Han mördade sin fru och hennes älskare, flydde från Neapel till Ferrara, gifte om sig, återvände till kungariket Neapel men drog sig undan världen på släktens borg i Gesualdo helt uppslukad av sitt musikskapande.
Don Carlo Gesualdo (1566-1613) komponerade musik som fick världen att häpna, samtidigt som hans livshistoria kom att fascinera lika mycket som musiken. Operor, diktverk, filmer och fantasifulla spekulationer har ägnats denne noble lutenist och madrigal-kompositör, allra mest i vår egen tid.
Han nämns som den extremaste av musikens "manierister", en udda gestalt som först under 1900-talet åter blev ett stort namn. Igor Stravinskij var märkligt nog en av de sentida beundrarna, och det var via hans "Monumentum pro Gesualdo di Venosa" som jag själv som ung första gången upptäckte honom.
Inte heller programbladet för Stockholm Early Music Festival har kunnat motstå frestelsen att presentera honom som dubbelmördare, eller till och med hedersmördare, som han kallas där. Och visst, hans biografi är unik i musikhistorien och har väl endast en pendang i målarkonstens Caravaggio, som ju också gjorde sig skyldig till ett mord. Apropå måleri så har jag sett El Greco nämnas som en manierist som skulle kunna ses som besläktad med Gesualdo. När vi ändå talar om djärva avantgardister kanske vi kan tillåta oss den sortens paralleller.
Kanske har de där dokumenterat bestialiska morden någon betydelse för intensiteten i hans tonspråk, som verkligen sprängde alla gränser för vad som dittills hörts av kromatik och djärv harmonik. Att han än idag förmår provocera märks inte minst av DN:s recension av lördagens konsert i Tyska kyrkan, där fem medlemmar av den eminenta ensemblen Collegium Vocale sjöng merparten av hans sjätte madrigalbok till ackompanjemang av en teorb, det vill säga renässansens långhalsade luta. Som mellanspel fick vi höra detta instrument i tre toccator av Giovanni Girolamo Kapsberger (1589-1651), finstämt utförda av Thomas Dunford.
Nej, jämte responsorisk botgöring är det inte orimligt att se madrigaltexternas melankoliska besatthet av amore, dolore och morte, livets dödliga hjärta och smärta, som den enda giltiga utmaningen för en själsplågad tonsättare som Gesualdo.
I motsats till recensenten i DN tycker jag att hans färgstarka och oförutsägbara klangvärld är vacker, om än ibland även störande på ett intressant sätt. Även överdriften, satsningen på varje ords maximala uttrycksfullhet via musiken, kan ha sin speciella skönhet.
Det måste vara ohyggligt svårsjunget dessutom. Fem stämmor som var och en har uppgifter som ska giftas samman i dissonanta och tonartssprängande ackordsföljder - en kromatik gone wild. Därtill variationen i tempo och dynamik som stundtals också drar iväg åt det extrema.
Collegium Vocale under ledning av Philippe Herreweghe sjöng med all den precision som krävs. Något annat var ju heller inte att vänta från det hållet. Det enda frågetecken jag satt med under konsertens inledning var sopranens genomträngande och lite för gälla stämma i starka partier. Den skilde då ut sig från den gemensamma stämväven, vilket jag så småningom började tänka kanske är meningen. Det är väl så det är med Gesualdo, ingen sitter säker när han går loss i sin mest expressiva madrigalkonst.
________________________________
Tyvärr finns inte någon inspelning av madrigalerna från sjätte boken med Collegium Vocale. Men för den som vill lyssna till hur musiken låter kan jag hänvisa till en annan ensemble som sjunger "Moro, lasso, al mio duolo" på Youtube här.
Jag ser också att Werner Herzogs fantasifulla dokumentär om Gesualdo - Death for five voices (1995) - finns utlagd på Youtube. Den är, som allt av denne manieristiske filmregissör, väl värd att ta del av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar