Gurre-Lieder

Arnold Schönbergs "Gurre-Lieder" är tveklöst ett av musikhistoriens mest storslagna verk. Ett gigantiskt oratorium för körer, stor orkester, fem sångsolister och en recitatör, ett uppbåd som jämte Gustav Mahlers åttonde symfoni bildar en kulmen på den senromantik som fann vägs ände för mastodontverk av det här slaget.

Det säger sig självt att det sällan ges på scen; det är helt enkelt för resurskrävande. Årets Östersjöfestival valde i alla fall att satsa för fullt i år och som avslutning ge oss detta verk med Esa Pekka Salonen som dirigent. Biljetterna tog snabbt slut, men jag och många med mig fick i alla fall en andra chans när man öppnade för möjligheten att följa generalrepetitionen i lördags.

Sällan har väl Konserthusscenen behövt byggas ut på det här sättet för att kunna ge plats åt en sammanslagning av radiosymfonikerna och filharmonikerna, och med körläktaren fylld av 170 korister från de allra bästa körerna vi har i det här landet. Bara synintrycket kan göra en överväldigad.

Oratoriet (eller vad man nu ska kalla det - sångcykel? symfonisk melodram? konsertant opera av närmast wagnerska dimensioner?) bygger på dansken J P Jacobsens versepos om kärleksdramat mellan den undersköna Tove och kung Valdemar på Gurre slott, vilket i sin tur bygger på en medeltida legend. Tove mördas av den svartsjuka drottningen och Valdemar jagar Toves närvaro i livet såväl som i döden. Han tvingas uppstå från de döda och rider omkring med sina vasaller som en furie i trots mot Gud och hela tillvaron. Allt detta tilldrar sig omväxlande med bitterljuv naturmystik med milda sommarvindar, den sorgsna skogsduvans sång och slutligen en extatiskt jublande hymn till soluppgången.

Den som bara känner till Schönberg som svårlyssnad tolvtonskompositör blir nog rejält överraskad av att här finna en romantikens och sensualismens överstepräst, ett snille som summerar 1800-talets musik, inkorporerar en impressionism som inte står Ravel eller Debussy efter (orkesterpreludiet!) och antydningsvis redan hunnit anamma modernismens kärvare tonspråk.

Förklaringen kan sökas i den unge Schönbergs ambition att, efter att i huvudsak endast ha komponerat kammarmusikverk, visa sitt bredare kunnande i mer än bara skickliga orkestreringar av andras scenmusik. Men han måste ju samtidigt leva och försörja sig, och det som började som en sångcykel och växte till ett stort upplagt verk måste nödvändigtvis läggas åt sidan. Åren gick och det var först ett decennium senare han på allvar tog itu med att slutföra detta partitur vars omfattning ännu inte äger sin like.

Framförandet i lördags var omtumlande och starkt. Trots att det var generalrepetition med Salonen dirigerande i t-shirt kändes det som "på riktigt", utan ett enda avbrott för justeringar. Jag lyssnade till P2:s radioutsändning av konserten igår också, och kunde som vanligt konstatera fördelarna med att sitta i salen - i alla hänseenden utom ett. Sångsolisterna går fram bättre i radion än på plats i ett verk av den här karaktären. I synnerhet Michael Weinius vackra tenorstämma i rollen som Valdemar hotade ibland att dränkas av den massiva orkestersatsen. Bland solisterna imponerades jag också av sopranen Camilla Tilling (Tove) och inte minst av den 91-årige (!) recitatören Franz Mazura, vars mäktiga stämma och nyanserade deklamation vittnade om både rytmisk musikalitet och en otrolig vitalitet. När jag googlar hans namn får jag veta att han är en välrenommerad österrikisk basbaryton med stora framgångar på operascenen bakom sig.

Ja, det var ett konsert att minnas, särskilt som det känns som högst tvivelaktigt att chansen till en live-lyssning återkommer. Naturligtvis finns det goda inspelningar att tillgå, och bland dem kan jag rekommendera Claudio Abbado och Wienfilharmonikerna, Seijo Ozawa och Bostonsymfonikerna (den inspelning från 80-talet genom vilken jag själv första gången kom i kontakt med verket, och där Jessay Norman är Skogsduvan) och Riccardo Chailly och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin.

Foto: Gurre slott utanför Helsingör, så som man antar att det en gång såg ut. Numera återstår bara rester av en ruin. (Wikipedia).