Italo Svevos andra roman, som på originalspråket heter "Senilitá" (1898), blev inte heller den någon framgång för författaren, inte förrän James Joyce uppmärksammade den och en översättning till franska placerade den och dess författare i blickpunkten också i hemlandet Italien. Sedan skulle det dröja över två decennier innan mästerverket - "Zenos bekännelser" - gjorde honom till den klassiker han är.
Emilio Brentani är 35 år gammal, en intellektuell man i sina bästa år, ensamstående med redan döda föräldrar, lägre tjänsteman i ett försäkringsbolag och författare till en roman som redan glömts men som ändå gett honom en viss ryktbarhet i kulturkretsar. Han delar bostad med sin yngre syster Amalia, vars ödmjukhet och klokhet han älskar, utan att förstå att hennes personlighet och självuppoffrande omsorger om brodern gör henne alltmer blek, försagd och begränsad.
När Emilio drabbas av en häftig förälskelse i den unga, blonda och blåögda Angiolina rubbas ordningen i tillvaron, som den ju i dylika fall plägar göra. Hans första ingivelse är därför att för den livsbejakande Angiolina klargöra att han inte har för avsikt att inlåta sig på någon allvarlig förbindelse. Försiktighet är hans rättesnöre inför förälskelsens hot om inre tumult. Naturligtvis framställer han denna försiktighet som någonting för Angiolinas, inte hans egen skull.
Att Angiolina inte drabbats lika starkt står snart fullständigt klart för Emilio, som skapar vilda om än inte helt ogrundade fantasier om hennes lättsinne och bristande trohet. Trots sin ungdom är hennes tidigare kärleksliv av det vidlyftigare slaget, det blir successivt alltmer uppenbart.
Emilio grips av svår svartsjuka, och hans kamp med sig själv och den egna osäkerheten blir på det yttre planet till absurda kast mellan längtan efter närhet och resolut avståndstagande, hot om uppbrott följt av omedelbar försoning. Men även om Emilio framstår som en oerfaren och självupptagen man, finns här en inkännande och allmängiltig beskrivning av den form av vansinne som enligt Freuds förmenande förälskelsen utgör.
En tråd man kan nysta i gäller de triangelförhållanden som ideligen tycks uppstå som en både oroande och stabiliserande faktor i relationerna. En äldre man, en paraplymakare, gör Angiolina sin kur och kan med både moderns och Emilios acceptans ses som ett så kallat gott parti, befriat från känslomässigt djupare band. Ändå bidrar givetvis den relationen (som ganska snart upphör) till Emilios svartsjuka, eftersom den också innefattar krav från paraplymakaren på det som också är Emilios begär: att få ligga med den attraktiva och livfulla unga damen. Båda får som de vill, och frågan är om det inte främst är skönheten och det blonda lättsinnet som männen runt Angiolina förälskar sig i.
En tredje viktig person i romanen är skulptören Stefano Balli, en cynisk och världsvan vivör och Emilios vän och förtrogne. Hans råd till Emilio är att helt enkelt ta fasta på det lilla äventyr som Angiolina erbjuder. Trianglar uppstår även med Stefano som inblandad. Amalias obesvarade kärlek till honom förstärker hennes olycka. Brodern är nu upptagen av Angiolina och själv är hon förminskad till enbart en mottagare och bärare av hans kärleksbekymmer. Porträttet av Amalia är lika utförligt som det av Emilio, och som levnadsöde det mest beklagansvärda. Medan Balli förblir kall inför Amalia blir han desto mer betagen av Angiolina och vill ha henne som modell för att gestalta en idé som hon inspirerat honom till. Emilio accepterar men blir mer och mer övertygad om att han måste bryta sig ut ur hennes trollkrets.
Romanens sista del, den avgjort bästa, beskriver Amalias insjuknande och död. Det är uppenbart att Svevo inte här i samma utsträckning som i "Zenos bekännelser" och "En kort, sentimental resa" odlar den subtila ironi som annars är ett av hans kännemärken. Men den psykologiska ämnessfären är densamma, och som väl framgått är även detta en roman som med imponerande pregnans skildrar livets och kärlekens irrgångar. Jag har läst den i Karin Alins fina översättning (Tidens förlag, 1955). Stilen är klar och berättarens allvetande perspektiv möjliggör en omsorgsfull beskrivning av själsliga förlopp och dårskaper, främst illustrerade av Emilios skiftande drömbilder och förvillelser.
Den svenska titeln, "Farväl till ungdomen", kan till en början förefalla adekvatare än originalets lite gåtfulla antydning om ålderdomssvaghet. Mer än bara en gamlings känsla av att livet flytt är det konsekvenserna av vankelmod, tvivel och självanalys hos den som inte vågar leva livet som Svevo måste ha haft i tankarna. Det handlar om en sorts vitalitetsförlust hos en man som trots att han är i sina bästa år ser sitt liv som passerat när romansen med Angiolina är över. Emilio söker sedan mycket riktigt ensamheten, sköter systerns grav och lever på minnena, där det färgstarkaste rör perioden med Angiolina.
Och till sist sluter sig den kanske betydelsefullaste triangeln. I Emilios "diktarfantasi" genomgår Angiolina en förvandling: "Hon behöll sin skönhet oförändrad men förvärvade också alla Amalias egenskaper. Det var som om Amalia dog för andra gången i henne". Angiolina blir nu en tyngd och tankfull kvinna, en ädel och upphöjd symbol. Någon han kan älska med längtan och beundran.
Foto (nedtill): EJ.
2 kommentarer:
Din fina analys påminner mig om att jag läste en engelsk översättning 2010 - som jag bara har vaga minnen av... Översättningen är från 1932, och titeln, "As a man grows older", föreslogs av James Joyce, enligt baksidestexten. Att det fanns en svensk översättning visste jag inte. Det blir att försöka hitta den någonstans.
Intressant att Joyce var den som påverkade den alternativa titeln, som också är den som den tyska översättningen använder: Ein Mann wirt älter.
Ja, jag vet ju att du också intresserat dig för Svevo, och även besökt hans hemstad där ju allt han skrev utspelade sig. Jag hoppas också kunna göra en resa dit nån gång, och då inte bara för Svevos skull.
Skicka en kommentar