Issa ligger på djursjukhuset. Vi kan inte göra annat än vänta och hoppas.
Det gör ont att lämna ifrån sig sin hund så där utan att veta om antidoten - så kallade veterinären åtgärden - kommer att bota henne eller inte. Proverna får visa hur stor skada som skett.
Jag gick med henne på den grusväg som vi så många gånger gått förut. Lustfyllt dragande i kopplet, yster i solen med några neddykningar i dikesrenens djupa gräs nu och då, var hon på det bästa humör en liten livlig hund kan vara. När plötsligt allt i ett ögonblick förändras.
Jag ser henne med ett tjut studsa bakåt upp i luften ur diket och sedan krypa ihop och förvirrat undra vad i all världen som högg henne rakt under vänstra ögat. Utan att ha hunnit se den förstår jag omedelbart vad som hänt, och jag springer fram till henne och tar henne i famnen. Hon gnyr lite men tystnar snart och vilar på mina armar när vi vänder hemåt, mitt hjärta lika starkt dunkande som hennes.
Det vackra ansiktet sväller upp, vanställs. Ögat blodsprängs och kinderna får stora påsar som hänger som en dubbelhaka runt nosen. En strimma blod kommer ur det knappt synliga såret efter gifttänderna. Lojt söker hon den bekvämaste ställningen i tryggaste platsen, transportväskan.
Nej, naturen är inte god och vacker. Man kan bara vänta och hoppas.
Foto: EJ.
2 kommentarer:
Usch, så otäckt. Hoppas hon kryar på sig snart.
Ja jag hoppas och tror att hon kommer att klara det. Något annat vill jag just nu inte tänka på.
Skicka en kommentar