Jag har läst en bok medan jag läser en annan. Det händer mig ibland att det blir så. Att en annan bok kommer emellan och ovillkorligen vill bli utläst medan den första lydigt bidar min återkomst.
Sånt beror helt enkelt på att jag råkar öppna en bok som engagerar mig på ett särskilt sätt. Alltså inte nödvändigtvis att den första skulle vara mer trögläst eller sämre. Det är oftare så att båda böckerna, som i det här fallet, är mycket olika till sin karaktär och att båda gjort mig överraskad och inte så lite förtjust.
Jag började läsa Selma Lagerlöfs "Gösta Berglings saga", som jag förresten felaktigt trodde att jag hade läst någon gång förut. Men så fick jag för mig att börja bläddra i "Mors och fars historia" av den norske författaren Edvard Hoem (Forum, 2007, översatt av Lars Andersson) som alltför länge blivit liggande i en av mina bokstaplar. Den fick mig genast ordentligt fast med sitt dokumentärt inspirerade berättande. Den fantastiska sagan fick alltså vänta.
Det var flera saker med Hoems bok som gjorde läsningen lustfylld. Ämnet är ju långt ifrån originellt; bokmarknaden är full av föräldraskildringar som inte döljer ambitionen att återge "verkligheten", så långt den nu låter sig beskrivas via minnen och en del kvarlämnade dokument. Jag har ingen särskild dragning till den sorten, men utesluter den inte heller. Senast jag läste något riktigt bra i genren var Göran Rosenbergs berättelse om hans föräldrars resa från Lódz och Auschwitz i Polen till livet i Södertälje, Sverige.
Nej, Hoems bok berörde mig på ett annat, mer in- och igenkännande plan, präglad som den är till både språk och innehåll av en gammaldags pietistisk fromhet. Dessutom med författarens tyglade inlevelse som fått fylla ut de ofrånkomliga luckorna så att det i själva verket blir fråga om en roman.
Fadern var en kringresande lekmannapredikant inom Indremisjonen, en luthersk lågkyrklig rörelse ungefär som Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Sverige. Uppvuxen på en bondgård i en dalgång i nordligaste delen av Vestlandet kände han redan som ung kallelsen att predika evangelium. Och han börjar tidigt sina resor, många av dem på cykel, till platser både när och lite mera fjärran. Noggrant bokför han platserna och de bibelställen han predikar över.
Det Hoem främst vill veta är hur det egentligen förhöll sig med kärleken mellan fadern och modern, hur det gick till när predikanten gifte sig med den olyckliga köksan som trånade efter en annan - ett parti som för alla utom honom själv tedde sig udda för att inte säga direkt olämpligt. Det är andra världskrigets år och ockupationsmaktens närvaro är påtaglig också i de delar av landet där dessa båda unga människor finns. Det som ska bli författarens mor är en så kallad tysketös, en ung kvinna som blir med barn med en tysk soldat. Men han, predikanten, framhärdar: "Jag kan ta henne, jag!"
Faderns första förälskelse i en kvinna från en annan dalgång hade slutat nesligt i en bruten trolovning. Det skulle bli ett svek hur han än vände sig, eftersom båda satt fast i sina respektive fädernegårdar och den unge predikanten inte kunde uppfylla sitt löfte till kvinnan med mindre än att överge sina föräldrar. Han hade alltså redan blivit ifrågasatt av både sina egna och samfundsledningen, men fick trots allt fortsätta sin predikantgärning.
Porrätten av både fadern och modern är ingående, och det är framför allt deras uppväxtförhållanden och möten som får det största utrymmet. Hoem tecknar ett slags nedtonat äreminne över två egensinniga karaktärer, en bygd och en andlig mentalitet som känns alltigenom trovärdig och äkta. Berättandet är enkelt, reflekterande, ödmjukt spekulerande och bemängt med anekdoter och ett språk som anknyter till faderns anteckningsböcker och de andliga sångerna.
Det är lätt att sådana här skildringar stannar vid det inskränkande och förtryckande i andliga miljöer av det här slaget. Hoem förhåller sig välgörande sakligt till detta, lyfter på ett respektfullt sätt fram det andra som också fanns där, nämligen en förlåtande inställning hos enskilda personer vilkas tillförsikt och inre resning burit dem igenom prövningar och svårigheter.
"Mamma, älskar du pappa?" var sexåringens fråga och är också den drygt sextioårige författarens öppnande mening i denna bok. Efter viss betänketid hade hon svarat: "Jag var inte så kär i far din när vi blev ett par, men jag blev kär i honom, för han var trofast, och trofasthet är lika viktig som kärlek."
Att ge denna omoderna bekännelse en förklarande bakgrund var väl författarens avsikt. Jag kan bara säga att han lyckades väldigt väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar