Utsikt över en italiensk sjö (3): Cypresserna

I en av sina mest kända dikter försöker Goethe sammanfatta tjusningen med Italien: "Kennst du das Land wo die Zitronen blühn?" 

Och inte bara citronerna; i första versen nämns också guldglänsande apelsiner mot dunkelt bladverk, liksom myrten och lager, allt mot en blå himmel och ljumma vindar. Det råder inget tvivel om diktarens förälskelse i detta land, dess berg och klippor, salar och gemak, moln- och marmorstoder. Kort sagt ett paradis att fly till.

Dikten hör till de allra mest tonsatta någonsin. Snart sagt alla namnkunniga tonsättare har velat tolka orden i toner: Ludwig van Beethoven, Charles Gounod, Franz Liszt, Franz Schubert, Robert Schumann, Ludwig Spohr, Peter Tjajkovskij, Hugo Wolf, Alban Berg och ett 70-tal andra, mindre kända eller okända.

Vad gäller den mediterrana växtlighet som skildras i dikten saknar jag cypresserna. De är så pass signifikativa för denna flora att jag är förmäten nog att påtala ett förbiseende från diktarfurstens sida. Har man redan nämnt citronerna behövs väl inte apelsinerna? Däremot är dessa mörka pelare som överallt med sådant eftertryck framträder i landskapet helt enkelt oumbärliga. En landskapsmålare skulle aldrig missa dem.

När jag läser om den äkta cypressen bekräftas även dess unika ställning som mångtydig symbolbärare. Trädet är hårt och hållbart, kan växa och bestå i 2000 år och har många användningsområden. Palats, båtar (Noas ark), tempeldörrar och skulpturer har genom århundradena tillverkats av virket, och trädet har länge setts som heligt (perserna såg formen av en offerflamma) och förknippats med gudar och gudinnor, med kvinnlighet och med Hades. Inte för inte är det ett träd man ofta ser planterat i anslutning till kyrkogårdar och tempelbyggnader. 

Det är nu länge sen, men jag minns känslan under promenaden i den mäktiga cypressallén ner till Chiesa di San Biago utanför Montepulciano. Det är bara ett av alla de italienska landskap som lärt mig se cypresserna som denna floras mest distinkta skiljetecken,  pinjerna inräknade.

Så även runt Lago di Como. I Varenna finns två palats - Villa Cipressi (numera hotell) och Villa Monastero (numera konferenscenter) som ligger nästgårds varandra, båda med botanisk trädgård. Att ströva omkring i dem, slå sig ned på en bänk för en stunds försjunkenhet i blandningen av natur och kultur, gör gott för själen. Och vart man än vänder blicken, nog är den där - cypressen.

Här några av dem i en bildserie från Varenna och Bellagio (nederst).

 Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Utsikt över en italiensk sjö (2)

Runt Lago di Comos stränder har människor i alla tider samlats - sjangdobelt folk och enkelt, berömda och okända. De anrika herrgårdarna, ofta med vidsträckta trädgårdar, kan räknas i hundratal längs stränderna, en del omvandlade till hotell eller konferenscenter, andra övertagna av Hollywoodstjärnor och andra nyrika. Det vilar trots allt en sober, lite gammaldags elegans över orter som Bellagio och Varenna. Även "fiskebyn" Varenna lever naturligtvis idag på turism, men är välgörande fri från det mesta av tingeltangel och billig kommers. 

Det är naturens skönhet som attraherar jämte det milda klimatet, gynnsamt för både exotisk växtlighet nere vid vattnet och vinodlingar i dalgångarnas terrasserade sluttningar. Från Valtellina en bit norrut kommer till exempel utmärkta nebbioloviner. Det var fint att bli påmind om "Inferno", ett vin jag drack en gång för cirka trettio år sen och inte stött på sen dess. Namnet har det tydligen fått av att det odlas i svår terräng "i den andra kretsen", ja, ni fattar av vad. 

Lago di Como är en av Europas djupaste sjöar, som djupast svindlande 414 meter. Utsikten över sjön blir naturligtvis vidare ju högre upp man kommer i bergsmassiven. Ett av de självklara vandringsmålen i Varenna är Castello di Vezio, en gammal borgruin från 1100-talet som, med troligt ursprung redan i antiken, kröner den närmast liggande bergskammen.

Där uppifrån ser man ganska långt i två av sjöns tre sträckningar och början av den tredje. En klar dag blir man gärna sittande i solskenet en stund, inte bara för att återhämta sig från klättringen uppför den branta stigen av lövtäckt kullersten, utan för att överlämna sig till fritt svävande, obesvarade tankar. Hur djupt i vattnet går solgatans ljus egentligen? Vilken matfisk mer än en mycket välsmakande lavarello (sik) kan djupen bjuda på? Hur många av de omgivande bergstopparna är snötäckta vid en annan årstid? Kommer jag att återse dessa sagolikt vackra trakter?

På gräsmattan framför borgen satt några stiliga falkar som fötts i fångenskap och tränats i den urgamla jaktsporten falkenering. Namngivna var de också, med tydlig inspiration av Wagners operaverk. Tristans skicklighet som jägare fick vi dock inte bevittna, eftersom uppvisningen skedde senare på eftermiddagen.

Dessutom var platsen här och var utställningslokal för konstföremål som konkurrerade om det givna blickfånget. Ihåliga skulpturer hade formats utifrån mänskliga modeller som klätts i ett material som sades vara självförgörande. Knappast mer än enkla gestaltningar av spöken, tänkte jag, men kanske kan man med lite välvillig ansträngning så här i allhelgonatid även associera till svepningar och uppståndelse.

Även om sjön är motivet på flertalet av mina foton vill jag till sist också visa utsikten i motsatt riktning. Högsta borgtornet kan äntras inifrån, och därifrån ser man bergsmiljön på närmare håll, inte bara som fond. Särskilt dessa mörka, ståtliga cypresser som överallt bildar stränga utropstecken i landskapet är värd en egen bildkavalkad. Som jag vill återkomma till.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Utsikt över en italiensk sjö (1)

För en vecka sen befann jag mig tillsammans med G på ett hotell i Varenna, i bästa semesterväder och med utblick över Comosjön, Lago di Como, den kanske allra vackraste av de norditalienska sjöarna. Morgnarna var lite kyliga men temperaturen steg under dagen till nivåer av behaglig nordisk sommar. Ett par dagar blåste de mångbesjungna lokala vindarna, vilka höjde temperaturen ytterligare och bildade små vita vågkammar på sjön. 

Först den värmande il tivano norrifrån, med vindstötar som från en hårtork snurrande runt i grändkorsningarna och på de små piazzorna, senare på dagen följd av den sydliga och svalare la breva. Dessa speciella vindförhållanden har med de omliggande höga bergen och deras dalgångar att göra. Vinden kommer längs branterna, rusar genom dalsänkorna ner mot sjön och skapar tillsammans med vattnet en termik som gör sjön särskilt intressant för seglare, surfare och drakflygare.

Vindarna låter sig inte fångas på bild, annat än indirekt. Men ljuset! Utsikten från vår lilla balkong med plats för två små trädgårdsstolar var helt betagande. Med bruset från svallvågorna nedanför fötterna kunde jag med kamerans hjälp dokumentera några av de oändliga dagrar som platsen bjöd på. 

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)