Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 28 september 2015

Bokmässan - några intryck




Jag har för första gången begått bokmässan i Göteborg. Så mycket böcker och så mycket folk. Det kunde kanske räckt som sammanfattning. 

Folk - och bland allt folket en hel del författare, kända och okända, som flimrar förbi i trängseln eller sitter på scener och blir intervjuade. Efter att ha följt åtminstone delar av Lars Gustafssons många framträdanden kände jag mig tacksam över att jag inte själv var författare med en nyligen utkommen roman. Överstimulerad och trött efter första dagen kunde jag bara föreställa mig hur det skulle varit om jag också måst anstränga mig och säga något om redan sagt och gjort. Herr Gustafsson har ju lång erfarenhet av det, och de olika scenernas intervjuare lyckades med sina skilda infallsvinklar i alla fall få fram något av den stimulerande rikedomen i denne författares underfundiga tillämpningar av filosofiska och existentiella tankegångar. 

Böcker - och av dem en överväldigande majoritet litteratur. Tänka sig! Det är främst de mindre förlagen, de som är besjälade av att presentera författare av vikt kosta vad det vill i balansräkningen, som bidrar till detta. De stora förlagen gick jag snabbt förbi. Där stod längs väggarna nästa bara rader av bästsäljare eller de man räknar med som sådana.

De scener jag oftast återvände till var Debattscenen, Se Människan (Svenska Kyrkan), De litterära sällskapens scen, Expressen/DN, Psykologiscenen och Internationella scenen. 

Än en gång tar förre ärkebispen K G Hammar itu med Gudsföreställningarna, och slår fast att alla fasta föreställningar om vem Gud är blir en form av avgudadyrkan. Endast apofatiskt kan man formulera sig i frågan. 

Expressen-journalisten och musikpresentatören i SR P2, Eric Schüldt, avslöjade sin av psykologin inspirerade intervjumetodik. Jag var givetvis idel öra för någonting som jag själv undervisat om, inte minst när han kom in på metodens begränsning. Den han blev varse i mötet med Ulf Ekman. 

Att han trots misslyckandet med Ekman ändå tror att metoden är tillämplig på politiker ter sig för min del motsägelsefullt. Är inte partipolitiker just den typ av intervjupersoner som bara säger det de bestämt sig för att säga? Och som samtidigt kan pladdra på i det oändliga i inövat frasmakeri. Ulf Ekman, Gudrun Schyman, Jan Björklund - samma ostoppbara verbalitet, samma ogenomträngliga skal, samma obekymrade hållning till vad man en gång sagt och gjort. 

Ett stilla rum för själen var Rum för poesi. Jag lyssnade med stor behållning till Marie Lundquist och den belarusiske Dmitrij Strotsev. Den senare tolkad till svenska, båda i dialog med Maria Küchen.

Även seminarierna pågår i slutna rum, isolerat från den stora mässhallens tröttande sorl. De kostar extra och den fribiljett jag hade ägnade jag "Joseph Roth och en världs sönderfall". Staffan Vahlquist har just översatt Roths sista roman, "Kapucinerkryptan", och Anders Björnsson (som översatt novellerna i "Kejsarbysten och andra noveller"), höll en intressant dialog om detta verkligen storartade europeiska författarskap som på senare år fått en välförtjänt renässans.

I montrarna sitter eller står vänliga personer som man ibland kommer i kort och givande samspråk med. En och annan krumelur som satsat egna tillgångar för att ge ut sina historier från bygden kan plötsligt visa sig vara en person som känner till den by som jag har mina första livliga minnen ifrån. Jodå, av Karlssons nio barn bor ett par av de yngsta fortfarande i Lycksele. 



Själv satt jag tidvis i en monter ägnad ångermanländska författare i det hörn av mässan där de litterära sällskapen håller till. Förutom Emil Hagström, min anledning till närvaron, Lubbe Nordström och Alfhild Agrell. Den sistnämnda är en för mig ny bekantskap. Hon var en gång i slutet av 1800-talet lika mycket spelad på Dramaten som Strindberg och Ibsen och är på väg att upptäckas på nytt via både avhandlingar och nyutgåvor av hennes verk.

Det är ofrånkomligt att man köper böcker på en bokmässa. Jag ska inte räkna upp författarna och titlarna här, däremot får jag lust att nämna vilka förlag som tjänade några hundralappar på mig de här dagarna. Här är de:

Themis (2 st), CKM Förlag (2 st), Weyler, ellerströms, Ruin, Pontes, Dialogos, Thales. Ja, och så en från Natur och Kultur också. 

Och i övrigt bjöd tre av de fyra dagarna i Göteborg på strålande höstväder med solsken. 


Bilderna:
1. Lars Gustafsson signerar sin bok
2. Montern med Alfhild Agrell, Emil Hagström och Ludvig Nordström.
Foto: EJ.

onsdag 23 september 2015

En mässa för böcker



Nej, jag ska inte skriva om musik nu. Det är det väl i och för sig få som tror, eftersom Bokmässan i Göteborg är mer etablerad i folks medvetande än vilken mässa som helst i musikens värld. Och generellt är ju en mässa i vår tid en marknadsplats och ingenting annat.

Den börjar på torsdag och pågår helgen ut, och det är första gången för mig. Min anledning att närvara är ingen egen publikation, jag ska bara hjälpa till vid en av montrarna där de litterära sällskapen håller till.

Jag är nämligen sedan starten med i styrelsen för Emil Hagström-sällskapet, som den här gången ska försöka sprida kunskap om denne finstämde skald från Ångermanland, Klara och Roslagen, och det i ett hav av böcker som allt mindre verkar ha med litteratur att göra. Ja vi får se hur det kan gå. 

Nog kan det bli intressant vid några scener och seminarier, inte minst för att ett tema är ungersk litteratur i år. I den finns mycket som intresserar mig, även av författare som jag ännu bara ytligt känner till. Det påminns jag bland annat om när jag läser senaste numret av Lyrikvännen, som presenterar flera nu levande ungerska poeter. 

Jag läser nu också den andra boken på svenska av Lázsló Krasznahorkai. "Satantango" heter den, och är en föregångare till den djupt imponerande "Medvetandets melankoli" som jag tidigare skrivit om.  

Att mässan för första gången introducerar en scen för psykologi får jag väl med anledning av min yrkesbakgrund närma mig med viss nyfikenhet. Jag ser att det där i varje fall finns ett inslag som jag inte vill missa - med Lars Gustafsson i anledning av hans nya roman.

Göteborg nästa, alltså.

Apropå Emil Hagström finns det tyvärr ingen ny samlingsutgåva av hans poesi i handeln, vilket det i synnerhet vid ett sådant här tillfälle borde göra. Man får uppmana folk att uppsöka biblioteken och be dem rota fram det som åtminstone borde finnas där. 

På sällskapets hemsida finns i alla fall ett rätt stort antal av Emils dikter utlagda i serien Månadens dikt. Den senaste för innevarande månad är den om backsippan. Den är rätt typisk för denne poet som alltid fann ett nöje i att i viston leka med botaniken och namnen i floran:

Och är du...

Och är du backars glädje
och nakna häckars blom
och längesedan vissna
vårars vita bröst,
nog vill jag lustigt leka
den leken om igen,
min blyga Pulsatilla,
min lilla ögontröst!

Bilden: Emil Hagström

fredag 18 september 2015

Doktor Wassers recept


Foto: Fredrik Hjerling

"Till egenheterna med mitt liv hör det bisarra att jag två gånger har missat min begravning. Ett skämt som jag sparar för privat bruk. Kent försvann. Man kan kanske säga att han dog. Och medicine licentiaten Kurth W. Wasser dog också. Det är ovedersägligt."

En gammal åttioårig man, före detta generaldirektör, sitter vid sitt fönster ut mot busshållplatsen, antecknar och tänker tillbaka. Hans tankar tumlar runt i den egna livshistorien, som i själva verket inte är alldeles hans egen, eller hur man nu ska se på det faktum att han i ett avgörande ögonblick övertog en annans identitet.

Kent Andersson från västmanländska Karbenning blev - av en slump och av svindlande fritt val - doktor Wasser från östyska Weimar. Vilket med en inte obetydlig förslagenhet ledde till en karriär som medicinsk expert på sömnlöshet och så småningom högt uppsatt sjukvårdsbyråkrat. Ett val som uppenbarligen dessutom innebar att en socialt oerfaren yngling, duktig på båtmotorer, blev en kvinnotjusare med en speciell fäbless för kvinnliga professorer.

Vem annan än Lars Gustafsson skulle kunna misstänkas för den här intrigen? Hans nya roman bjuder som vanligt på stor underhållning med den typiska blandningen av skälmsk humor, poetisk blick på vardagligheter, retsamma ståndpunkter och instuckna sentenser av filosofisk livsvisdom.

Det är sig likt också vad gäller ämnesvalet. Hans turnering av frågorna om identitet och jagets gränser har alltid fascinerat mig och varit välgörande påminnelser om behovet av korrektiv till personlighetsteoriernas reifierande tendenser. "I själva verket är du ingen" - vilket inte motsäger att, när man väl kommit på hur man bäst använder sin intelligens, det finns möjligheter att avancera från fixare av båtmotorer till fixare av kroppsliga och själsliga åkommor. I den mån detta nu utgör ett avancemang i mer än ytlig bemärkelse.

Naturligtvis finns där också ett slumpmoment, som när Kent finner den mc-förolyckade östtysken ett par år efter hans västmanländska dikeskörning, då i ett tillstånd av benrester och som del av en myrstack med endast läderjackan och de inplastade id-handlingarna i behåll.

Men Kents vidare steg från fönsterputsningen av en avdelning vid Akademiska sjukhuset i Uppsala via kontakterna på det frikyrkliga studenthemmet till anställningen som läkare i Tierp går inte utan egen ansträngning. Han måste ju bland annat lägga sig till med en brytning och lista ut vilket medicinskt område som kommer att bereda honom minst bekymmer, ett någotsånär riskfritt område där en vinnare som han, en ung man med god receptivitet och iakttagelseförmåga, lätt kan smälta in. Han väljer att bli sömnforskare.

Det finns många turer i den här berättelsen, och jag ska inte avslöja dem mer än så här. Bara nämna att det givetvis hör till svindlarens talanger att också kunna ta sig fram på erotisk väg. Just i det avseendet framstår dock doktor Wasser mer som en förlösare av ömsesidiga begär än en svekfull don Juan. Begäret är förvisso den traditionella manliga blickens, även om beskrivningen innehåller ett eller annat originellt uttryck. Att uppfatta en kvinna som att hon i positiv mening företer något "substantiellt" är väl mer ett akademiskt konstaterande än en kärleksfull komplimang. Men så är också doktor Wassers medicin inte romantiskt utan snarare öppet sexuellt betingad.

Nåväl, de här episoderna ur doktors Wassers liv är ju ofrånkomligen blandade med minnen av den unge Kents upplevelser av sin farsa, sina skolkamrater och lärare och den västmanländska landsbygden. Skildringen av hur Kent får följa pappa in till Västerås och varietétältet på Fiskartorget, där det enda som verkligen gör intryck är utbrytarkungen, får väl läsas som en vink om den mest relevanta konstarten för den yngling som med tiden ska välja en annan form av utbrytningsförsök.

På ålderns höst funderar doktor Weiss över "hur man blir alltmer övertygad om att man egentligen är den man låtsas vara tills det egentligen knappast finns några tvivel mer". Men ändå: varför välja bedrägeriet, som gudbevars inte alltid blir lika framgångsrikt som för den begåvade Kent Andersson, alias Kurth Wasser? Att leva ett vanligt liv är den tråkigaste formen av självmord, svarar doktor Wasser, eller hör sig själv med viss förvåning säga.

Med tanke på de tråkiga konferenser och seminarier som doktor Wasser tvingats genomlida är det emellertid knappast uteslutet att Kent hade haft ett minst lika spännande liv också om han inte adopterat ett annat.

Han kunde exempelvis mycket väl tänkas i rollen som framgångsrik författare, med de med bedrägeriet besläktade konstfärdigheter som en sådan besitter. En författare med frihet att anta andra identiteter och på ett fascinerande sätt gestalta livsgåtor och val av liv och mening. 

Ungefär som herr Gustafsson själv.


Foto/copywright: Fredrik Hjerling

PS. Det är både beklagligt och besynnerligt att Bonniers förlag inte ägnar större omsorg åt korrekturläsning än vad denna bok vittnar om. Skärpning! DS.

onsdag 16 september 2015

Förmiddag i septembersol



Den kulna hösten dröjer och vi ser än så länge bara smärre tecken på dess oundviklighet. Önskan att gripa den milda sommarlika dagen infinner sig. Känslan av nåd till och med, åtminstone om man är lite äldre och har viss, kvarstående förståelse för den sortens språkbruk.

Jag ser de fallna löven på trottoarerna, lyfter blicken och konstaterar med viss förvåning att träden trots allt ännu mestadels är gröna, låt vara i en annan ton än högsommarens. Blåsten har uppenbarligen fällt de löv som redan gulnat. Medan blodlönnen står där helt oberörd i sitt eget välsignade mörker.


Septembersol, och luft som känns varm även när molnen tillfälligtvis tar över. Jag strövar, liksom hunden strövar, fritt i parkerna och längs de stilla gatorna en förmiddag när de flesta, utom park- och gatuarbetarna och de så kallade daglediga, sitter inne på kontor och i verkstäder för att förtjäna sitt levebröd.


I Engelska parken ligger en ung man på en parkbänk och sover, inte full bara soldrucken. Issa pilar runt med nosen ömsom i vädret, ömsom i gräset och i hålorna vid trädrötterna. Jag ser på henne att hon kunde vara ute hela dagen om så vore. Ekorrarna som länge varit underligt osynliga har dykt upp igen, förmodligen nu upptagna av samlandet för kommande behov. Jag kan följa Issas tanke när hon även utan doftspår tittar upp mot trädet, där dagen innan en ekorre väckte hennes jaktinstinkt. Borde den inte sitta kvar där någonstans och trycka? Och hennes obotliga optimism: Nästa gång tar jag dig!


I Botaniska trädgården finns höstblommor att beundra. De högresta höstanemonerna. Prakttidlösan i nakna och ljust violetta öar som lyser lång väg. Buskhypericum, en storvuxen släkting till den vanliga blomma från dikesrenarna som jag senast i fjol sommar lade i sprit under etiketten johannesört. Också den lysande som en självtillräcklig sol.

Och så får jag syn på något jag aldrig sett förut: ett träd med klasar av vad som ser ut som vita rönnbär. Det är Sorbus discolor, ursprung norra Kina, en oxelart. Och minsann, strålar inte en sorts milt septemberljus ut även från dessa pärlglänsande bär.

Foto: EJ
Uppifrån: Sorbus discolor x 2; Issa spanar; Buskhypericum.

söndag 13 september 2015

Det vackraste Mahler skrev?



Ska jag nu skriva ännu något mer om den ofrånkomlige Gustav Mahler? Efter konserten igår med Stockholmsfilharmonikernas uppförande av den tredje symfonin vore det väl på sin plats? Men har jag något att tillägga?

Den är lång, den här symfonin, och den rymmer verkligen mycket, om än kanske inte allt, vilket ju var Mahlers uttalade intention med sitt symfoniska skapande. Den hade tidigare ett slags "program", även om det aldrig hos Mahler är fråga om illustrationer, snarare då inspirationer. De sex satserna hade till en början rubriker som anspelade på ett drömtillstånd en sommarmorgon: Pans inmarsch, blommorna på ängen, djuren i skogen, natten (med en text av Nietzsche), morgonklockorna och kärleken. I senare delen deltar förutom en alt (igår mezzon Anne-Sofie von Otter) och även en gosskör och en damkör.

Frånsett första satsen med dess marschinslag är den här symfonin huvudsakligen lyrisk, mindre bråkig än många av de senare, men omisskännligt mahlersk i det tonspråk som så skiftesrikt uttrycker så oändligt mycket. Det är också (som alldeles tydligt framgick av Sakari Oramos tolkning igår) en symfoni där blåsarna får briljera i många avsnitt, inte minst horn, tromboner och tuba, vilka tillsammans med mullrande kontrabasar ibland testar gränserna för vad dessa instrument kan bidra med av akustisk spännvidd.

Men framför allt finns förstås också här en långsam sats, den sjätte och sista, som i sin böljande och långspunna melodik, sin vidunderliga skönhet och emotionella kraft, väl kan mäta sig med det berömda adagiettot i femte symfonin, det som alla känner till och älskar. Jag vill nog hävda att det till och med överträffar det. Ja, jag vet, sista satsen i nionde symfonin måste också nämnas med dess gripande vemod och utslocknande. Tredje symfonin slutar i stället i ett extatiskt brusande durackord med pukor som slår fram den klockklang som ringer in vad som kan finnas av härvarande lycksalighet, en salighet som bara blir starkare av dödsmedvetandet i Mahlers musik.

Jag är förlorad till ännu en period av Mahler-lyssnande. Han är och förblir min eviga följeslagare. Det är bara att ge sig. Varje gång.

Sist jag skrev om den tredje symfonin var för fem år sedan, och jag ser ju nu att jag upprepar mig själv. Redan då tänkte jag att den sista satsen i den här symfonin var det vackraste han skrev. Så kan det gå.

_______________________________
Symfonin tar som helhet cirka 100 minuter. Lyssna gärna till Claudio Abbado med Lucerne Festival Orchestra, som finns på Youtube här. Då får ni Anna Larsson som solist också. Den som inte hinner slå sig ner och koncentrera sig så länge, kan hitta sista satsen cirka 25 minuter från slutet (vid 1:12:40).

onsdag 9 september 2015

Fru Musica



Jag hade uppenbarligen inte läst "Gösta Berlings saga" förut, vilket jag var övertygad om när jag började läsa den i sommar. Ingenting, utom den berömda första raden, kändes bekant i dessa fantastiska historier som i korta kapitel beskriver livet kring den långsträckta värmländska sjön Löven i början av 1800-talet.

Vilken enastående berättare hon var, Selma Lagerlöf! Det tvingas man konstatera varje gång man läst något av henne, vilket för min del skett i begränsad omfattning och med många års mellanrum. I min ungdom läste jag "Jerusalem" och givetvis "Nils Holgerssons underbara resa", det är jag helt säker på, och långt senare som vuxen "Kejsarn av Portugallien". Den senare gjorde att jag verkligen fick upp ögonen för hennes storhet.

Man sugs ohjälpligt in i även den här romanen, som verkligen gör skäl för beteckningen saga. Eller kanske kan man lika gärna se den som magisk realism långt före Gabriel Garcia Marques. Det är inte bara majorskan och de tolv kavaljererna på Ekeby som utgör persongalleriet. Många fler passerar revy i fängslande skrönor som gestaltar dramatiska situationer där ont och gott, liv och död, kärlek och svek, lycka och olycka, fördömelse och barmhärtighet får skarpa konturer. Folkliv och folktro, kristendom, nordisk natur och bruksmiljöernas blandning av högt och lågt är några av ingredienserna.

Visst, några gestalter återkommer och knyter hjälpligt samman berättelsen, bland dem givetvis den försupne prästen Gösta Berling, vars upprepade kärlekstrassel inte förtog det minsta av den strålglans som omgav honom. Han måste haft vad man kallar kvinnotycke, den mannen, och Lagerlöf är inte sen att utnyttja det till fullo. Över huvud taget framstår hon i denna sin debutbok som en författare med mycket god förståelse för förförelsens och passionens väsen.

Jag tänkte inte här fundera närmare på Berling, utan i stället peka på ett kapitel, det tjugoförsta, med samma rubrik som ovan. I det visar sig kavaljererna vara goda musikanter som av och till bildar en mindre ensemble sammankallad av den magiska Fru Musica. Det sker den här gången med ingenting mindre än Haydns Oxfordsymfoni och i syfte att bryta förstämningen hos den ene av dem, nämligen just Gösta Berling, som själv ibland trakterar klaveret och även sjunger visor.

Men Berling förmår inte hålla sorgen borta utan brister i gråt. Det är då man kommer på att låta Löwenborg spela Beethoven på det klaver som han tidigare av pur respekt för det gamla instrumentet och av majorskans ovilja inte vågat närma sig. Han gör ett försök men det lyckas honom inte att frambringa den store mästarens musik, det skräller och låter illa och även han faller i gråt. En annan av kavaljererna hämtar då Löwenborgs eget instrument, ett träbord med påmålad klaviatur, och nu spelar den gamle mannen Beethovens sonater så som han alltid gjort och så som de ska låta. Och Gösta Berling brister ut i skratt och återförs eftertänksamt till "glädjens land".

Ja, vi skrattar med Berling åt det dråpliga i situationen, men nog finns där också en djupare botten i den här skrönan? Någonting som griper läsaren och som är typiskt för Selma Lagerlöfs berättande: en dos galenskap blandad med melodram som mitt i all sinnlig realism slår upp dörrarna mot metafysik och mystik. Det är inte bara komiken som får Berling att skratta utan även den fru Musicas närvaro som yttrar sig i Löwenborgs lycka över att inom sig kunna höra (sig själv utföra) Beethovens musik.

När jag läste det här kom jag att tänka på det som berättas om Sergeij Rachmaninov, den store ryske kompositören som också var en av förra århundradets största pianister. På båten över Atlanten, på väg till en turné i USA där han skulle spela sin nya, tredje pianokonsert, ett av pianolitteraturens mest svårspelade verk, hade han endast tillgång till en "silent keybord", det vill säga en sorts tangentbordsattrapp som medgav övningar i avsaknad av ett riktigt instrument.

Till sist några ord om den här romanens språk. Det sjunger om det. Fantasins flöde är ett med språkets. Verbens pluralformer (som åtminstone i min utgåva från 1961 är bevarade) bidrar till det, liksom även författarens retoriska grepp med tretal, fyrtal och poetiskt förstärkande omtagningar.

Jag hoppas det, men kan inte låta bli att undra om de mer än femtio översättningarna till andra språk lyckats förmedla den magi som inte minst ligger i Selma Lagerlöfs rytmiska språkbehandling.

"Ty det vet man nog, att för den, som plågas och lider, är den goda fru Musica det bästa sällskap. Hon är munter och lekfull som ett barn. Hon är eldig och intagande som en ung kvinna. Hon är god och vis som de gamla, vilka ha levat ett gott liv".


Bilden: Selma Lagerlöf. Målning av Carl Larsson.

söndag 6 september 2015

Två pianon, två systrar



Efter tips från det utmärkta radioprogrammet "CD-revyn" (i SR P2) har jag den gångna veckan gång på gång lyssnat till en skiva med ett par pianistsystrar som kommit med en helt lysande cd med några av pianolitteraturens mera sällan spelade verk. Det handlar om verk som det krävs två pianister vid var sitt instrument för att framföra, ibland också en orkester.

Systrarna heter Lidija och Sandra Bizjak, och jag har aldrig hört talas om dem förut. Båda är utbildade i Belgrad och Paris och har förutom individuella karriärer tydligen spelat som pianoduo sedan 2002, vilket åtminstone till en del förklarar deras makalösa samspel.

Skälet till min entusiasm är inte bara deras musicerande utan även det program de valt. Francis Poulencs konsert för två pianon och orkester är det enda jag känner till sen tidigare, och bara det ett verk som gör skivan värd att skaffa.

I övrigt finns här en Sonat för två pianon av Stravinskij, ett stycke som visar honom på hans allra bästa lyriska och livaktigt smittande humör. Detsamma kan förresten sägas om det Concertino i a-moll som Dmitri Sjostakvitj bidrar med. Lyssna till sista satsen i Stravinskij-sonaten och försök förstå att det faktiskt är två pianister som samspelar på ett så övermåttan lyckligt sätt.

Men framför allt finns här också ett stycke av tjecken Bohuslav Martinů (1890-1959), som ju var en oerhört produktiv kompositör, inte minst för piano. Jag har en del av hans pianostycken i min ägo, där framför allt hans tre häften "Marionetten" länge varit något som det alltid är lika roligt att återvända till. Länge har jag också varit nyfiken på hans sex symfonier, och det här stycket - Konsert för två pianon och orkester, H 292 - inspirerar verkligen till att gå vidare med dem, i första hand via streamingtjänsterna. Är symfonierna lika spännande har jag uppenbarligen något att se fram emot.

Det är alltså genomgående musik som är modern men ändå lättillgänglig, med inflytande från både populärmusik och mellankrigstidens neoklassicistiska strömningar. Tilläggas bör att duon har ett fint samarbete med Stuttgarter Philharmoniker under ledning av Radoslaw Szulc. Hela skivan finns på Spotify här.

fredag 4 september 2015

Så ock på jorden


"Du kan väl välja glädjen i stället!"

Jag gör en parafras på titeln till en bok som jag skrev om häromdagen. Detta efter att ha läst några recensioner av en ny film och på nytt blivit påmind om en viss herr Pollak, filmregissör, lyckopredikant och skuldbekämpare. Jag har ingenting emot kristendomskritik, och givetvis inte heller Händels hallelujakör. Men Gud bevare oss från herr Pollaks och hans gelikars grunda människosyn.

torsdag 3 september 2015

En norsk historia från kriget



Jag har läst en bok medan jag läser en annan. Det händer mig ibland att det blir så. Att en annan bok kommer emellan och ovillkorligen vill bli utläst medan den första lydigt bidar min återkomst.

Sånt beror helt enkelt på att jag råkar öppna en bok som engagerar mig på ett särskilt sätt. Alltså inte nödvändigtvis att den första skulle vara mer trögläst eller sämre. Det är oftare så att båda böckerna, som i det här fallet, är mycket olika till sin karaktär och att båda gjort mig överraskad och inte så lite förtjust.

Jag började läsa Selma Lagerlöfs "Gösta Berglings saga", som jag förresten felaktigt trodde att jag hade läst någon gång förut. Men så fick jag för mig att börja bläddra i "Mors och fars historia" av den norske författaren Edvard Hoem  (Forum, 2007, översatt av Lars Andersson) som alltför länge blivit liggande i en av mina bokstaplar. Den fick mig genast ordentligt fast med sitt dokumentärt inspirerade berättande. Den fantastiska sagan fick alltså vänta.

Det var flera saker med Hoems bok som gjorde läsningen lustfylld. Ämnet är ju långt ifrån originellt; bokmarknaden är full av föräldraskildringar som inte döljer ambitionen att återge "verkligheten", så långt den nu låter sig beskrivas via minnen och en del kvarlämnade dokument. Jag har ingen särskild dragning till den sorten, men utesluter den inte heller. Senast jag läste något riktigt bra i genren var Göran Rosenbergs berättelse om hans föräldrars resa från Lódz och Auschwitz i Polen till livet i Södertälje, Sverige.

Nej, Hoems bok berörde mig på ett annat, mer in- och igenkännande plan, präglad som den är till både språk och innehåll av en gammaldags pietistisk fromhet. Dessutom med författarens tyglade inlevelse som fått fylla ut de ofrånkomliga luckorna så att det i själva verket blir fråga om en roman.

Fadern var en kringresande lekmannapredikant inom Indremisjonen, en luthersk lågkyrklig rörelse ungefär som Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Sverige. Uppvuxen på en bondgård i en dalgång i nordligaste delen av Vestlandet kände han redan som ung kallelsen att predika evangelium. Och han börjar tidigt sina resor, många av dem på cykel, till platser både när och lite mera fjärran. Noggrant bokför han platserna och de bibelställen han predikar över.

Det Hoem främst vill veta är hur det egentligen förhöll sig med kärleken mellan fadern och modern, hur det gick till när predikanten gifte sig med den olyckliga köksan som trånade efter en annan - ett parti som för alla utom honom själv tedde sig udda för att inte säga direkt olämpligt. Det är andra världskrigets år och ockupationsmaktens närvaro är påtaglig också i de delar av landet där dessa båda unga människor finns. Det som ska bli författarens mor är en så kallad tysketös, en ung kvinna som blir med barn med en tysk soldat. Men han, predikanten, framhärdar: "Jag kan ta henne, jag!"

Faderns första förälskelse i en kvinna från en annan dalgång hade slutat nesligt i en bruten trolovning. Det skulle bli ett svek hur han än vände sig, eftersom båda satt fast i sina respektive fädernegårdar och den unge predikanten inte kunde uppfylla sitt löfte till kvinnan med mindre än att överge sina föräldrar. Han hade alltså redan blivit ifrågasatt av både sina egna och samfundsledningen, men fick trots allt fortsätta sin predikantgärning.

Porrätten av både fadern och modern är ingående, och det är framför allt deras uppväxtförhållanden och möten som får det största utrymmet. Hoem tecknar ett slags nedtonat äreminne över två egensinniga karaktärer, en bygd och en andlig mentalitet som känns alltigenom trovärdig och äkta. Berättandet är enkelt, reflekterande, ödmjukt spekulerande och bemängt med anekdoter och ett språk som anknyter till faderns anteckningsböcker och de andliga sångerna.

Det är lätt att sådana här skildringar stannar vid det inskränkande och förtryckande i andliga miljöer av det här slaget. Hoem förhåller sig välgörande sakligt till detta, lyfter på ett respektfullt sätt fram det andra som också fanns där, nämligen en förlåtande inställning hos enskilda personer vilkas tillförsikt och inre resning burit dem igenom prövningar och svårigheter.

"Mamma, älskar du pappa?" var sexåringens fråga och är också den drygt sextioårige författarens öppnande mening i denna bok. Efter viss betänketid hade hon svarat: "Jag  var inte så kär i far din när vi blev ett par, men jag blev kär i honom, för han var trofast, och trofasthet är lika viktig som kärlek."

Att ge denna omoderna bekännelse en förklarande bakgrund var väl författarens avsikt. Jag kan bara säga att han lyckades väldigt väl.