En kort, sentimental resa

Italo Svevo (1861-1928), pseudonym för den store triestinske författaren Ettore Schmitz, har länge hört till de moderna klassiker jag gärna läser på nytt. Eftersom hans verklista verkligen inte är omfattande är det "Zenos bekännelser", boken som enkom gav honom berömmelse, som jag nu och då återvänder till. Trots att han skrev en del annat också har det aldrig blivit av att läsa till exempel den kortroman, eller kanske snarare långnovell, som har titeln "En kort, sentimental resa" (Pontes, 1999, i översättning av Vibeke Emond) och som återfanns i hans kvarlåtenskap, oavslutad.

Herr Aghios, bokens huvudperson, har utan tvivel mycket gemensamt med Zeno. Samma typ av man - självreflekterande, moraliskt dubiös, ömkligt tvehågsen och inte alldeles lätt att ha att göra med. Inte blir det bättre av att han känner att han håller på att bli gammal. Med andra ord en karaktär som författaren med sitt lätt ironiska handlag kunde förse med både tragikomiska masker och ett rikt inre liv.

Berättelsen börjar på stationen i Milano, där Aghios skyndar sig att ta avsked av hustrun innan hon kommer på andra tankar än den överenskomna, nämligen att maken i förväg ensam ska få ta tåget hem till Trieste. Hans uttalade ärende är att betala av en skuld och slippa räntorna, men varför det brådskar får vi aldrig veta. Båda gillar egentligen detta beslut men ingen kan tillstå det inför den andre.

Det är just den sortens relationspsykologiska spel som Svevo är så skicklig på att beskriva, kritiskt inspirerad som han är av Freuds psykoanalys. Det handlar om kluvenheten mellan frihetsbegär och beroende, drifter och realitetsanpassning - om det som formar skillnader mellan bedrägliga och berättigade föreställningar om den andre.

Resan går via Verona och Padua till Venedig, där ett uppehåll görs för ett mindre ärende som Aghios måste uträtta hos en juvelerare. I den trånga kupén konfronteras han med andra resenärer, alldagliga men alls inte ointressanta, precis som han själv. Det är resenärer som han på samma gång nyfiket välkomnar och helst vill skaka av sig, eftersom även dessa hotar att inskränka hans eftertraktade frihetskänsla. Deras fysionomi och beteende sätter hans tankar och värderingar i rörelse och trevande samtal utspinner sig mellan tystnaderna.

En ung blond man sover oroligt i ett hörn med ett lidande uttryck i sitt ansikte. Han kommer snart att bli Aghios sällskap på en gondoltur under uppehållet i Venedig. Men där finns också andra av- och påstigande, bland annat en bondfamilj med en vacker dotter och en skrytsam försäkringsinspektör, vilken i likhet med herr Aghios bär på en rejäl bunt sedlar i innerfickan. Jag vill inte påstå att berättelsen handlar om pengar, men det är ett återkommande inslag i det som händer och återberättas. Utan att Svevo gör stor sak av det påvisar han ekonomiska transaktioner som ett slags psykosocialt mycel, hur pengar ovillkorligen tar plats i samtal, drömliv och mätningar personerna emellan.

Som till exempel när den blonde efter ett antal glas vin i väntan på tåget mot Trieste öppnar sig för herr Aghios angående sina ekonomiskt betingade kärleksbekymmer. Han står i valet och kvalet mellan begäret till en attraktiv tjänsteflicka, som han med sitt "kötts uppriktighet" förfört och redan gjort med barn, och möjligheten att överta gården där hon finns genom att gifta sig med den feta, odrägliga dottern till gårdens ägare. Planen är att försöka vältra över ansvaret för tjänsteflickans havandeskap på en drummel, gifta till sig gården och hoppas att även i fortsättningen kunna ta för sig av den ljuvliga tjänsteflickan. Kruxet är bara att han har svårt att stå ut med tanken på drummeln i famnen på sin älskade. Han har dessutom efter dessa turer haft svårt att övertyga tjänsteflickan om sina känslor för henne.

Aghios lyssnar och gör en del privatfilosofiska inpass av typen "När åtrån hopas förlorar den sin prägel och blir till kärlek. Många saker här i världen förlorar sin prägel när de hopar sig." Även ynglingen förundras över kärlekens väsen när han märker att han inte blir trodd förrän han ger upp och gör sig beredd att gå utan att begära något av den han älskar. "Jag hade alltså kommit bara för att övertyga henne om min kärlek. Hon trodde därför på min kärlek när hon märkte att jag inte kände någon åtrå. Konstigt, inte sant?" Han inser dock att en del av svårigheten med att övertyga henne låg i att han delvis använt samma ord som i sin simpla åtrå.

Episoden är illustrerande för Svevos sätt att skildra mänskliga brister och begär och deras återspegling i det inre liv som helst inte exponeras öppet, annat än möjligen i dagdrömmen eller i ett visst mått av onykter förtrolighet. Herr Aghios söker resandets ensamhet för att få känna sig friare och han tänker ibland saker som nog får sägas vara minst lika angripliga som de knausgårdsbekännelser som väcker anstöt hos en del av våra nutida opinionsbildare. Inte alltid är det fråga om de djupsinnigheter som de ger sig ut för att vara, men de bidrar till belysningen av de fåfänga försöken hos Aghios och hans gelikar att klara ut några av livets komplikationer. Och de rymmer en stillsam komik som är mycket underhållande.

Jag har nu läst den här boken två gånger, därför att jag efter första läsningen fick en känsla av att ha missat en del som jag ville undersöka. Det är den typen av text; till det yttre en enkel historia om en kort och odramatisk resa, och likafullt så händelserik i det lilla och i det inre. Precis som när man själv sitter i ett hörn i en kupé, noterar sin omgivning men helst vill vara ifred med sina tankar. Och hur världar då öppnar sig inåt och utåt som stör en så pass att man gärna vill återkomma till dem - ja, precis så fungerar Svevos berättande på mig.

Jag tycker att den här lilla berättelsen står sig väl som det ofullbordade verk det är. Historien slutar mitt i en mening där sista ordet är det endast till två tredjedelar utskrivna namnet på resmålet, författarens och herr Aghios hemstad Trieste. Svevo hann nog i själva verket berätta allt väsentligt om den alldeles vanlige herr Aghios och hans obändiga frihetsbehov, det som när det väl uppfylls snabbt kan förbytas i längtan efter fångenskapen i en hustrurelation.

Redan när tåget sätter sig i rörelse och han ser henne vinkande försvinna på stationens perrong tänker han: "Ju mer jag avlägsnar mig från henne desto mer älskar jag henne". Och vidare:

"För att kunna se henne längre lutade han sig ut genom fönstret. Såg han rätt? Hustrun förde sin hand mot hjärtat i en överdriven gest. Det var inte möjligt att hon, en så sansad person, inför främlingar ville visa en överdriven smärta för att han lämnade henne ensam. Ändå verkade det som om den storslagna gesten följdes av rop. Sedan, när han inte längre såg henne, slog det honom. Med den där gesten hade hon velat ge honom en sista påminnelse att hålla ett öga på pengarna som han hade i bröstfickan."