Tillbaka i stan från sommarvistet går jag ut i det som känns som en av årets sista varma sensommardagar. Vandrar ensam i det lätt beslöjade solljuset och med de första frasande lönnlöven runt skorna. Blåsten ryckte dem från sina fästen utan att det ännu nämnvärt märks i träden. Idag (dvs häromdagen; skrivavbrotten kommer oanmälda ibland) nästan stilla med bara ljumma vindilar mot min panna.
Jag går den rundan jag ofta gick för några år sedan med hunden, det var med Issa som levde då. Vasaparken över Kyrkogårdsgatan och upp mot Observatorieparken och Rackarberget, Villavägen igenom Gamla kyrkogården och vidare fram till Botaniska trädgården.
På någon av parkbänkarna, eller som denna dag vid ett av Café Victorias bord, sätter jag mig för en stunds vila efter att ha betraktat växter från olika världsdelar och konstaterat att det trots allt är köksväxtavdelningens bästa tid just nu. En kronärtskocka i blom är verkligen en praktfull sak.
Mycket är alltså utblommat eller till och med vissnande, men ännu finns höstanemon, praktmalva och kinesisk kärleksört att glädjas åt. Liksom givetvis "Den nakna jungfrun" - eller Tidlösa som är dess egentliga namn och alltid leder mina tankar till Emils* fina dikt "Jungfrun i Tidlösa", en pastisch på den gamla trubadurpoesin.
Med fläderblomsdryck och en kalspaderbulle låter jag det dämpade sorlet från bordsgrannarna bilda en avskiljande brusridå och faller i egna tankar om den gångna sommaren och i någon mån också den förestående hösten.
I såväl uppehållsväder som under regntunga dagar har jag i huvudsak ägnat mig åt läsning. mestadels omläsning av sådant som är hållbart nog för det. Med andra ord inget man forsar igenom utan det som även vid förnyad bekantskap är så pass intrikat att det kräver koncentration och möjlighet till bakåtbläddrande. Juan Rulfo, Peter Handke, Milan Kundera, Adam Zagajewski. Jag hoppas kunna samla mig till några kommentarer kring åtminstone något av dessa favoriters verk.
Musikhösten tar sin början med en konsert i UKK med Uppsala Kammarorkester och cellisten Andreas Brantelid i Prokofievs ytterst sofistikerade och tekniskt svårbemästrade Sinfonia Concertante, op. 125, ett sent verk i hans opuslista. Det är utmärkt att bli påmind om spännande musik som man inte lyssnat till på länge.
Mitt förhållande till Prokofiev har alltid varit gott, som nästan alltid med modernistiska melodiker som han. I denna cellokonert testas gränserna för instrumentet och för vad våra öron hinner fånga upp och bevara av melodiska infall. Här gäller precis som för texter att intrikat konst kräver att man upprepade gånger utsätter sig för dem. Men Prokofiev både saltar och kryddar så skickligt att intresset hålls vid liv även vid en första kontakt.
I övrigt ser jag bland annat fram emot Grigory Sokolovs årliga visit i Stockholms Konserthus (22 oktober). Det nya turnéprogrammet släpptes nyligen och där återfinns de eviga gudarna J S Bach och Mozart. Den senares Adagio i h-moll (eller b-moll, om man anammar den anglosachsiska beteckningen), K. 540 - ett av mina favoritstycken - ska det bli mycket spännande att höra Sokolovs uppfattning om. Här är det nämligen fråga om djupingen Mozart, allt annat än lättsam rokoko. Alfred Einstein går så långt att han kallar detta Adagio "ett av de mest fulländade och samtidigt mest förtvivlade han någonsin skrivit".
* Se här vad jag skrev för elva år sedan.
Foto: EJ
