Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 30 november 2015

Poetisk förtätning



Poesin har sina läsare, av vilka jag är en av de trogna. Vad skulle den andliga näringen vara den förutan?

Vad består den då i, poesins berättigande? Poetens arbete med språket in i minsta ord och skiljetecken, men även i valda utelämnanden av desamma - vad tillför det? 

I bästa fall något av det som anas i gränslandet för vad som låter sig beskrivas. I bästa fall en mättad bild, en rytmiserad tankegång, en sällsam iakttagelse, en sammanställning av till synes disparata fenomen. Givetvis även annat som inte dyker upp i mina tankar just nu, men som alltsammans kan uppamma reflektion, insikter i tillvarons mångfald och estetisk njutning. 

Jag har på nytt läst Giuseppe Ungaretti, den italienske poeten som levde mellan 1888 och 1970. Flertalet av hans dikter är korta, en del mycket korta. Han väcker frågan om kompressionens betydelse i sammanhanget, frågan om hur långt man kan stryka ner en dikt för största möjliga koncentration utan att någonting går förlorat, utan att dikten blir antingen sluten eller banal.

Haikun är kanske den mest kända formen för en kort dikt, endast tre rader och med ett begränsat antal stavelser. Ungaretti skrev mig veterligt inte i den traditionen, men han har skrivit en dikt som på italienska består av två ord (egentligen fyra, men i uttal endast två). På svenska går den inte att översätta så kortfattat, utan det måste (enligt den tolkning som Pierre Zekeli och Marianne Sandels gjort i samlingen "Jag är en varelse", Themis, 2001) bli på följande sätt:


Morgon 
Jag upplyser mig 
med oändlighet

 Jag tänker inte lägga ut onödig text till tolkningen av denna dikt, vill bara uppmärksamma att den utgör ett exempel på en förtätning som riktar medvetandet och samtidigt öppnar en värld av associationer, och - inte minst - indirekt också pekar på den möjligen överskattade roll vi tillmäter ordrikedomen.

På italienska lyder den så här oöversättligt vackert:


Mattina 
M´illumino 
d´immenso

Bilden: Giuseppe Ungaretti

torsdag 26 november 2015

Broarna i Florens



Sex broar korsar Arno i Florens. De som besöker staden ser, och kanske också passerar, som mest kanske tre av dem. De flesta bevarar endast den medeltida Ponte Vecchio i minnet. 



Från Ponte Vecchio ser man västerut Ponte Santa Trinità och bortom den skymtar Ponte alla Carraia. Österut syns Ponte alle Grazie innan Arno kröker sig och försvinner ur synfältet. Från den upphöjda positionen i Uffiziernas fönster ser man förstås ännu längre västerut. 



Ponte Vecchio är som namnet säger gammal, och inte bara gammal utan äldst och jämte domens kupol och Michelangelos David på Piazza Signoria stadens mest kända och avbildade emblem. Med sin säregna överbyggnad är den inte bara en överfart utan ett centrum för handel (från början slakteribodar och sedermera guldsmedsbutiker) och dessutom en avgörande del av den långa förbindelselänken mellan Palazzo Vecchio och Uffizierna på norra sidan och Palazzo Pitti på den södra.

Det är den så kallade Vasarikorridoren, vilken möjliggjorde att man osedd av folk på gatan kunde förflytta sig mellan maktens boningar på ömse sidor av floden. Länge har jag önskat gå den där korridoren, numera åtminstone delvis ett konstgalleri, men man tvingas tyvärr lösa hutlöst dyra biljetter med obligatorisk guidning så det har inte blivit av.



Jag läser om Ponte Vecchio att den brast vid en översvämning redan på 1300-talet men att den snart nog återställdes. Vid den svåra översvämningen 1966 skadades den också. När sedan britterna i slutskedet av andra världskriget närmade sig Florens och tyskarna tvingades tillbaka, undantogs Ponte Vecchio från brosprängningarna. Den lär ha skonats på direkt order av Hitler, som uppenbarligen hade fascinerats av denna berömda bro under ett besök före kriget. En maktmänniskas nyckfulla gränsdragning fick råda, med orubblig hänsynslöshet i övrigt. 



Övriga broar sprängdes alltså, inklusive Ponte Santa Trinità, en renässansskapelse från 1500-talets senare hälft med Bartolommeo Ammanati som upphovsman. Den är tveklöst den vackraste, ett under av elegans och stilrenhet. Inte för inte antar man att designen i själva verket är Michelangelos. 

Ett av mina många starka minnen av Florens är förknippat med den här bron. Det är längesen nu, men jag anlände en gång med tåget från Rom, ställde in väskan på hotellrummet och gick direkt ner till Arno och Santa Trinità. Klockan var kvart i fem på eftermiddagen, jag var ensam, solen stod lågt och plötsligt ringde stans alla kyrkklockor både i norr och söder. Märkvärdigare än så var det inte. Bara den som stått där på liknande sätt förstår hur märkvärdigt det var.



Brons tre valv lyfter en smäcker, svagt elliptisk båge med triangulärt utskjutande valvfästen, där man vackra dagar och kvällar ofta ser ungdomar sitta med sin partner eller en bok på andra sidan räcket. Vid vardera brofästet finns skulpturer som representerar de fyra årstiderna.

Ponte Santa Trinità restaurerades till ursprungligt skick på femtiotalet. I likhet med vad som skedde med Ponte Pietra i Verona (som jag skrev om här) hämtades sprängda delar upp ur floden och sattes på plats; även huvudet och en arm som saknades på Våren kom till sist till rätta. 

Det finns någonting gripande och försonande i detta slags strävan att återupprätta och gottgöra det som destruktiva krafter slagit i spillror, något hoppfullt i de kultur- och självbevarande krafter som återskapar historisk kontinuitet. 

Jag kan inte låta bli att tänka på de kulturskatter som islamistiska galningar nu krossar i Mellanöstern. Kommer de någonsin att kunna restaureras när barbariet är över? 


Foto: EJ

fredag 20 november 2015

Florens - konstens paradis



Den snillrike Filippo Brunelleschis märkligaste skapelse, kupolen till Santa Maria del Fiore, är själva signum för ett Florens där osannolikt mycket annat tävlar om att vara det. Även i de trånga gränderna i kvarteren omkring kan man orientera sig med sikte på detta enorma byggnadsverk. Man ser en smal sektor av det ljusa teglet innan den vidare himmelskupan tar vid. Och från en utsiktspunkt på avstånd är det i första hand domens kupol som sticker upp och dominerar stadsbilden.



Inte ens den magnifika Piazza Signoria kan mäta sig med Piazza del Duomo, där förutom domen Giottos kampanil och det oktagonala baptisteriet utgör en marmorns apoteos som fullständigt kan ta andan ur en när man närmar sig och ser helheten, en helhet som aldrig kan fångas på en enda bild.




Till den här platsen hör sedan länge ett museum - Museo dell´Opera del Duomo - som väl inte hör till de mest besökta i denna för sin konst och sina muséer så berömda stad. 
Alldeles nyrenoverat hade det öppnat bara några dagar innan vi anlände. Det är absolut värt ett besök, och dessutom relativt billigt om man köper en biljett som inkluderar allt sevärt på Piazza del Duomo, där man framför allt inte får missa baptisteriets innertak med de enorma mosaikerna som bland annat skildrar yttersta domen.







Själva museilokalen är i sig mycket attraktiv i sin delvis öppna treplanslösning. Här inne finns bland annat originalen till baptisteriets berömda portar och till de reliefer och skulpturer som pryder kampanilen och domen. Videofilmer och modeller berättar om byggnadernas historia. 


Ett par skulpturer som inte hör till fasaderna är särskilt fascinerande. Den ena är Michelangelos Pietà, men inte den med den ungdomliga Maria som finns i Peterskyrkan, utan den med korsnedtagningen där även Nikodemus och Maria Magdalena finns med. Det är ett sent verk som Michelangelo sägs ha satsat hela sin själ i, till och med så att Nikodemus anses vara ett självporträtt. När han så småningom upptäckte brister i stenen, och kanske också av andra skäl var missnöjd med det nästan färdiga resultatet, högg han i vredesmod sönder delar av skulpturen som senare lagades. 

Det är alltså ett ofullbordat verk, om än inte lika ofullbordat som de så kallade slavarna i Accademia. Ofullbordat men inte mindre fulländat vad gäller komposition och uttryckskraft. Om bland renässansens stora mångsysslare Leonardo är den store ingenjören, det vetenskapliga snillet, är Michelangelo poeten, en kroppens och känslornas utmejslare som får de starka känslorna att strömma ur sten och fresk. 



Den andra skulpturen som väcker känslor är Donatellos gestaltning av Maria Magdalena. Den är av trä men präglas av samma realism som hos Michelangelo. Enligt en medeltida legend var hon en syndare som sökte botgöring i ödemarken, vilket torde vara det som Donatello tog fasta på när han framställde henne som här - en härjad och av bön och fasta utmärglad kvinna klädd i djurhudar. 



Hur annorlunda då med Tizians porträtt av henne. Vi såg det dagen innan i Palazzo Pitti, och den bilden är i sin utrerade sensualism förmodligen för vågad för face book, som G kommenterade saken. Tydligtvis var Tizian mer intresserad av den sköna synderskans apparition före botgöringen. 



Jag vill också nämna min upptäckt av Andrea Pisanos förtjusande reliefer från 1300-talet, de som bland mycket annat pryder kampanilen. En serie "tavlor" med bibliska motiv och scener som visar hantverk, näringsliv och väsentliga mänskliga aktiviteter. Musik, arkitektur och konst, men även vävning, navigation och vinframställning hör till det som avbildas. Vinet skildras med en Noa på fyllan. Jubal, musikens anfader, blåser hårt i luren. Och båten ros mot säker hamn med hjälp av observanta navigatörer. 



Till sist. Jag kunde inte motstå frestelsen att den där vackra dagen ta den 463 steg långa och trånga spiraltrappan upp i domens kupol och än en gång äntra lanterninen för att kunna överblicka den vackraste av städer. Jag tillstår att det var mer påfrestande än jag mindes, men belöningen är värd all ansträngning. Medan man tillsammans med sina flåsande medklättrare tar sig uppåt kan man förslagsvis betänka att man trots allt rör sig upprätt i det dubbelskikt av konstruktionen som var en del av Brunelleschis djärva idé om att en sådan gigantisk kupol vore möjlig att realisera.




Foto: EJ (Klickbara bilder)

tisdag 17 november 2015

Hedersdirigenten



Det händer att folk undrar om dirigenten som står där och viftar med armarna framför orkestern verkligen behövs. Är inte musikerna professionella nog att kunna spela det de har övat in utan en vilt gestikulerande ledare? Är hans (och nu allt oftare även hennes) roll ett spel för galleriet?

Frågan innehåller ofta föreställningen att det bara handlar om att kunna spela det som står i noterna och gemensamt hålla takten. Vilket i så fall med lite övning borde kunna klaras utan dirigering vid konserttillfället.

Sant är att dirigentens huvudsakliga arbete med orkestern sker innan konserten, men det avgörande i missuppfattningen om dirigentens betydelse ligger naturligtvis i tanken att musik inte behöver tolkas, att det bara finns ett sätt att hålla takten på, så att säga.

Jag har påmints om detta med tolkning och framförande två gånger de senaste dagarna. Första gången när jag zappade mellan hundratals tv-kanaler på hotellrummet i Florens och hamnade i en intressant repetition av en Mozart-symfoni. Det var Riccardo Muti som för en ungdomlig orkester försökte klargöra hur det skulle låta. Vilken excellent pedagogik! tänkte jag, trots att jag inte hängde med i allt det han uttryckte i ord.

Andra gången var i lördags när Herbert Blomstedt dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester i symfonier av Beethoven och Sibelius. Jag tror att det även för den fåkunnige framgick att en dirigent kan förkroppsliga musiken och på så vis illustrera poängen med uppgiften, ge en gryende insikt om vad som krävs av bakomliggande arbete och visa att det även under konserten behövs någon som inspirerar och ser till att sagt blir gjort, att tolkningen genomförs. 

Till live-upplevelsen hör alltså även synintrycken, och jag vet ingen dirigent som dirigerar så naturligt och vackert som Blomstedt. Utan partitur och med väl avpassade rörelser tycks han vara så ett med de dynamiska förloppen att man faktiskt kan tro att han framkallar själva musiken. Ungefär så formulerade jag mig för sex år sedan efter att ha lyssnat till Blomstedts tolkning av Beethovens Missa Solemnis. Att karln hunnit bli åttioåtta år gammal och oförsvagad nu ger samma intryck, ja, det kan man bara förundras över. 

Ingen av de båda symfonier som spelades den här eftermiddagen hör till mina närmaste bekanta. Beethoven går dock lätt att känna igen redan i hans andra symfoni, även om den sägs höra till arvet från Haydn och Mozart innan det större egensinnet bryter fram i den tredje. Av hans nio symfonier är de båda första samt den fjärde och den åttonde mindre kända och inte så ofta förekommande i konsertsalarna. 

För inte så länge sedan slogs jag av fyrans helt underbara kvaliteter, och även tvåan kommer jag att återvända till i de inspelningar som finns. Inte minst de ljusa klangerna från träblåset i den första satsen tilltalade mig, liksom den pastorala lyriken i larghettot. Sista satsens allegro drog iväg i ett tempo som fick mig att tänka på sjuans hyllning till dansen, en mycket vildare dans än den älvalika i larghettot.

När det gäller Sibelius är det tvärtom nummer två av hans sju symfonier som är den populäraste. Det var länge sedan jag hörde den och kanske var det därför den gjorde mer intryck än väntat. Eller så var det helt enkelt Blomstedts förtjänst. Mycket skickligt höll han det heroiska dramat levande i de stora svepen av mullrande, rullande basmörker med avbrott för tystnad och skira flöjttoner. Finns det förresten någon symfoni där tuban har en större roll än här? 

Och när i sista satsen både kontrabasar och övriga stråkar bildar ett suggestivt barrskogssus som bakgrund till bleckblåsets uppfordrande stötar och allt begynner samla sig, ja då behövs det sannerligen en dirigent för att stegringen ska bli den mäktiga kulmination som vi redan under flera minuter anat. 

SRSO:s hedersdirigent lämnade pulten till ovationer och en touche från orkestern. Berwaldhallen fylld till sista plats tömdes sakta. En konsert att minnas.

lördag 14 november 2015

Nere i dalen en flod - fiume Elsa



Colle di Val d´Elsa - namnet antyder en kulle ovan en dalsänka. I en dalsänka rinner alltsomoftast en flod, i det här fallet Elsa, som antagligen fått ge namn åt dalen och den bosättning som funnits här ända sedan etruskisk tid.

Vi blev nyfikna på Elsa, som man inte ser men med ledning av vegetationen i landskapet kan ana uppifrån città alta. Nere vid bron på vägen mot Monteriggione och Siena visar kartan att man kan ta sig ner till en vandringsled längs floden. 



Vegetationen är tät, på sina ställen nästan regnskogsaktig, och till att börja med hörs vattnet mer än det syns. Jag hinner tänka att det man kallar flod här nere i södern utifrån min måttstock inte är stort mer än morfarsbäcken om våren. 



Men rätt snart öppnar sig stränderna, som utåt kantas av odlingslotter och inhägnader där gäss spankulerar och höns rusar omkring, och jag får revidera mig. Elsa är i de här trakterna ungefär dubbelt så bred som Sandforsbäcken, någonting mitt emellan den och Kågeälven. En å, eller en mindre älv, alltså. Gissningsvis blir den större och bredare norrut innan den slutligen förenar sig med Arno. 


I det solgenomlysta vattnet såg jag samma slags småfisk, det vi kallade im, simma omkring i strandkanten precis som i min barndoms vattendrag. Helt utan fiskeutrustning kunde jag bara fantisera om öringarna i porlet bakom stenarna. 


Den enda människoliknande figur vi mötte tjänstgjorde på övertid; det mesta av odlingarna var redan skördade och senhösten ett faktum även om solen och fjärilarna i buskarna lätt kunde få en att tro något annat. 


En särskilt inbjudande plats är vadstället där man jumpar på stenblock och håller sig i repen om man känner sig osäker. Vi gick inte längre än så. Vi slog oss ner en stund lite lätt svettiga i middagsvärmen och återvände sedan samma väg. Nyfikenheten stillad, Elsa - un piccolo fiume - tillfinnandes.


Foto: EJ (Klickbara bilder)

torsdag 12 november 2015

Toskana i novembersol (2)



Colle di Val d´Elsa är en stad som är delad i alta och bassa, det vill säga en gammal stad som ligger högt på en bergknalle och en modernare del som breder ut sig nedanför. Med en hiss genom berget tar man sig som fotgängare bekvämt upp till den övre delen.


Jag passerade bassa för ett antal år sedan, tittade upp mot alta och en hotellskylt och tänkte att utsikten borde vara fin, att stan säkert vore värd ett besök. 

Nu har ju Toskana flera liknande, mer berömda städer som lätt blir dem man prioriterar. Men det som på det här sättet en gång satt sig i sinnet blir ofta till en sporre, någonting man förr eller senare måste förverkliga. 


När vi kliver ur hissen ut på den torgliknande terrassen slår ljuset och den hänförande utsikten emot oss. Strax börjar motlutet upp till huvudgatan som nästan kilometerlång - kantad av palats från 1400 till 1600-tal - löper genom hela staden bort till andra änden och Porta Nova, biltrafikanternas inkörsport. 




Väskornas hjul mot den kullriga gatstenen ekar mellan de ålderdomliga husväggarna. Här och var öppnar sig utsiktspunkter mot det omgivande landskapet. Jag tänker nöjt: jag hamnade alltså här till sist. Ungefär halvvägs finns det kanske stiligaste palatset - Palazzo Campana - som samtidigt bildar porten till kastelldelen av staden. 



Colle di Val d´Elsa är inte känt för vin utan för sin kristallglaskonst. Det märks i fönstren till en del affärer och gallerier. Så här under lågsäsong verkar stan lite sömnig, men här finns ett par utmärkta hotell och även en lyxrestaurang (Guide Michelin-märkt med två stjärnor) för den som vill och har råd att spendera. Den mer återhållsamme väljer nog hellre enoteket vid Porta Nova som har öppet till sent och bjuder på vällagade rätter till ett stort urval av det förnämliga toskanska vinbeståndet. Den allra bästa middagen på hela resan åt vi dock på hotellets egen restaurang Sopra le Mura.

Som helhet ger Colle di Val d´Elsa inte samma intryck av turistort som exempelvis San Gimignano. Snarare är det en stad där man åtminstone i november kan känna sig som gäst hos lokalbefolkningen.


Efter ett par dagars strövtåg har vi hyfsad koll på utsiktspunkter och vattenhål och börjar till och med känna igen en och annan stamkund på det mest frekventerade kaféet på Piazza Santa Caterina. 




Uppenbarligen är det dit man går för att läsa tidningen och prata med bekanta - om man nu inte valt ljugarbänken framför domen förstås. Här tydligen inte bara en gubbarnas bänk.




En byst av stadens mest berömde son, Arnolfo di Cambio (1245-ca 1302), arkitekt och skulptör, finns att beskåda framför ett tornhus som bär hans namn. Han var en bland dem som låg bakom fasaderna till Santa Croce och Santa Maria del Fiore (domen) i Florens.

I San Gimignanos dom, Collegiata, blev jag tagen av dess fantastiska inre utsmyckning: det stjärnbeströdda blå taket givetvis, men framför allt freskerna som kläder väggarna runt om och som återberättar centrala delar av både GT och NT.

Ibland väljer jag att gå in i en kyrka utan en aning om vad den kan innehålla, en som inte är omskriven för konstens skull. Dörren stod på glänt till det som jag sedan identifierade som Chiesa di Santa Maria Canonica från 1200-talet. Därinne rådde först mörker, sedan halvdunkel när ögat väl anpassat sig, medan det enda belysta föremålet framme vid altaret, en altartavla, glödde som en förgylld ljuskälla som i sin tur kastade ett matt sken på en stol och en träskulptur en bit ifrån. Så enkelt det också kan vara!



 Foto: EJ (Klicka för större bilder!)

tisdag 10 november 2015

Toskana i novembersol (1)



Toskana lockar med sin skönhet och enastående rikedom av konstskatter. Här finns två av världens vackraste städer - Florens och Siena - men även ett flertal mindre orter som alla i det yttre har stora delar av sin historia från medeltid och renässans bevarad och som man kommer till i ett lika intagande som omväxlande landskap. Att städer som Montalcino, Montepulciano och San Gimignano dessutom framställer ypperliga viner gör ju inte saken sämre.

Nyss hemkommen därifrån efter en vecka i nästan konstant novembersol och med dagstemperaturer upp mot 20 grader, sitter jag nu i gråvädret och försöker hålla kvar intrycken. Med god hjälp av de många foton jag tog.

Jag har en gammal vana, alls inte ovanlig, att vid mina återkommande resor till Florens även besöka någon eller några andra toskanska småstäder. Under årens lopp har det hunnit bli rätt många, och ibland även en del återbesök. Den här gången valde vi Colle di Val d´Elsa (se bilden ovan), där jag tidigare bara bytt buss en gång när målet var Volterra. En dagsutflykt till San Gimignano hann vi också med, vilket för min del innebar ett återseende efter trettio år.


Anländer man mitt på dagen till San Gimignano är man alltid i sällskap med andra dagsturister. Det visade sig gälla även nu i november, även om det var lätt att finna platser där man ensam kunde sitta ner vid en mur och falla i begrundan över den höstliga färgprakten i ett uråldrigt jordbrukslandskap med vin och oliver som huvudnäringar.





Höstens kolorit även där, men inte lika häftigt brinnande som här hemma. Det är som om en blådisig sfumato även under ett högtryck mildrar kontrasten i nyanserna av ockra, sienna, umbra och det mörkare grönt som tillsammans bildar en välbalanserad palett. Ungefär som smakerna i en lagrad och luftad brunello. Vad cypressernas mörka utrop egentligen ska liknas vid vet jag inte, men de är givetvis oumbärliga.

San Gimignano lever på sina vackra omgivningar och sina medeltida torn. Ett medeltida Manhattan har man skämtsamt kallat stan med tanke på dessa skrytbyggen som var till för att försvara och befästa familjernas makt och betydenhet. Så såg det ut i många andra städer också. Varför just den här stan har så unikt många torn bevarade (tretton stycken) har jag inte fått någon förklaring till, men det har onekligen gett stan en säregen anblick.




Uppe vid borgen bland de silvriga olivträden satt en kvinna och spelade harpa i solskenet. Som för att fullborda intrycket av det paradis som nordbor av min sort förväntar sig finna i dessa trakter.



Foto: EJ (Bilderna är klickbara)