Colle di Val d´Elsa är en stad som är delad i alta och bassa, det vill säga en gammal stad som ligger högt på en bergknalle och en modernare del som breder ut sig nedanför. Med en hiss genom berget tar man sig som fotgängare bekvämt upp till den övre delen.
Jag passerade bassa för ett antal år sedan, tittade upp mot alta och en hotellskylt och tänkte att utsikten borde vara fin, att stan säkert vore värd ett besök.
Nu har ju Toskana flera liknande, mer berömda städer som lätt blir dem man prioriterar. Men det som på det här sättet en gång satt sig i sinnet blir ofta till en sporre, någonting man förr eller senare måste förverkliga.
När vi kliver ur hissen ut på den torgliknande terrassen slår ljuset och den hänförande utsikten emot oss. Strax börjar motlutet upp till huvudgatan som nästan kilometerlång - kantad av palats från 1400 till 1600-tal - löper genom hela staden bort till andra änden och Porta Nova, biltrafikanternas inkörsport.
Väskornas hjul mot den kullriga gatstenen ekar mellan de ålderdomliga husväggarna. Här och var öppnar sig utsiktspunkter mot det omgivande landskapet. Jag tänker nöjt: jag hamnade alltså här till sist. Ungefär halvvägs finns det kanske stiligaste palatset - Palazzo Campana - som samtidigt bildar porten till kastelldelen av staden.
Colle di Val d´Elsa är inte känt för vin utan för sin kristallglaskonst. Det märks i fönstren till en del affärer och gallerier. Så här under lågsäsong verkar stan lite sömnig, men här finns ett par utmärkta hotell och även en lyxrestaurang (Guide Michelin-märkt med två stjärnor) för den som vill och har råd att spendera. Den mer återhållsamme väljer nog hellre enoteket vid Porta Nova som har öppet till sent och bjuder på vällagade rätter till ett stort urval av det förnämliga toskanska vinbeståndet. Den allra bästa middagen på hela resan åt vi dock på hotellets egen restaurang Sopra le Mura.
Som helhet ger Colle di Val d´Elsa inte samma intryck av turistort som exempelvis San Gimignano. Snarare är det en stad där man åtminstone i november kan känna sig som gäst hos lokalbefolkningen.
Efter ett par dagars strövtåg har vi hyfsad koll på utsiktspunkter och vattenhål och börjar till och med känna igen en och annan stamkund på det mest frekventerade kaféet på Piazza Santa Caterina.
Uppenbarligen är det dit man går för att läsa tidningen och prata med bekanta - om man nu inte valt ljugarbänken framför domen förstås. Här tydligen inte bara en gubbarnas bänk.
En byst av stadens mest berömde son, Arnolfo di Cambio (1245-ca 1302), arkitekt och skulptör, finns att beskåda framför ett tornhus som bär hans namn. Han var en bland dem som låg bakom fasaderna till Santa Croce och Santa Maria del Fiore (domen) i Florens.
I San Gimignanos dom, Collegiata, blev jag tagen av dess fantastiska inre utsmyckning: det stjärnbeströdda blå taket givetvis, men framför allt freskerna som kläder väggarna runt om och som återberättar centrala delar av både GT och NT.
Ibland väljer jag att gå in i en kyrka utan en aning om vad den kan innehålla, en som inte är omskriven för konstens skull. Dörren stod på glänt till det som jag sedan identifierade som Chiesa di Santa Maria Canonica från 1200-talet. Därinne rådde först mörker, sedan halvdunkel när ögat väl anpassat sig, medan det enda belysta föremålet framme vid altaret, en altartavla, glödde som en förgylld ljuskälla som i sin tur kastade ett matt sken på en stol och en träskulptur en bit ifrån. Så enkelt det också kan vara!
Foto: EJ (Klicka för större bilder!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar