Den snillrike Filippo Brunelleschis märkligaste skapelse, kupolen till Santa Maria del Fiore, är själva signum för ett Florens där osannolikt mycket annat tävlar om att vara det. Även i de trånga gränderna i kvarteren omkring kan man orientera sig med sikte på detta enorma byggnadsverk. Man ser en smal sektor av det ljusa teglet innan den vidare himmelskupan tar vid. Och från en utsiktspunkt på avstånd är det i första hand domens kupol som sticker upp och dominerar stadsbilden.
Inte ens den magnifika Piazza Signoria kan mäta sig med Piazza del Duomo, där förutom domen Giottos kampanil och det oktagonala baptisteriet utgör en marmorns apoteos som fullständigt kan ta andan ur en när man närmar sig och ser helheten, en helhet som aldrig kan fångas på en enda bild.
Till den här platsen hör sedan länge ett museum - Museo dell´Opera del Duomo - som väl inte hör till de mest besökta i denna för sin konst och sina muséer så berömda stad. Alldeles nyrenoverat hade det öppnat bara några dagar innan vi anlände. Det är absolut värt ett besök, och dessutom relativt billigt om man köper en biljett som inkluderar allt sevärt på Piazza del Duomo, där man framför allt inte får missa baptisteriets innertak med de enorma mosaikerna som bland annat skildrar yttersta domen.
Själva museilokalen är i sig mycket attraktiv i sin delvis öppna treplanslösning. Här inne finns bland annat originalen till baptisteriets berömda portar och till de reliefer och skulpturer som pryder kampanilen och domen. Videofilmer och modeller berättar om byggnadernas historia.
Ett par skulpturer som inte hör till fasaderna är särskilt fascinerande. Den ena är Michelangelos Pietà, men inte den med den ungdomliga Maria som finns i Peterskyrkan, utan den med korsnedtagningen där även Nikodemus och Maria Magdalena finns med. Det är ett sent verk som Michelangelo sägs ha satsat hela sin själ i, till och med så att Nikodemus anses vara ett självporträtt. När han så småningom upptäckte brister i stenen, och kanske också av andra skäl var missnöjd med det nästan färdiga resultatet, högg han i vredesmod sönder delar av skulpturen som senare lagades.
Det är alltså ett ofullbordat verk, om än inte lika ofullbordat som de så kallade slavarna i Accademia. Ofullbordat men inte mindre fulländat vad gäller komposition och uttryckskraft. Om bland renässansens stora mångsysslare Leonardo är den store ingenjören, det vetenskapliga snillet, är Michelangelo poeten, en kroppens och känslornas utmejslare som får de starka känslorna att strömma ur sten och fresk.
Den andra skulpturen som väcker känslor är Donatellos gestaltning av Maria Magdalena. Den är av trä men präglas av samma realism som hos Michelangelo. Enligt en medeltida legend var hon en syndare som sökte botgöring i ödemarken, vilket torde vara det som Donatello tog fasta på när han framställde henne som här - en härjad och av bön och fasta utmärglad kvinna klädd i djurhudar.
Hur annorlunda då med Tizians porträtt av henne. Vi såg det dagen innan i Palazzo Pitti, och den bilden är i sin utrerade sensualism förmodligen för vågad för face book, som G kommenterade saken. Tydligtvis var Tizian mer intresserad av den sköna synderskans apparition före botgöringen.
Jag vill också nämna min upptäckt av Andrea Pisanos förtjusande reliefer från 1300-talet, de som bland mycket annat pryder kampanilen. En serie "tavlor" med bibliska motiv och scener som visar hantverk, näringsliv och väsentliga mänskliga aktiviteter. Musik, arkitektur och konst, men även vävning, navigation och vinframställning hör till det som avbildas. Vinet skildras med en Noa på fyllan. Jubal, musikens anfader, blåser hårt i luren. Och båten ros mot säker hamn med hjälp av observanta navigatörer.
Den andra skulpturen som väcker känslor är Donatellos gestaltning av Maria Magdalena. Den är av trä men präglas av samma realism som hos Michelangelo. Enligt en medeltida legend var hon en syndare som sökte botgöring i ödemarken, vilket torde vara det som Donatello tog fasta på när han framställde henne som här - en härjad och av bön och fasta utmärglad kvinna klädd i djurhudar.
Hur annorlunda då med Tizians porträtt av henne. Vi såg det dagen innan i Palazzo Pitti, och den bilden är i sin utrerade sensualism förmodligen för vågad för face book, som G kommenterade saken. Tydligtvis var Tizian mer intresserad av den sköna synderskans apparition före botgöringen.
Jag vill också nämna min upptäckt av Andrea Pisanos förtjusande reliefer från 1300-talet, de som bland mycket annat pryder kampanilen. En serie "tavlor" med bibliska motiv och scener som visar hantverk, näringsliv och väsentliga mänskliga aktiviteter. Musik, arkitektur och konst, men även vävning, navigation och vinframställning hör till det som avbildas. Vinet skildras med en Noa på fyllan. Jubal, musikens anfader, blåser hårt i luren. Och båten ros mot säker hamn med hjälp av observanta navigatörer.
Till sist. Jag kunde inte motstå frestelsen att den där vackra dagen ta den 463 steg långa och trånga spiraltrappan upp i domens kupol och än en gång äntra lanterninen för att kunna överblicka den vackraste av städer. Jag tillstår att det var mer påfrestande än jag mindes, men belöningen är värd all ansträngning. Medan man tillsammans med sina flåsande medklättrare tar sig uppåt kan man förslagsvis betänka att man trots allt rör sig upprätt i det dubbelskikt av konstruktionen som var en del av Brunelleschis djärva idé om att en sådan gigantisk kupol vore möjlig att realisera.
Foto: EJ (Klickbara bilder)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar