Gamla svordomar

Jag läser en novellsamling av den ryske nobelpristagaren Ivan Bunin. Den är översatt i början av 30-talet och innehåller därför en del svenska ord och uttryck, bland annat svordomar, som inte längre är vanliga. Språkbruk förändras, det lär oss alla språkvetare; ord faller bort och nya tillkommer, och det gäller förstås även de "fula".

Vem utbrister idag, "jäklar anåda" eller "sablar"? Någon som hört någon säga "för bövelen" eller "tusan också" de senaste decennierna?

Jag tänker inte här orda om de nya svordomar som ersatt nyss nämnda och flera andra. När jag läste i den gamla vackra boken i halvfranskt band gick mina tankar i stället till min uppväxt i en miljö där svordomar var bannlysta, inte bara som dåligt språk utan som syndiga. Det innebar bland annat att även mildare uttryck som "fy bubblan" - ett slags barnspråkligt kraftuttryck - laddades med syndfullhet, eftersom det ju uppenbarligen användes som en ersättning för "fy fan" och annat liknande.

Med andra ord stod det klart att det inte bara var bara ordet utan hur det användes som var avgörande. I själva verket kan man undra om det inte var själva vreden uttryckt som en förbannelse man ville komma åt på språklig väg, genom verbal självbehärskning.

Men främst var det givetvis en fråga om att inte åkalla onda makter, Satan själv och alla helvetets djävlar. Inte heller goda makter, för den delen. Det klara budet om att inte missbruka Guds namn kunde inte missförstås. Orden stod för något reellt, andemakter existerade.

Min far pastorn byggde lika gärna ett kapell som att han sedan ställde sig i dess färdigsnickrade predikstol. Naturligtvis slog även han sig på tummen ibland så att det gjorde ont. Jag minns att han hade anammat en smått absurd ramsa som han använde sig av vid sådana tillfällen. I stället för att åkalla fan och hans moster kunde man höra honom säga:  "Aj ajan sa kajan, när spiknacken sprack".

En oskyldig svordom? Eller kanske ett sätt att besvärja impulsen att svära?