den flöt omkring på vattnen. De bor i hyddor, byggda av lera och trädgrenar, och sover tillsammans med djuren. De går klädda i långa vida kappor med en trekantig krage som skyddar axlarna, en dräkt som för tanken till en grekisk gud sådan man ibland ser honom avbildad - som en vinterklädd pilgrim."


Så börjar boken; tre meningar som målar upp bilden av både primitivism och arketyp. Jag läste den för många år sedan och har sen dess bevarat den i minnet som exempel på en färgstark skildring av ett folkliv i samklang med karg natur, ett liv på en gång främmande och avlägset bekant. Samtidigt som den ofrånkomligen anknöt till julkrubbornas figuranter korrigerade den en alltför idyllisk schablonbild. Månen och stjärnorna lyser också över Aspromonte, men nej, det proletära liv som var dessa herdars lott är ingalunda avundsvärt.  

Herden Argirò med familj drabbas av en rad olyckor som börjar med att kreaturen som han vaktar åt signor Mezzatesta störtar ner i en ravin. Det tvingar honom att uppsöka byn och den stolte och vresige godsägaren för att om möjligt få arrendera en jordbit och erbjuda sin hustrus och sin sons tjänster som vattenhämtare och ägginköpare. 

Han lyckas småningom få ihop till en åsna med vilken han kan frakta förnödenheter till och från stan nere vid kusten. Han förblir en bergsvandrare på slingriga stigar vid forsande bäckar, lever ensligt och nära naturen. Familjen utökas med ännu en son som bland bygemenskapens barn och unga utmärker sig som en minst lika begåvad pojke för prästseminariet som den ende av signor Mezzatestas odågor till söner han själv godkänt som "äkta". 

Det är ingen vacker bild Alvaro ger av vare sig barn eller vuxna. Jag påminner mig titeln på en av Ettore Scolas filmer: "Fula. skitiga och elaka", som i det fallet gällde fattiga människor på en soptipp utanför Rom. Elakhet och missunnsamhet gör att Argiròs stall sätts i brand och åsnan brinner inne. Sonen kommer hem från prästseminariet utmärglad, familjens hopp och stolthet orkar inte längre fullfölja sin utbildning. Den äldste sonen drar sig undan upp i bergen, och vi förstår att det kött av får och oxe som ibland landar på de fattigas bord nere i byn inte är hans egendom utan troligen kreatur som störtat, och vars kött och hudar bidrar till deras överlevnad.

I sina bästa avsnitt är naturskildringen i klass med den hos Cesare Pavese. Och herdelivet får trots allt ett skimmer över sig, vilket nog mest har att göra med den blidkande sympati, också med de ibland osympatiska, som texten andas utan att direkt uttala. Det är en solidarisk hembygdsskildring skriven i uppriktighet. Där är "markens herdar", stallet, djuren och nattens månljus. Bara den heliga familjen saknas. Eller kanske finns också den, fast den inte riktigt ser ut som i fönstren på Via San Gregorio i Neapel.



Bilderna: 
- Handgjorda i pastori- figurer i skyltfönster på Via San Gregorio Armeno i Neapel. Foto: Raffaella from Napoli (överst)
- Corrado Alvaro (lån från Wikipedia)

tisdag 19 december 2017

I marmorflor



Corradini, virtuos från Venedig,
sökte med vässade mejslar 
en sanning i sten

Draperad i skiraste slöjor
som ingenting döljer 
står hon där

med halvslutna ögon
i gäcksam blygsel

inför osökta blickar som 
vidrör den lena hyn

Som vore det sant 
att stenen var kött och silke 
och allt kött hö

Corradini, virtuos från Venedig,
sökte med mejslarna
klarlägga tilltron till världen

Sökte och fann en allegori


Bilden: Antonio Corradini (1688-1752): Allegoria della Fede. Byst i
Ca´Rezzonico, Venedig.
Foto: EJ

tisdag 12 december 2017

Herden (1)



Av en slump hamnade jag mitt i ett teveprogram om herdelivet i Karpaternas bergstrakter, jag tror det var i den rumänska delen. Det var en mycket vackert filmad berättelse om ett liv nära djur och natur. Fåren och lammen naturligtvis, men också de vaktande fårhundarna och vargen, som i det här fallet var en hungrig ensamvarg och som sådan inte lika hotande som en hel vargflock är. 

Eftersom jag på sista tiden apropå en bok av den italienske författaren Corrado Alvaro tänkt en del på just herden som både verklig och närmast mytologisk gestalt, stimulerade programmet mig till fortsatt osorterade tankar. 

Från barnsben har jag en kvardröjande bild av herden som inkarnationen av godhet och omsorg, trygghet och uppoffring. Få sysselsättningar har varit mättade med mer symbolisk kraft än herdens. Naturligtvis hänger det samman med bibelberättelsernas starka inflytande, som dock med sekulariseringen troligen minskat avsevärt samtidigt som välfärdsstaten knappast känner några genuina herdar längre.

Kristendomens centralgestalt beskrev sig själv som Den Gode Herden, han som aldrig flyr varg och rövare utan offrar sitt liv för fåren. Han som själv utgör grinden till hägnet och känner sin hjord lika väl som den känner honom och hans röst. Han som dessutom sällsamt nog är både herde och offerlamm i en och samma gestalt. 

Enligt liknelsen om de hundra fåren är Jesus den som går ut för att söka det "bortlupna", det som saknas i hägnet där de nittionio redan vilar tryggt. Den liknelsen sjöngs till en innerlig melodi i väckelsemöten förr i världen, och ingen framförde den mer övertygande än Einar Ekberg, den ojämförlige i de sammanhangen. "Han söker och finner, med ömhet förbinder. Är du detta vilsna får?" 

Den 23:e psalmen i Psaltaren lärde jag mig tidigt utantill, och det måste ju ha varit i söndagsskolan. Jag tycks minnas att den regelbundet lästes i korus nästan som en bön.* Oljetryckens och flanellografens glorifierade herde gav fäste åt orden:

"Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro". Så börjar den, och det är en av vår kulturs ljuvaste herdedikter i den stil som allt sedan antiken tecknat drömmen om en fridfull, ohotad pastoral. "Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag intet ont, ty du är med mig, din käpp och stav de trösta mig".

Det är den enkla boskapsskötseln i det fria upphöjd till drömmen om tillförsikt och vila vid rogivande vatten. Det var också herdar ute i markerna som först av alla nåddes av julnattens breaking news. Men ängelns ord är omedelbart lugnande; ingen behöver frukta det han har att förmedla. Allt faller slutligen på plats: bulletinen gäller en herde som fötts till ingenting mindre än världens frälsare.  

Trots bristen på den sortens direktkontakt mellan himmel och jord var både herdar och änglar välbekanta väsen för mitt öppna barnasinne, delvis inställt som det var på en annan, översinnlig verklighet. Hade jag mött en representant för någon av dem i verkligheten skulle jag lätt känt igen ängeln på vingarna. Men herden, på vad? Staven? Klädseln? Doften av vedbrand och fuktig ull?

Sannolikheten att någon skulle kunna identifiera världens frälsare om han återkom och visade sig en andra gång är liten. Risken för misstag och uppslutning kring en bedragare och massornas förförare är långt större. Artonhundratalets bild av den milde, söte herden så som vi med hjälp av bland andra Bernhard Plockhorst (1825-1907) lärt oss se honom, torde under alla omständigheter inte vara till någon hjälp, snarare tvärtom. Inte heller Leonardo da Vincis "Salvator mundi" - världens frälsare med ett glasklot i stället för en herdestav i vänsterhanden - ger en tidlöst gångbar bild, eftersom den tillhör det renässansunderlag som Plockhorst utgår från och sminkar upp till kitsch. Men jag föredrar nog staven framför klotet, kanske för att den så tydligt kan tas för en symbol för den jordnära kontakten med de enskilda djuren.

Hur ser då herden ut i dagens värld? Den moderna motsvarigheten går under beteckningar som fårfarmare eller lammindustrialist. Och med dem lär det mesta av ordets och verksamhetens forna symbolvärde ha förflyktigats.

Är inte också den rumänske herden i filmen från Karpaterna en resterande schablon, även om det fåtal som fortfarande förtjänar att kallas herdar i dagens Europa är de som frivilligt eller av nedärvd tradition valt att leva efter uråldriga levnadsmönster. Om nu fåraherdens friluftsliv i alla tider intill vår egen utgjort en romantisk lockelse för många är det likväl svårt att tänka sig honom idag utan en mobiltelefon i fickan.   

Det finns gott om musik utöver den väckelsefromma som alluderar på pastoral och herdeliv. Jag har flera gånger nyligen (också det av slump) blivit påmind om det avsnitt ur Händels "Messias" som inleds med ett instrumentalt stycke - "Pifa" (del1:13) - och som följs av "There were shepherds abiding..." Det instrument som vi förknippar med herdar är förstås den lättburna flöjten eller pipan gjord av ett urholkat trästycke, men här litar Händel enbart till stråkar och orgel för att skapa en atmosfär av förtröstan och vederkvickelse. För att nu slutligen än en gång tala i bibliska termer.

Till Corrado Alvaro ska jag återkomma.

Bilderna: 
Den gode herden, målning av Bernhard Plockhorst (överst)
Salvator mundi, målning attribuerad Leonardo da Vinci.

* Men jag minns fel: Min syster påpekar att den här psalmen lästes av vår far varje kväll i stället för en godnattssaga när vi var i förskoleåldern. Alltså den första längre dikt som på så sätt avsiktligen inpräntades i oss i tidig ålder,

onsdag 6 december 2017

Vintertiden



Har jag någonsin längtat efter vintern? Tror inte det, men blir osäker på mitt minne från barndomsåren i Malmberget. Kanske fann jag en viss tjusning i den snöljustillvaro som i någon ringa mån, jämte nyckfulla norrsken, kompenserade solens frånvaro och försonade mig med ett klimat som egentligen bara är för pälsdjur. 

Det var en tid av halvmörker med tända lyktor och lampor, ute och inne. En tid av snöskottning där drivorna tornade upp sig och ibland tangerade uthusens takskägg. Grottor i snön. Stabilt skidföre och skridskoisar där jag frös om fötterna tills tårna domnade bort. Nej, någon entusiastisk vintersportare var jag inte ens dåförtiden. 



Så varför uppskatta vintern? Den som i likhet med mig växte upp i lappländsk snövinter bär trots allt med sig skönhetssyner av en torrknastrig kyla i skarp kontrast till det fuktiga och råkalla mörker kring nollstrecket som sedan dess mestadels varit min lott i Mälardalen. Då kan jag längta efter en kort - men bara kort - sejour av snöljustillvaro endast för att den gör vintern till en så mycket vackrare vinter. Då kan jag för mitt inre med visst välbehag återkalla bilden av Dundrets snöklädda fjällrygg mot en mörkgrå himmel. Men hellre ändå vårvintern när solen återkommit. 



I helgen som gick fick jag en glimt av just en sådan riktig vinter med snötyngda granar och en låg och blek mittpådagensol över fjärran bergformationer. Vi lämnade Uppsala i barmark och fann att snögränsen gick någonstans i trakten av Hedemora. Norr därom vidtog vinterföret och när vi kom till Tällberg var det några minusgrader och uppskottad snö längs byvägarna. 





Tillbaka på den ömsom gyttjiga ömsom frostbitna barmarken återstår att genomleva en vintertid av mycket måttlig tjusning. Till och med vissa pälsdjur går ju i ide. 

Bilderna ovan och nedan: Utsikter över Siljan från Tällberg.
Bilderna i mitten: Från vägrenar i Dalarna
Foto: EJ (Klicka för förstoring!)