"De har inget avundsvärt liv, herdarna på Aspromonte, när de strida bergbäckarna vintertid forsar mot havet och jorden verkar som om den flöt omkring på vattnen. De bor i hyddor, byggda av lera och trädgrenar, och sover tillsammans med djuren. De går klädda i långa vida kappor med en trekantig krage som skyddar axlarna, en dräkt som för tanken till en grekisk gud sådan man ibland ser honom avbildad - som en vinterklädd pilgrim."
Så börjar boken; tre meningar som målar upp bilden av både primitivism och arketyp. Jag läste den för många år sedan och har sen dess bevarat den i minnet som exempel på en färgstark skildring av ett folkliv i samklang med karg natur, ett liv på en gång främmande och avlägset bekant. Samtidigt som den ofrånkomligen anknöt till julkrubbornas figuranter korrigerade den en alltför idyllisk schablonbild. Månen och stjärnorna lyser också över Aspromonte, men nej, det proletära liv som var dessa herdars lott är ingalunda avundsvärt.
Herden Argirò med familj drabbas av en rad olyckor som börjar med att kreaturen som han vaktar åt signor Mezzatesta störtar ner i en ravin. Det tvingar honom att uppsöka byn och den stolte och vresige godsägaren för att om möjligt få arrendera en jordbit och erbjuda sin hustrus och sin sons tjänster som vattenhämtare och ägginköpare.
Han lyckas småningom få ihop till en åsna med vilken han kan frakta förnödenheter till och från stan nere vid kusten. Han förblir en bergsvandrare på slingriga stigar vid forsande bäckar, lever ensligt och nära naturen. Familjen utökas med ännu en son som bland bygemenskapens barn och unga utmärker sig som en minst lika begåvad pojke för prästseminariet som den ende av signor Mezzatestas odågor till söner han själv godkänt som "äkta".
Det är ingen vacker bild Alvaro ger av vare sig barn eller vuxna. Jag påminner mig titeln på en av Ettore Scolas filmer: "Fula. skitiga och elaka", som i det fallet gällde fattiga människor på en soptipp utanför Rom. Elakhet och missunnsamhet gör att Argiròs stall sätts i brand och åsnan brinner inne. Sonen kommer hem från prästseminariet utmärglad, familjens hopp och stolthet orkar inte längre fullfölja sin utbildning. Den äldste sonen drar sig undan upp i bergen, och vi förstår att det kött av får och oxe som ibland landar på de fattigas bord nere i byn inte är hans egendom utan troligen kreatur som störtat, och vars kött och hudar bidrar till deras överlevnad.
I sina bästa avsnitt är naturskildringen i klass med den hos Cesare Pavese. Och herdelivet får trots allt ett skimmer över sig, vilket nog mest har att göra med den blidkande sympati, också med de ibland osympatiska, som texten andas utan att direkt uttala. Det är en solidarisk hembygdsskildring skriven i uppriktighet. Där är "markens herdar", stallet, djuren och nattens månljus. Bara den heliga familjen saknas. Eller kanske finns också den, fast den inte riktigt ser ut som i fönstren på Via San Gregorio i Neapel.
Bilderna:
- Handgjorda i pastori- figurer i skyltfönster på Via San Gregorio Armeno i Neapel. Foto: Raffaella from Napoli (överst)
- Corrado Alvaro (lån från Wikipedia)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar