Det händer att folk undrar om dirigenten som står där och viftar med armarna framför orkestern verkligen behövs. Är inte musikerna professionella nog att kunna spela det de har övat in utan en vilt gestikulerande ledare? Är hans (och nu allt oftare även hennes) roll ett spel för galleriet?
Frågan innehåller ofta föreställningen att det bara handlar om att kunna spela det som står i noterna och gemensamt hålla takten. Vilket i så fall med lite övning borde kunna klaras utan dirigering vid konserttillfället.
Sant är att dirigentens huvudsakliga arbete med orkestern sker innan konserten, men det avgörande i missuppfattningen om dirigentens betydelse ligger naturligtvis i tanken att musik inte behöver tolkas, att det bara finns ett sätt att hålla takten på, så att säga.
Jag har påmints om detta med tolkning och framförande två gånger de senaste dagarna. Första gången när jag zappade mellan hundratals tv-kanaler på hotellrummet i Florens och hamnade i en intressant repetition av en Mozart-symfoni. Det var Riccardo Muti som för en ungdomlig orkester försökte klargöra hur det skulle låta. Vilken excellent pedagogik! tänkte jag, trots att jag inte hängde med i allt det han uttryckte i ord.
Andra gången var i lördags när Herbert Blomstedt dirigerade Sveriges Radios Symfoniorkester i symfonier av Beethoven och Sibelius. Jag tror att det även för den fåkunnige framgick att en dirigent kan förkroppsliga musiken och på så vis illustrera poängen med uppgiften, ge en gryende insikt om vad som krävs av bakomliggande arbete och visa att det även under konserten behövs någon som inspirerar och ser till att sagt blir gjort, att tolkningen genomförs.
Till live-upplevelsen hör alltså även synintrycken, och jag vet ingen dirigent som dirigerar så naturligt och vackert som Blomstedt. Utan partitur och med väl avpassade rörelser tycks han vara så ett med de dynamiska förloppen att man faktiskt kan tro att han framkallar själva musiken. Ungefär så formulerade jag mig för sex år sedan efter att ha lyssnat till Blomstedts tolkning av Beethovens Missa Solemnis. Att karln hunnit bli åttioåtta år gammal och oförsvagad nu ger samma intryck, ja, det kan man bara förundras över.
Ingen av de båda symfonier som spelades den här eftermiddagen hör till mina närmaste bekanta. Beethoven går dock lätt att känna igen redan i hans andra symfoni, även om den sägs höra till arvet från Haydn och Mozart innan det större egensinnet bryter fram i den tredje. Av hans nio symfonier är de båda första samt den fjärde och den åttonde mindre kända och inte så ofta förekommande i konsertsalarna.
För inte så länge sedan slogs jag av fyrans helt underbara kvaliteter, och även tvåan kommer jag att återvända till i de inspelningar som finns. Inte minst de ljusa klangerna från träblåset i den första satsen tilltalade mig, liksom den pastorala lyriken i larghettot. Sista satsens allegro drog iväg i ett tempo som fick mig att tänka på sjuans hyllning till dansen, en mycket vildare dans än den älvalika i larghettot.
När det gäller Sibelius är det tvärtom nummer två av hans sju symfonier som är den populäraste. Det var länge sedan jag hörde den och kanske var det därför den gjorde mer intryck än väntat. Eller så var det helt enkelt Blomstedts förtjänst. Mycket skickligt höll han det heroiska dramat levande i de stora svepen av mullrande, rullande basmörker med avbrott för tystnad och skira flöjttoner. Finns det förresten någon symfoni där tuban har en större roll än här?
Och när i sista satsen både kontrabasar och övriga stråkar bildar ett suggestivt barrskogssus som bakgrund till bleckblåsets uppfordrande stötar och allt begynner samla sig, ja då behövs det sannerligen en dirigent för att stegringen ska bli den mäktiga kulmination som vi redan under flera minuter anat.
SRSO:s hedersdirigent lämnade pulten till ovationer och en touche från orkestern. Berwaldhallen fylld till sista plats tömdes sakta. En konsert att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar