Wienfilharmonikerna på Stockholmsbesök än en gång. Senast jag hörde dem var i februari 2012, även då i Konserthuset. Den här gången dirigerade av Franz Welser-Möst med stjärnviolinisten Nikolaj Znaider som solist. Även om biljetterna är dyra får man resonera som så att man slipper kostnaden för flygbiljetten till Wien.
Vilken symfoniorkester som är bäst i världen kan man bråka om - och tvingas då in i besvärliga hårklyverier. Det brukar stå mellan wienarna, berlinarna och amsterdamarna (Concertgebouw). Jag håller dem för likvärdiga och menar dessutom att det finns ett inte obetydligt antal andra orkestrar som också hör till toppskiktet. Men visst, tradition och långvarigt samspel under de bästa av dirigenter sätter sina spår, särskilt när det finns en viss repertoar som orkestern sedan gammalt associeras med.
Söndagens konsert inleddes med Tjajkovskijs violinkonsert i D-dur, op 35, ett verk som är lika ryskt romantiskt som det är extremt virtuost. Problem uppstod när Tjajkovskij ville dedicera konserten till först den ena och sen den andra av sina favoritviolinister, vilka till hans besvikelse avböjde att uruppföra den, om än främst av andra orsaker än svårighetsgraden. Den samtida, brutale musikkritikern Eduard Hanslick avskydde musiken som han avfärdade som pretentiös och med en berömd formulering menade "stank i öronen".
Nåväl, när det mjukt dröjande huvudtemat tonar in lär de flesta ge sig och förväntansfullt ge sig hän. Och det Tjajkovskij gör i den första och sista satsen tycker jag nog inte doftar sämre än annan högromantisk musik som ibland kan bli ett snäpp för mycket. Risken är bara att man bländas av en musiker som Znaider så att man blir helt tagen av att bevittna, snarare än lyssna till, det som borde vara tekniskt omöjligt. Och då menar jag inte bara några snabba skalor som vilken gatumusikant som helst kan briljera med, utan den djupa fylliga violintonen i dynamisk växling med andlösa pianissimon där stråken knappt vidrör strängarna, de knappt hörbara viskningarna blandade med utrop i halsbrytande tonkaskader. Naturligtvis rev Znaider ned applådåskor som resulterade i ett extranummer ur en solopartita av J S Bach.
Efter paus ett ungdomsverk av Franz Schubert. Hans tredje symfoni hör inte till det som räknas till mästerverken, snarare ansett som ett habilt stycke wienklassicism i de närmast föregående mästarnas efterföljd. Men beror inte det på att man jämför Schubert med Schubert, att han åstadkom så mycket som var ännu mer storartat senare i sitt korta liv? Att denna symfoni, så fylld av esprit och melodisk infallsrikedom, komponerades av en artonåring bevisar om något den unge mannens genialitet. Särskilt den sista satsens virvlande tarantella är ju helt lysande. Wienfilharmonikerna kan givetvis den här sorten utan och innan och spelade så det var svårt att sitta still. Om inte spindelgiftet kan svettas ut i den dansen lär det vara kört.
Sist på programmet stod L v Beethoven, vem annars. Hans tredje Leonorauvertyr, numera ett populärt konsertstycke, var för dramatisk för att tjäna som sammanfattande introduktion till hans enda opera Fidelio. Den skulle ha tagit loven av första akten, vilket Beethoven insåg när han kämpade med de olika versionerna. Här fick återigen de häftiga kontrasterna kulminera i den trotsiga heroism som är Beethovens kännemärke. Trumpeten ljuder i fjärran, flöjten tar vid och bojorna brister. Friheten finns!
Därefter vidtog nyårskonsert, kan man säga. Två extranummer flirtade med publikens känslor för den årliga begivenhet som nyårsdagens tevekonsert från Wien utgör. Och visst är det festligt att live få uppleva en wienervals och en lika wiensk polka med den orkester som allt sedan Straussarnas egen tid vet exakt hur den musiken ska låta. Sen kan man nöjd ta tåget hem och överlåta åt de japanska mångmiljonärerna att bänka sig i Musikverein till nyår.
_____________________________________
Bilden: Schubert som ung.
Schuberts tredje symfoni finns med Wienfilharmonikerna och Carlos Kleiber här. (Spotify)
Tjajkovskijs violinkonsert finns med Janine Jansen som solist på Youtube här.
Beethovens uvertyr, Leonore nr 3 kan man lyssna till med Herbert von Karajan och berlinarna här. (Spotify). Eller med Claudio Abbado och wienarna på Youtube här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar