Toskana lockar med sin skönhet och enastående rikedom av konstskatter. Här finns två av världens vackraste städer - Florens och Siena - men även ett flertal mindre orter som alla i det yttre har stora delar av sin historia från medeltid och renässans bevarad och som man kommer till i ett lika intagande som omväxlande landskap. Att städer som Montalcino, Montepulciano och San Gimignano dessutom framställer ypperliga viner gör ju inte saken sämre.
Nyss hemkommen därifrån efter en vecka i nästan konstant novembersol och med dagstemperaturer upp mot 20 grader, sitter jag nu i gråvädret och försöker hålla kvar intrycken. Med god hjälp av de många foton jag tog.
Jag har en gammal vana, alls inte ovanlig, att vid mina återkommande resor till Florens även besöka någon eller några andra toskanska småstäder. Under årens lopp har det hunnit bli rätt många, och ibland även en del återbesök. Den här gången valde vi Colle di Val d´Elsa (se bilden ovan), där jag tidigare bara bytt buss en gång när målet var Volterra. En dagsutflykt till San Gimignano hann vi också med, vilket för min del innebar ett återseende efter trettio år.
Anländer man mitt på dagen till San Gimignano är man alltid i sällskap med andra dagsturister. Det visade sig gälla även nu i november, även om det var lätt att finna platser där man ensam kunde sitta ner vid en mur och falla i begrundan över den höstliga färgprakten i ett uråldrigt jordbrukslandskap med vin och oliver som huvudnäringar.
Höstens kolorit även där, men inte lika häftigt brinnande som här hemma. Det är som om en blådisig sfumato även under ett högtryck mildrar kontrasten i nyanserna av ockra, sienna, umbra och det mörkare grönt som tillsammans bildar en välbalanserad palett. Ungefär som smakerna i en lagrad och luftad brunello. Vad cypressernas mörka utrop egentligen ska liknas vid vet jag inte, men de är givetvis oumbärliga.
San Gimignano lever på sina vackra omgivningar och sina medeltida torn. Ett medeltida Manhattan har man skämtsamt kallat stan med tanke på dessa skrytbyggen som var till för att försvara och befästa familjernas makt och betydenhet. Så såg det ut i många andra städer också. Varför just den här stan har så unikt många torn bevarade (tretton stycken) har jag inte fått någon förklaring till, men det har onekligen gett stan en säregen anblick.
Uppe vid borgen bland de silvriga olivträden satt en kvinna och spelade harpa i solskenet. Som för att fullborda intrycket av det paradis som nordbor av min sort förväntar sig finna i dessa trakter.
Foto: EJ (Bilderna är klickbara)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar